Allt jag undrar under hela ditt inlägg när jag läser är: Varför, varför är du tillsamman med honom? Ni verkar ju inte alls passa ihop egentligen?

Jag skulle inte orka stanna med någon som inte förstår mina behov, inte respekterar mina behov och inteär redo att kompromissa, diskutera och reda ut problem- och att småsaker ska bli tjaffs och bråk och ja, om jag tänker på min kille så är det inte alltid fjärilar och pirrpirr i magen men den dag jag får ont i magen, av obehag, för att jag tänker på "oss" och vår relation, då vet jag att det är dags att ta mitt pick och pack, att jag ng mår bättre utan honom. Det är mina tankar.

Det enda rättframma tipset jag kna ge, då jag tror att ni båda två är ganska…inköra i era spår och sätter klackarna i marken och han låter ganka envis- är att be en tredje person medla mellan er, parterapi, eller att du först själv pratar med någon om den här situationen.

Är partnern inte redo att anpassa sig alls, allt ska ske på dennes vilkor och man inte kan lösa saker med ord, så får man antingen gå med på det eller lämna, är min erfarenhet. För hur ska man få någon som inte är beredd att lyssna och diskutera, att förstå och lösa problem?

Bryr han sig om dig alls, bryr du dig?

Minpojkvän klagade mycket på att jag var slarvig, men då har jag ADHD (alla med ADHD är inte slarviga, men det får honom att förstå bättre hur han ska hantera mig och hur situationen ser ut). Jag är inte slarvig för att jag är lat, jag är "slarvig"för att jag är otroligt tankspridd och impulsiv men även har perioder där jag är deprimerad och helt slutkörd och har ett stort behov av att ladda batterierna, utan några större krav. Jag är beroende av rutiner, men har jättesvårt att lägga upp sådana på helt egen hand. Jag är även en stor dagdrömmare och känner igen mig i din beskrivning.

Jag lever inte med min pojkvän, just för att detta är en del av det. När vi bor särbo så har vi större mjlighet att slippa slitningarna som kan uppstå under svårare perioder, man behöver inte umgås 24/7. :) Det är mycket lätt att få sin egentid. Men efterosm jag vill bli sambo och bilda fmailj så jobbar jag mot att "bättra mig", men även han måste "bättra sig". Förstå och acceptera mitt tillstånd och att en del saker är bara som de är, även om det inte är som man kanske önskat sig om man fått välja det ultimata. Så prata om det, lyssna och prata med varandra lugnt och sansat och ta även åt dig- men bär inte hela lasset- allt är absolut inte enbart ditt fel. Fungerar inte det- parterapi eller gå skilda vägar. 

Och nej, jag och min pojkvän är inte lika till sättet. Jag har mundiaré:P och säger mina åsikter men har även lätt att ändra mina åsikter och diskutera. Min pojkvän diskuterar sällan och uttrycker aldrig en åsikt, rakt ut. Jag och han kan diskutera lugnt och sansat men jag är helt klart mer hetsig än vad han är. Det är ofta jag som tar upp och behöver "prata ut" om saker som jag sör mig på i relationen och livet. Han har gjort det en enda gång under snart 6 år. Men vi har grndläggande likheter- vi är båda ateister, mer mot röda hållet politiskt och vi gillar naturen, djur, vetenskap och att spela spel :> Men vi är otroligt olika i hur vi tänker kring det och hur vi uttrycker det. Jag är en "estetare" och han är en "akademiker". Det han ogillar hos mig är mitt slarv och det jag ogillar hos honom är hans brist av att uttrycka passion (inte för mig, utan för "Causes" ;) ). Men vi harlärt hur vi är och sagt ifrån när vi är less på gnäll :P Jag försöker vara mer ordningssam men misslyckas ofta men han VET att jag gör mitt bästa.

Man ska inte vara i en relation om man mår ådligt av den. kort sammanfattat. Ingen är perfekt, och i en relation ska man bygga upp och stötta vrandra främst- även gneom sådant som är svårt. Kan man bara bryta ner varandra så mår man bäst av att skiljas åt om man inte kan lösa det.

Hoppas jag var till någon hjälp alls. Lycka till!

Tack så mycket för svaret.

Saken är väl den att vi ofta har tacklat problemet på fel sätt kanske - vi har märkt att jag har väldigt svårt för att komma igång och göra de lättaste sysslorna, det handlar liksom inte om lathet för mig utan jag är bara inte alltid medveten om det jag gör och det verkar gå honom på nerverna.

Samtidigt har vi vissa olikheter, han bodde själv förr och jag har aldrig bott ensam utan har alltid bott med någon - så för mig är det inte lika självklart allting som han tycker att det är, man kanske hade samma problem förr men det var ingen som direkt klagade på det då.

Samtidigt är det säkert som du säger, vi måste kompromissa.

Vi har kommit fram till att vi ska testa att byta ut uppgifter och att ha vissa dagar då jag gör en sak - men slipper resten och tvärtom.

På så vis kanske man minskar aggressionerna över att saker aldrig blir gjorda, för då har man "sin" dag då man ska göra det och resterande dagar kan man fokusera på nästa uppgift, lite som man gör på jobbet.

Jag är nog en person som behöver tydliga direktiv för med gnäll kommer jag ingenstans - då blir jag bara fundersam på relationen i sig.

Om detta inte fungerar ska jag fundera på det du sagt om att man aldrig ska stanna i något man känner oro för. Det känns ibland som att det blir för mycket men så länge han är villig att testa detta så lämnar jag inte honom iallafall. Får verkligen hoppas det fungerar.

