Åldern på förstagångsföderskor ökar, var nånstans står det att det blivit "populärt" att skaffa barn i tidig ålder?

Under 20 tycker jag är tidigt.;-) Så länge man har ekonomi, bostad, jobb till det har jag inga synpunkter. Vet många som sskaffat barn utan att ha jobb för att ha nåt att göra, helt fel enligt mig!

#1 Går efter vad jag själv lagt märke till nu bland mina bekanta och f.d bekanta och ute i kändisvärlden osv osv. Bara rent allmänt går jag efter, inte någon fakta. :) Och det ökar ju trots allt så det kan man inte undgå ifrån alls.

#1 Många i i min ålder, 18-25 har skaffat barn. Känner nästan ingen som är äldre än 25 när dem sskaffat första.

#2 👍

I min hemstad har jag också sett "trenden" att skaffa barn tidigt, där är dock åldern runt 18-22 (självklart andra åldrar också, men denna marginal räknar jag som ung för att få barn). Har man det ordnat i livet, då tycker jag inte det spelar någon roll om man är ung och skaffar barn. Det kan lik väl vara så att man inte alls har det bra ställt i livet och är "äldre" när man skaffar barn. Att ta sitt ansvar, ha ekonomi, tid och att vara mogen inför det, det är det viktigaste enligt mig. Har man allt som man enligt mig ska kunna ge sitt barn, då kan man absolut skaffa barn som ung.

#6 Kloka ord!

Jag fick barn när jag nyss fyllt 22 vi bodde i en etta. Jag jobbade halvtid och min man heltid. Det funkade alldeles utmärkt ändå.

Jag hade en väninna som just börjat på sina universitetsstudier och blev med barn och var jätteledsen först för det var inte alls som hon och hennes kille planerat.

Nu valde de att behålla barnet och de fick ytterligare ett barn till under hennes studier. Hon blev färdigutbildad några år senare än tänkt men  då hade hon ett bra jobb plus två underbara ungar😉

Jag tror inte alltid att välplanerade barn behöver innebära att det blir så mycket bättre.

Huvudsaken är att man äskar varandra och hjälps åt.

En tjej där jag bor blev gravid, hon är 19 i år och hoppade av skolan(gymnasiet) för att behålla barnet, pappan är 2 år yngre dva 17 år gammal, båda bor hemma och har ingen som helst inkomst. Jag tycker det är så fruktansvärt egoistiskt att skaffa barn när man egentligen inte kan. Jag tycker synd om barnen som blir som leksaker, "för det är så gulligt med barn", ja men det är ett stort ansvar också! Du ska försörja barnet fram tills det är 18 år och kanske till och med längre, det är ingen lek. Speciellt inte när man inte har någon utbildning eller jobb.

Jag hade aldrig skaffat barn om jag inte hade kunnat betala för det med mina egna pengar. Jag vill inte leva på soc med mitt barn. Jag vill ge mitt barn det bästa livet.

Jag tror inte folk vet vad de ger sig in på. 

Det är så ansvarslöst. Stackars barn.. Varför skaffa barn när man knappt kan ta hand om sig själv och se vad som är bäst för barnet och för en själv..

#9 Håller med dig. Eget boende och fast inkomst (fast anställning dvs) är det viktigaste. Man vill väl kunna ge sitt barn det allra bästa i livet och visst att kärlek kan göra så enormt mycket så behövs ändå pengar för att överleva.

Jag personligen kan tycka att man går miste om mycket när man skaffar barn i 18-24 års åldern. Men dom som skaffar barn så tidigt förstår sig nog inte på mig och mina åsikter.
Jag vet nu inte om det blir barn för min del i livet och det hör inte hit men låt oss säga att jag vill ha barn… då vill jag kunna vara egoistisk och bara bry mig om mina behov ett bra tag till innan jag tar på mig ett ansvar över en annan människa. Bara att ha hund märker jag vilken låsning det blir.. vad kommer inte barn vara då? Nej, inte än på ett tag! Nu kanske några kommer flippa pga min jämföring av barn och hund men det är ett ansvar i båda sakerna helt klart och det är det jag jämför.
Medan andra som vill ha barn tidigt inte vill missa sin ungdomlighet medan dom har barn.. att dom orkar mycket mer med sina barn som unga osv. Det kan jag förstå på ett sätt.

