Vet att ingen egentligen kan hjälpa mig i min sítuation, att jag måste hitta rätt väg själv. Vill bara skriva av mig lite.

Jag och min sambo har varit tillsammans i 13 år och vi har två barn ihop, bor på en liten gård och har hästar och lite andra djur. Jag borde vara lycklig, detta är ju vad jag alltid har drömt om. Men jag är rädd för att jag slutade älska min sambo för många år sedan efter vi fick andra barnet. Jag gick in i en djup depression och lusten försvann helt. Något hände senare som fick mig att vakna upp ur depressionen men återkommer till det.

Jag var på väg att lämna min sambo redan då, tog mod till mig och sa att jag inte hade några känslor kvar för honom, var säker på att det skulle betyda att det var slut. Min sambo blev förståss sårad och arg men hans svar var att jag kunde flytta men barnen skulle stanna hos honom. Han har ett barn sedan ett tidigare förhållande och tänkte inte ha delat vårdnad igen. Så det blev att jag stannade kvar men under dessa år har tyngden över mina axlar aldrig lämnat mig. Jag vet djupt inne i själen att detta förhållandet inte är bra för mig. Jag går bara upp i vikt hela tiden, äter så fort jag känner mig stressad och nedstämd. Får riktiga ångestattacker ibland.

Jag tycker fortfarande om min sambo och stundtals inbillar jag mig att vi kan lösa det, tills vi har sex… det har hänt att jag fått hålla tillbaka tårarna när vi har sex, för det får mig att må så dåligt. Alla känslor väller upp inom mig och jag fyllt av en stor tomhetskänsla. Det känns som om jag dör inombords. Min sambo vill ha sex ofta, han frågar varje kväll om vi ska ha det. Nu har det gått kanske 5 dagar och igårkväll sa han " lika bra att gå och lägga sig för det blir ju ingen sex i alla fall" sedan gick han och la sig utan att säga godnatt. Skulle han inte få sex i allafall en gång i veckan så är det katastrof.

Jag har någon gång föreslagit parterapi men han tycker inte vi behöver gå till någon bara för att vi har "olika åsikter", det kan man ju oxå kalla det!!! I somras krisade det rejält igen och jag sa att jag inte kände någon sexlust och att jag inte kände något när vi har sex, njuter inte alls. Sa att vi har problem men hans svar var bara att han tycker inte vi har problem! Han tror dessutom att jag väljer att onnanera och använda sexleksaker istället för att vara med honom, tom slängde min vibrator för ett tag sedan när jag var på jobbet.

Tillbaka till det som väckte mig ur depressionen, jag upptäckte att jag hade kärat ner mig i en kollega, en blick från honom och jag kände glädje för första gången på flera månader. Det blev aldrig mer än blickar men under dessa år har jag bara fått mer och mer känslor för honom. Har aldrig varit så förälskad i någon eller känt en sån stark attraktion. Jag tror att han känner något för mig med, visar det ibland för att i andra stunden välja att ignorera mig, han har oxå familj och jag tror inte han är typen som lämnar sin familj, jag vet att jag måste glömma honom, att jag inte har rätt att tråna efter honom.  
Men det är tankarna på honom som har hållt mig över ytan de här sista åren, nu är jag rädd för att jag kommer gå in i en ny depression igen.

På grund av ekonomiska själ och barnen, gården och djuren så känns det jättesvårt att ta klivet och lämna relationen. Och känslorna åker berg och ban barna hela tiden, i vissa stunder tror jag att vi kan lösa det, jag och min sambo men det är nog mest rädslan som tar överhand då.

Blev visst en lång historia…