Jag vet ju att jag är väldigt slarvig, glömmer bort saker, mitt minne är som en fisk om jag lägger ifrån mig ett viktigt papper i en kort stund så det gör inte bara honom galen, även mig! och då hjälper det inte att kritisera mig för det utan det är väl antagligen så "Jag är". :(

Dårä det viktiga att du förklarar "Det är såhär jag är". Precis som i livet, såär samhället uppbyggd för att vara praktiskt och fungera efter en viss mall- men alla människor passar inte in i den mallen. Människor med diagnoser hör bland annat ofta dit. Vi försöker anpassa oss men ngon gång under livets gång så fungerar det ofta inte. När du beskriver din situation tycker jag du låter väldigt lik mig. Jag fick min diagnos som 30åring. Som vuxen kna man oftast hantera det bättre, rent av skippa medicineringen många gånger. Men det kna vara skönt att veta att man helt enkelt är "wired" annorlunda, du är byggd utifrån en annan ritning än "Svensson", och därför ska din pojvän inte acceptera att behöva dra hela lasset, men ni måste kanske jobba extra på att hitta lösningar som passar er båda och det är kanske inte utifrån traditionell rättvisa?

Du har kanske något annat att ge, eller han kanske tycker det är värt att helt enkelt lösa det så att han kanske gör lite mer saker-men då blir sakerna faktiskt gjorda ochhan slipper gå runt och vara arg eller sur på dig- men du kanske istället kna visa uppskattning åt honom för det han gör? :) Kanske att ud bjuder honom på bio en gång i månaden, sådana saker.

Jag har haft pojkvänner osmskällt och bannat på mig, tjurat och jävlats och kört "straffmetoden"  ;) ingenting hjälper. Min pojkvän sa bara uppgivet att det är jobbigt, att det kändes som att jag inte bryr mig- men då sa jag att "oroa dig inte, tjata inte, men påminn mig gärna att jag behöver göra något _nu_, jag har bara så lätt för att glömma bort annars". Det fungerar mycket bra, för han förstår min situation. På samma sätt har jag förståelse för hans små egenheter  ;) En del saker fick mig att överväga om jag ens ville ha en relation men jag lärde mig att acceptera dem som en del av honom- ingen är perfekt och ibland handlar det helt enkelt om ens egen inställning och förväntningar (han är inte så jätteromantisk, tyckte jag, men när jag lärde mig att förstå hur han såg på det så är han otroligt omtänksam).

Så länge u vill fortsätta och försöka och han också vill det så kör på :)

Jag lämnade mitt förhållande som var på det viset. 

Han gnällde jämt. Fick alltid förklara mig.

"Varför gör du så? Varför beter du dig på det viset? Hur tänker du? Men jag förstår inte, måste du vara sån? Andra är inte såna, bleh bleh bleh"…Blir ju irriterad av att bara minnas hur frustrerande det var att inte vara älskad för den man är…Älskar man någon så är det hela paketet, med alla dess fördelar och brister som kommer på köpet! I det man går in i ett förhållande med någon, så accepterar man också dennes brister på det viset att man bestämt sig för att man kan leva med det. 

Kan inte han leva med att du är lite disträ av dig, så får han väl hitta någon annan som lever upp till hans bild av den "perfekta" kvinnan så att du kan få någon som bara ler när du tappat bort något, eller själv ser till att hämta nycklarna för att han vet att hans underbaraste kommer glömma det idag igen, som hon alltid gör och han kommer räcka över nycklarna till dig med kärlek och värme och en puss som visar att han älskar dig precis som du är…DET är vad du förtjänar!

#4 delvihåler jag med dig, de bästa relationerna för min dle ahr varit där jag kunnat acceptera "hela paketet" ochsjälv känt mig accepterad- men det ska även vara okej, att irritera sig och önksa öfrändring i saker som faktiskt innebär att det blir stora obalanser i relationen.

T.ex om en person alltid måste tjata om att städa. Det eller själv alltid städa- då bör man prata igenom det, hitta en lösning. Hur lösningen (kompromiss?/alternativet) ser ut är ju upp till paret- kanske kan den soms tökar och är "oredig" kompensera med något annat, och iallafall förklara sin situation så den som utsätts för stöket/orättvisan- kan bilda sig en uppfattning och förstå, få en inblick och inte enbar ty sig till känslan av att bli tagen för given, ignorerad, att man minsan får sköta allt! ;D Själv har jag inte ens förstått ibland hur stökig jag är, innan någon påpekat "ska du göra sådär/lämna det sådär?". Folk har så olika preferenser och om man kan ha en relation ihop beror lite på om man väljer att mala ner sin partner totalt för att få det som man själv vill, eller om båda är villiga att lyssna och förstå varandras ståndpunkter.

t.ex när ett ex åt mig klagade på att jag inte kunde rabbla gångertabellen, så tyckte jag först att han var löjlig. Men jag försökte verkligen att förbättra mig, och jag uppksattar att han uppmuntrade dne sidan hos mig- men sen gick det övertysr. Jag var plötsligt korkad, dum i huvudet, inte ens normalbegåvad ochen jävla bonde för att jag inte klarade av vissa saker osm han ansåg att "jag klarar det då ska du klara det". Det kunde vara allt från hans bestämda uppfattning hur bestick ska ligga på bordet när man dukar (för en helt vanlig middag på en varddag) till större saker, som att jag inte kunde peka ut alla länder på en zonkarta.

så ja, får en perosn en att må sämre och man inte an bygga upp varandra, man inte alls kan förstå kritiken och se att man förtjänar den eller kna mötas någonstans så ….tycker jag, att man bör lämna innan man blivit tillintetgjord.

Hej moodle. I det du skrivit har du inte berättat något positivt om din kille. Inget om varför du vill vara med honom. Så då är det svårt att känna något annat än att ni nog är klara med varann.

Ska du satsa på honom så behöver det finnas saker där som väger upp allt det här dåliga. Gör det det?