Statistiken säger väl ändå allt? SCB och socialstyrelsen har ju dom mest korrekta siffrorna.

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article13269211.ab

Åldern har ökat, inte blivit lägre.
Sen att det kanske är så i vissa umgängeskretsar kan ju stämma. Men i det stora hela är folk äldre idag.

Förr fick Kvinnor barn vanligen vid 20 utan att det sågs som onormalt men då var kvinnorna också mognare än många av dagens 20åringar. Men jag känner väninnor osm fått barn både som 18årignar och 24 åringar och de har allihop blivit bra mödrar. 18åringen ebhövde mer stöd och hjälp de första åren men hennes barn har blivit en fin individ och hon är en jättebra mamma.

Tror man bör planera een del, men när det händer så händer det och jag kan absolut respektera att alla inte vill göra abort bara för att möjligheten finns- och att man inte heller vill adoptera bort ett barn bara för att det inte egentligen "passar just nu". Det är nog väldigt svårt och smärtsamt att behöva adoptera bort ett barn bara för att den kom när man egenltigne ville plugga eller för att man som par ännu inte flyttat ihop ännu osv.

Så jag tycker inget speciellt om det, eftersom åldern bland mödrar faktiskt ökar- som andra redan påtalat så "unga mödrar" är inget problem som ökat.

Jag var 20 år, mamma 17 och mormor 21 (Moster 19). Så det har nog inte med nya tider att göra. Snarare vilka människor man drar sig till och omständigheter kring kan jag tänka. Då jag fick barn, så hade inga vänner barn, men efterhand har jag lärt känna vänner som har barn i min sons ålder. Det är mer viktigt nu, än då att man hade barn - för jag har aldrig gillat att gå i barngrupper, umgås med andra som hade blöjbarn och prata barn h e l a tiden. Jag föredrog långpromenader, sitta på stan med en glass, ha filmkvällar, göra utflykter osv.

Det är nog lite som då man själv är gravid (eller längtar) så ser man gravidmagar överallt. Nu då jag skaffat hund (igen), så upptäcker jag hundar överallt. :) 

Sedan syns dem kanske mer ute - barnvagnsmaffian. Förr jobbade man, endera hemifrån eller med barnen i släptåg på åkrarna t ex - eller som min mamma, som lämnade mig hos dagmamma då jag var 9 mån och jobbade på två arbeten. 

Då mamma med syskon växte upp fanns inte barn-grupper med sång, dans, mamma-gympa osv. - så man syntes och hördes mer i samhället.

#10 Jag är 34 år, med en 14-åring som varit självgående i många år nu. Om två år är jag 36 år och då börjar han gymnasiet, och kanske flyttar han hemifrån då. 

För mig är det helt tvärtom, vad är det att upptäcka mellan 20-30? Efter 30 började livet kände jag och mina väninnor. Man kommer in i en ny fas. Vi är unga, pigga och kan resa jorden runt, studera och göra vad vi vill. Man har lärt känna sig själv ordentligt och är mer medveten om vad man vill. De pengar man får över nu, kan gå helt till sig själv - istället för ett framtida barnkonto.

…Och det är otroligt skönt att ha barnbiten bakom sig, och hela livet framför sig. 🙂

Nu väntar vi på att få bli kallad "farmor".

