Åk iväg och sov över hos nån annan och få distans och tid. Se hur mycket du saknar honom och ta det därifrån. Man behöver sakna varandra ibland.

Håller med den ovanstående :( ta en liten paus och känn efter. Om din man står dig nära så borde han förstå, kanske han känner detsamma?

Jag blev helt paff när min pojkvän från 4 år ville hitta sig själv och hade som du lite "Vet inte vart jag ska i livet"-känslor.

Vi var bästa vänner (fortfarande?) och en dag kände han att han ville "finns sig själv", fastän jag föreslog en paus ville han göra slut. Jag var ledsen och depp ett par dagar, men jag blev starkare. Kanske din man kommer göra samma, vara nedstämd ett par dagar men han kommer över det !

Efter någon månad tog mitt ex kontakt igen och vi pratar som vanligt. Allt gullepluttade är borta men vi visar att vi fortfarande betyder något för varann som vänner. 

Ingen aning om vad som väntar, men det gäller att hålla sig ovanför ytan och blicka framåt. Ta en paus och gråt ut och allt det där, sen börja göra saker du känner att du själv vill göra, inte som ett par.

Det krävs två för att ett förhållande ska funka.

Du kommer lida oavsett, frågan är väl om du vill lida tillsammans med fel person eller om du vill lida ett kort tag och hitta någon som får dig må bättre. Väntar du för länge kommer någon annan att träffa den du borde varit med och din chans är förbrukad. True story.

#1 och #2 Tack för råden! Saken är att jag var iväg utomlands en vecka nu med en kompis, för första gången utan honom och jag hade ingen hemlängtan alls, snarare vemod när det var dags att åka hem. Jag förstår ju själv att detta inte är ett gott tecken.. Min svaghet är att jag bryr mig för mycket. Jag tänker: Kommer jag dö när han träffar nån ny? Kommer jag ha det lika naturligt med nån annan? Är jag bortskämd som lämnar nån som älskar mig så högt, tänk på dem som aldrig känner sig älskade? Kommer jag vakna upp efter att ha provat på flera förhållanden och inse vad jag lämnade? Ja, som ni märker är min hjärna ett vrak just nu. Men jag är Fiskarna och det här med att "övertänka" är tyvärr en del av mig. #3 Det ligger så mycket i allt du säger! Jag har själv snurrat i dom banorna. Det är väl ovissheten och rädslan för om det faktiskt kommer kännas bättre i ett annat förhållande, jag har ju ingen erfarenhet av det. Vardagen är ju "trygg". Vi bråkar inte högljutt och ingen av oss är destruktiva. Men ja, det är ju ändå inte bra…

Bygger du allt på att du inte hade hemlängtan då du var borta? Efter 8 år är det inte jättekonstigt skulle jag säga. Det är den som sitter hemma som brukar sakna.

Att du funderar fram och tillbaka och vänder och vrider är inte ett dugg konstigt, det är helt normalt då man börjar fundera på att lämna.

Men, om du känner att du inte är kär längre och förmodligen inte kommer bli det igen så lämna säger jag. Du är dessutom ung säger du, då är det lätt att växa isär. Mycket händer under åren efter gymnasiet.

Jag har lämnat några gånger. Visst gör det ont som fan ett tag och jag har spenderat många nätter ensam där jag gråtit mig till sömns. Men, jag har ryckt upp mig, gått vidare, lärt känna mig själv och träffat ngn ny när den tiden har varit mogen. En gång har jag gått tillbaka och det är till min nuvarande kille. Men jag ångrade inte att jag gjorde slut. Men det tog drygt 1,5 år tills vi blev tillsammans igen.

Jag har aldrig ångrat att jag gjort slut och så fort alla känslor har lugnat ner sig har jag gått vidare till ngt bättre. Varje ny längre relation har blivit bättre än den förra.

Ah, sorry, det stod ju att du känns såhär i ett år… då är det nog dags att gå.

Jag vill bara säga att man aldrig ska nöja sig. Man ska aldrig tänka "det blir inte bättre än såhär"…Jag har tänkt så i ett par av mina förhållanden, men inser nu att det var dumt…som mina föräldrar brukar säga: "Dina killval blir bättre och bättre för varje gång" xD

Det är inte så dumt eller farligt att vara singel ett tag heller. Det lär du inte alls ha varit under ditt vuxna liv? Om du hoppar, så försök släppa paniken om att du måste hitta nåt bättre på en gång. Satsa på dig själv ett tag, lär känna dig själv och älska ditt eget sällskap. Jag tror det är viktigt att man blir trygg med sig själv för att så småningom kunna inleda en bra relation. Är du stressad är det så lätt att du åker på nitar.

Jag kan säga såhär.

Jag hoppade av ett förhållande en gång.

Anledningen var att vi var så sjukt bra vänner - att vi inte var ett förhållande/par längre. Vi var kompisar som gjorde allting tillsammans, vi pratade om allt, vi fanns där för varandra - men vi var inte längre kära.
På det så visste vi att han var bisexuell och behövde få PROVA att vara tillsammans med en kille - så hur länge skulle vi vänta tills han insåg det?

Jag gjorde då det enormt jobbiga beslutet och gjorde slut.
vi är fortfarande vänner idag.
Jag har en ny kille, han har träffat en kille som han är förälskad i!
Så för oss var det helt rätt, vi visste att situationen var ohållbar om han en dag efter barn och allt vaknade upp och insåg att han behövde en man istället..så vi slapp det dilemmat helt enkelt.

Däremot:

- alla förhållanden har den där tråkiga "vardagen" i sig, alla förhållanden har lite bråk och skrik. Det som avgör om det är värt att stanna är om man har lika värderingar, om man står ut med varandra i det långa loppet.

Jag beundrar mina föräldrar, som trots alla odds håller ihop i vått och torrt, även fast han är deprimerad och super mycket så säger han alltid hur mycket han älskar henne efter 20 år tillsammans - sedan försöker han om och om igen att bli kvitt sitt missbruk, men ingen av dom har tvivlat på sin kärlek trots sina bråk, de håller ihop. Det är kärlek.
De lämnar inte varandra bara för att de har en dålig period, de tar sig igenom den gång på gång.

Nä singel har jag ju inte direkt varit. Jag tror egentligen inte att jag är rädd att bli själv ett tag, för jag är ensam ganska ofta som det är nu och trivs väldigt bra i bara mitt eget sällskap. Det är nog snarare ovissheten om framtiden som skapar panik. Men visst, det hade alldeles säkert kunnat va väldigt nyttigt att va själv under en period. Om man ska göra en lång historia kort så ser väl problematiken ut såhär: Jag ser honom inte riktigt i dagsläget som en jämbördig partner. Han är väldigt passiv och otroligt dålig på att ta intiativ och få saker gjorda. Jag blir utbränd för att jag känner att jag måste springa och dubbelkolla så allt blir gjort för att jag inte kan lita på att han tar tag i saker. Ska han göra något så kan han inte göra det utan mig. Jag måste alltid va med om han ska gå till banken. Jag måste dubbelchecka och påminna att en räkning ska betalas. Jag måste säga "gå ut med hunden" för annars blir det inte gjort. Det känns ibland som att leva med en tonåring. Han spelar dessutom fotboll 5 kvällar i veckan så det är jag som tar hand om allt hemma PLUS att han är så trött så han aldrig är intresserad av att följa med på nåt.. Det känns helt enkelt som att jobba i motvind hela tiden. Jag hade behövt en man som tog hand om mig också då och då, jag känner mig utarbetad.. Och ja, det är ju just av kärleken jag faktiskt är kvar, många hade nog gått för längesen.. #9