#15 Ja, det är så annorlunda hur man tänker där! Rätt häftigt måste jag säga. :)

Egentligen är det en fullt normal tid att skaffa barn på. Alla vill ju inte resa runt och hitta på saker heller. För vissa kanske det är den perfekta tiden att skaffa barn på. Visst är det bra att ha det ekonomiskt stabilt, men dom flesta löser det på något sätt ändå :) viktigast är väl att dom vill ha barn och att barnet blir älskat. Idag i Sverige känns det ganska hårt att anse att man ska ha fast anställning. Då är vi många som kanske inte ens hinner skaffa barn för att vi väntat på tiden då det känns rätt, och så står man där utan fast jobb. Är man inte lämplig då?

#17 Kan man själv försörja sitt barn är man lämplig ur ekonomisk synpunkt.

24 tycker inte jag är speciellt ungt. Inte uppseendeväckande ungt, i alla fall. Min mor hade två barn vid 22 i och för sig 😛Vi planerar själva barn om 3-4 år, och då är jag 24.

Men åter till frågan. Som andra sagt så ser jag inget problem med att skaffa barn så länge man har en någorlunda ekonomisk trygghet, oavsett ålder. Och en vilja att göra barnets liv så rikt som möjligt :) Ett stabilt förhållande är också något jag anser att man ska ha, antingen som ensamstående eller med partner. Ett destruktivt förhållande är ingen bra miljö för ett barn.

Jag har en vän som blev gravid när hon var 18, och de klarar sig jättebra och är helt fantastiska föräldrar.

Vad jag ser som a och o när det kommer till att skaffa barn är att man är medveten om vilka uppoffringar som tillkommer. Även att allt omkring är hyfsat ordnat också, med t.ex boende, inkomst etc. Dock väger nog kärleken till barnet och viljan att allt ska fungera tyngre, tycker jag. 

Jag är sjutton år idag och jag vill (åtminstone som det ser ut nu) vänta med barn tills jag närmar mig trettio. Anledningen är så enkel som att jag vill ha hunnit med att resa, skaffa mig större livserfarenhet, utbilda mig väl och gärna även ha jobbat ett par år. Vill alltså inte ha barn innan dessa pusselbitar fallit på plats. 

I min omgivning finns det flera som fått barn i tidig ålder (planerat), har fast inkomst och ordnad bostad men ändå inte riktigt förstår vad som krävs. Det är festkvällar var och varannan helg och barnen får följa med på evenemang om kvällarna (när de egentligen borde sova för att orka upp till dagis/förskola dagen därpå). Dessutom slussas barnen runt till personer i närheten som ska passa dem när föräldrarna ska ut och roa sig. Jag säger inte att föräldrarna inte ska få roa sig - men det ska inte gå före barnens bästa och får ske efter rimliga förhållanden. Tycker jag. 

Inlägget är skrivet från mobilen, så ni får ursäkta om det är några stavfel eller konstigt uttryckt. :$

Det jag tycker är ungt är när mammorna är under 18 eller bor hemma. Tycker 22-26 är en ganska lämplig ålder för barn. Då har man fortfarande ork och kan vara med när man blir mormor eller farmor. Man har en period då barnen är vuxna och man kan leva själva. Som att vara ung igen fast med mycket mer pengar ;)

Fick mitt första barn när jag var 21.  Håller på än och är 36. 7 barn och jag hoppas på flera :)

Skulle avråda mina barn från att skaffa barn så tidigt egentligen.. Men för mig gick det ju bra. Så himla ung var jag ju inte ändå.. Hus, karl och eget företag. MEN mina vänner "glömde" bort att fråga mig om utekvällar osv. Hade önskat att dom frågat fast jag sagt nej osv.. Kände mig lite väl bortglömd ibland.. I dag är dom där jag var för 15år sedan :)

Min älsta är nu snart 15 år. Skulle hon i tidig ålder bli med barn och villa spara det så skulle jag absolut stötta henne i det beslutet och hjälpa henne med allt jag kunde! Blir man med barn i "ohappa" så har jag full förståelse för att man inte vill ta abort.. Man ska leva med det beslutet också i hela sitt liv.. Massor av kärlek är det viktigaste för barn tror jag ;)

Det jag däremot funderar kring yngre föräldrar i dag är över deras vanor med datorer och mobiler när dom har sina små barn.. Jag kan se på fik osv att barnen söker så mycket uppmärksamhet, men att föräldrarna bara sitter med sina mobiler och är inte ett dugg intresserade :(

Var 20 år när jag skaffa mitt första barn då studera jag och hade inte inkomst vart dessutom ensamstående tidigt. Då jag vart gravid utan att märka av det så var det försent med abort jag infatta mig snabbt med att jag skulle bli mamma. En klar fördel ser jag att vara ung mamma är faktist att man har energi att leka och göra en massa roligt, man har dessutom fantasin och bangar inte på att göra volter för att imponera på barnet. 😉 Jag anser inte att folk ska klanka ner på bra unga föräldrar vare sig dom har jobb eller inte. Jag börja arbeta när sonen var 11 mån o där med fast inkomst egen insatslägenhet därmed fick jag låg hyra.

Generellt så har jag inga åsikter kring just ålder eller sysselsättning när man skaffar barn, jag tror det handlar mer om individer och när dom helt enkelt är mogna och redo för barn, jag vet föräldrar som gjort ett fantastiskt jobb trotts att dom varit unga eller i en ekonomiskt ofördelaktig situation när första barnet fötts, medans jag vet föräldrar som varit äldre och i en betydligt mycket bättre ekonomisk situation som egentligen inte alls varit emotionellt eller psykiskt redo för det ansvar barn inneburit.

Jag närmar mig 23, min mor var 23 när hon blev gravid med mig.
Men jag tror det hade varit bättre för mig och mina syskon om hon väntat och tagit bättre hand om sig själv först, och framför allt väntat tills hon hittade en mer stabil partner att dela det ansvaret med, det är inte kul för en 15-åring att höra från sin mor att om hon fick leva om sitt liv så skulle hon inte skaffat barn, som om det vore det mest naturliga någonsin att berätta för sina barn.

Jag vet att jag inte skulle psykiskt klara av ett barn som jag är nu, jag har för många personliga osäkerheter jag är tvungen att ta hand om innan jag känner att det skulle vara rättvist mot mitt eventuella barn.

Jag och min blivande man är båda 22 år och vi väntar vårt första barn. Ser inte oss som unga föräldrar, åtminstone inte överdrivet unga. Vi har ett stabilt förhållande, han har fast anställning, vi har egen bostad och dessutom en familj som kommer ställa upp i vått och torrt. Barnet är efterlängtat, planerat och oerhört välkommet :)

Tror fullt ut på att människor i alla åldrar kan bli bra föräldrar, precis som att de kan bli dåliga sådana. I mina ögon handlar det mer om värderingar och leverne än ålder.

#15, vad det är att upptäcka mellan 20 och 30? Ganska mycket skulle jag säga :P jag har rest runt i världen, skaffat mig en bra utbildning och börjat doktorera :) Jag har festat, träffat en enorm mängd intressanta människor och lärt mig massor om livet och mig själv och jag har träffat en underbar man som jag faktiskt vill ha barn med. Du gör det efter barnskaffande, jag gör det innan :)  Nu är vi i en punkt där vi inte har behov av att flänga runt som vi gjort. Livet börjar inte efter 30, livet började vid 20 och har varit en fantastisk resa sen dess, ett barn nu skulle bara förlänga resan. Känns lite sorgligt att se det som att livet inte börjar innan barnet flyttat hemifrån, du och dina väninnor har missat ganska mycket om ni har den inställningen, skulle jag säga… 

Det är det här jag vill ha med mig då jag har barn, all erfarenhet jag har, då jag var 20 hade jag ingen aning.

Amen till det #26!

Om man tror att man blir låst av att skaffa barn o/e hund kanske man bör avstå? Livet tar inte slut för att man skaffar sig barn, inte heller går livet på sparlåga tills de flyttar hemifrån o står på egna ben.

Barn mår nog bäst att växa upp med föräldrar som inte stagnerat, barn behöver föräldrar som konstant utvecklas i relationen till sin omvärld o till sina barn.

Om jag fick välja skulle jag inte välja föräldrar som har sitt liv färdigutstakat, har "villa Volvo vovve" innan de börjar sitt barnalstrande. Ännu mindre skulle jag vilja födas av en ung tonårsmamma som skaffar sig barn för att få en identitet o försörjning via soc, som knappt klarat av grundskolan o som upplever sig ha 0 chanser till utbildning/yrke/framtid.

Jag fick min son när jag var 20 år och jag vet inget annat, eller hur det hade varit om jag var äldre, men det har fungerat för mig 🙂 

Jag tror det handlar om "mognad" eller när man känner sig redo. Att ha stadigt förhållande och likaså med ekonomin är väl att föredra kanske men det är väl ingen som bestämmer sådant för någon annan.

Jag är 32 år idag och fick ett barn till vid 27-års åldern. Skillnaden på mig som mamma vid 20 och mamma vid 27 (eller att bli det på nytt) är väl att jag blev mer "hunsig" med barn nummer två. 

Resa och hitta på saker kan jag göra sedan 🙂

Vadå ungt med 19-24? När min pappa var 24 var han tvåbarnspappa och renoverade hus och körde lastbil. Om du var 30 och väntade barn på 70-90 talet så var man ju värsta medelåldersmorsan! Tror bara att vi mognar otroligt mycket senare idag än vad man fick göra förr. Dagens 18 åringar är som deras 14 åringar ungefär…

#2 "Vet många som sskaffat barn utan att ha jobb för att ha nåt att göra, helt fel enligt mig!"

Säger de själva att det är därför eller är det din egen slutsats? Jag tror inte det finns någon som tänker så.

#20 Dina moralkakor är säkert välmenande, men jag tror du är helt fel ute. Barn mår inte dåligt av att följa med på kalas någon gång ibland, och visst är det praktiskt med sömnrutiner men det är inte hela världen att man improviserar lite. Barn blir inte traumatiserade av att sova lite oregelbundet ibland, det enda som tar skada är ditt moralsinne 🙂.

Att barnen "slussas runt" som du kallar det är inte heller farligt om det inte är i helt extrem utsträckning (så de aldrig får träffa föräldrarna). Värre att isoleras i så fall och aldrig få intryck från andra vuxna än föräldrarna.

Min bild är snarare att folk har en alldeles för överdriven bild av hur radikalt barn förändrar livet. "Får man barn är livet slut" typ. Risken är att föräldrar som låter sig hämmas allt för mycket blir bittra istället och klandrar sina barn för att deras livsdrömmar inte infriats eller liknande.

Själva valde vi att skaffade vi barn när jag var 22 och min hustru var 19. Vi studerade båda två vid tillfället. Både för och nackdelar med att skaffa barn medan man studerar, fast mest fördelar skulle jag säga.

Det enda egentliga problemet är att så få av våra vänner skaffade barn samtidigt, så vi hade inga "bekanta till familjen" med barn i samma ålder. Men det får man ta som en utmaning att knyta nya bekantskaper 🙂.

Jag var 22 när sonen föddes och det gick hur bra som helst. Håller med Jonas att det enda som var trist var att inga av våra jämnåriga kompisar skaffade barn förrän nästan 10 år senare.

Vi hade nästan aldrig barnvakt. Han var med överallt. Vi hade en ekonomi som varierade med jobb, arbetslöshet, studier osv. Vi flyttade runt också beroende på ekonomin.

Jag har en arbetskamrat som under sin doktorandperiod fått två barn. Det har visserligen tagit lite längre tid men nu har hon disputerat.

Allting går och beror alldeles på vilken inställning man har tror jag.

Jag har också bekanta som planerat livet efter regelboken och när allt var på plats såsom villa, bra jobb och dags för barn så ville det sig inte.

Det är ganska konstigt egentligen, varifrån kommer denna motvilja mot yngre barnaföderskor? 

Till för ett år sedan hade jag en ofrivillig latent motvilja mot unga mammor. Vid närmare granskning av denna känsla märkte jag att alla "typiska kriterier" som stört mig hos dessa unga mammor hittar man ju även hos 30 och 40-åringar.

Så länge som personerna som har barnet har fast jobb + lön, tid, ork, intresse samt fast bostad så ser jag inget större fel vid att skaffa barn vid 19-20. Vissa vill bli föräldrar ''fort'' medans andra inte. Ser helst att personerna är tillsammans och har varit det en längre tid och känner att det verkligen, verkligen klarar av det stora ansvaret.
Tycker att det är lite lågt att döma med att säga ''de är för unga'', för liksom vad vet vi om dem? De kanske är bättre föräldrar än en 30-åring. Alla är vi olika, och mognar olika snabbt. Jag dömer ingen ung person som har barn, jag har ingen anledning och det är ingenting som jag ens bör lägga mig i. Sålänge de kan ta hand om barnet på ett ordentligt sätt.

Det är såklart som så mycket individuellt vad som passar.

Rent biologiskt är 20-25 nog alldeles superbra.  Jag var 25 när jag blev mamma och den graviditeten var då förbaskat mycket lindrigare än den när jag var 34!

Mina kompisar såg mig som ett ufo när jag valde att föda barnet :-)  och själv väntade dom sådär 12-15 år till…  Det tråkiga var som några nämnd att inga jämnåriga kompisar skaffade barn.

Nu he he, tänker jag rätt mycket som Snovit79 (#15) så jävla skönt när kompisarna och mina bröder kånkar runt på gnällande bäbisar att jag är KLAR med detta! 😃. Dom som är 38 när de börjar kommer ju vara nästan pensionärer när deras barn tar studenten… medans jag nu (45 år) har massor av energi och idéer och möjligheter att leva livet ett tag innan det kanske dyker upp barnbarn😎

Jag tycker det är bättre att skaffa barn i yngre ålder. Även min mamma är på mig om att INTE VÄNTA till 35. Min mamma var 37 när hon fick mig och 39 när hon fick min lillasyster. Nu ser jag henne åldras och hon blir snart pensionär, hon har inte ork och jag ser hur ålderssjukdomar börjar överta. Jag mår riktigt dåligt av tanken att hon kanske dör inom 20 år och kanske inte får se mina barn bli äldre än 10. Hon har dåliga gener när det gäller ålder. Jag skulle verkligen önska att hon fick oss tidigare så mina barn skulle få växa upp med en så fantastisk människa som min mamma. Men visserligen var jag inte planerad ens då. Hon planerade inte att skaffa barn just då. Men här är jag! Hon hade ingen inkomst, ett destruktivt förhållande och vi flyttade runt massor. Men jag ÄLSKAR verkligen min mamma för hon har klarat av livet med oss så bra. Utan ekonomi osv. Men jag ser tillbaka på min barndom och ler. Vi är så lyckliga. Hon var ensamstående med oss från att jag var 1 till jag var 7 år. Men vi var en så underbar trio. Vi mådde så bra tillsammans och jag saknade ingenting som pengar hade kunnat ge mig. Det jag kanske borde sakna är en fadersgestalt men jag saknar inte den. Poängen är då att, man kan vara lycklig och ge barn allt man kan fast det är riktigt tajt med pengar. Jag har nog haft den bästa uppväxten man kan få när det gäller kärlek och omtanke. Det är viktigast. Att. Ta ansvar och älska sina barn högt över allt annat. För det gör min mamma. Hon skulle göra allt för mig och min syster, och även nu har hon en inkomst på 10 tusen i månaden. Visst är det jobbigt men Gud vad vi mår bra tillsammans. Skiter i pengar. Det fixar sig alltid för oss iallafall!

Btw är jag 18 år och har stoooor barnlängtan redan :D