Jag tycker inte att det är ett acceptabelt beteende av honom. Må så vara att ha är utbränd men det är ingen ursäkt till att behandla den man älskar som skit. Tycker tvärt om att du borde vara den första han söker stöd hos.
Ta ett ordentligt snack med killen. Om han inte är redo att satsa lite mer på ert förhållande tycker jag du ska ställa dig frågan om han är värd att lägga tid på överhuvudtaget.

Jag vet hur det är att vara utbränd, kroppen värker och man orkar verkligen ingenting. Man känner sig också som en besvikelse för vänner , familj och käresta. För man 'vill' men kroppen säger ifrån, och om ingen kommer och 'drar med en' så stannar man hellre i gamla vanor eller gör ingenting.

Anledningen att han varit med kompisar och gymmat kan ju varit just det, att nån har 'ryckt' med honom för att han ska komma ut. Och det är kanske det du måste göra också? det tar mycket på ett förhållande när nån är utbränd och det kan ta fruktansvärt lång tid innan man blir bra igen. Samt att man har ännu lättare att bli bränd igen efteråt.

Men, det är viktigt också att han tar hjälp professionellt om han är utbränd som han säger. För risken är att man går över sina gränser är stor, jag kan fortfarande inte se hur mkt jag klarar av igentligen.

Nu känner jag ju inte honom så jag kan inte säga mer än från min synvinkel, om hur det är att just bli utbränd. Det kan ju hända att han även använder det som ursäkt för att det ska kännas lättare att göra slut med dig, men det vet man inte förens man frågar. Jag är iafl så rakfram i mina förhållanden så om jag störs av något så frågar jag, för det är lättare att veta vad man ska göra.

För det är ju inte snällt att sitta och vänta och på så vis offra sig själv, medan om du får ett rakt svar så kan du ta hand om dig på en gång.

låter lite konstigt kanske, men ibland måste man vara strategisk när det kommer till hur pass mycket man vill tillåtas att bli sårad?

Knakar det i fogarna och förälskelsefasen redan är slut efter bara 4 månader, låter det inte som detta är riktigt rätt.

Och han verkar ju vilja ha dig som slit och släng vara, bara träffas när det passar honom. Tycker du ska stå på dig och göra slut. Det finns dom som vill träffa sin kärlek. Att behöva paus stup i kvarten säger mig att han inte älskar dig. Låt dig inte behandlas så.

Jag ser det inte som slit och säng om han är utbränd. Ni har förmodoligen varit för intseniva för honom- eftersom du verkar vilja umgås mer än vad han vill och du verkar få dessa känslor av att det tar slut för att ni inte umgås så myket längre.

JAg har själv varit där han är, och då partnern varit oförmögen att förstå mitt behov av att vara ifred ibland - vrit otrolgit krävande, hållit koll på en- t.ex "Ja men du va rju med dne och den varför var du inte med mig!" och tar det otroligt perosnligt/tecken på bristande kärlek för att man måste göra annat/vila. Då har jag gjort slut även om jag tyckt om personen väldigt mycket. 4 månader är ingenting för mig, jag skulle undra varför "nyförälskelsen" redan är över osv. Så kan inte riktigt relatera till den biten men jag förstår att du är upprörd och ni verkar ju redan prata om detta. Han är kanske inte rätt för dig om du inte kan acceptera beteendet som han förklarar för dig- som han själv säger.

Han vill hinna gymma, umgås med vänner och ladda batterierna också. Och nej, en flickvän som vill ha sex, kela, bli uppvaktad (vet inte hur er relation ser ut men om det var energigivande att ugmås med dig så skulle detta inte vara ett problem- mn problemet ligger ju hos honom och han är medveten om det.)- Eller så är han abra för feg att göra slut. Vem vet. Jag känner bara så otroligt igen mig i känslan när man tycker om någon mycket men den personen inte riktigt förstår ens behov. Han verkar förstå din men säger som det är- han kan inte tillfredställa den. Han behöver mer egentid. Behovet av "pauser" kommer nog av att umgänget varit för intensivt periodvis. Men jag har kanske fel. 

Älskar du honom så får du försöka luta dig bak mot det- du måste börja lita på det ni har och att han menar det han säger- annars blir du ledsen och överanalyserar saker väldigt negativt. En dle skulle aldrig acceptera sånt här beteende, men jag skulle det- så länge jag får förklarat varför- och han verkar ju ha förklarat varför. Men att inte ens höra av sig som han lovat på din födelsedag- det klingar inte bra alls i mina öron. Det var faktiskt svinigt av honom. Men är han utbränd, alltås utbränd på riktigt- så är man i en situation där man måste vara /lätt bli egoistisk, för man mår inte bra.

#4 Ok, jag kan inte se det på något annat sätt.
För mig är det solklart slit och släng.

Visst att man ska ha egentid, men inte veckolånga hela tiden. Då är det något som inte stämmer. Att vara utsliten betyder inte att man har tid för vänner och gym men aldrig flickvännen. Utsliten betyder att man inte orkar något alls.

Mitt ex ballade ur en gång, när jag under en period av två veckor knappt ville umgås. Då hade vi varit tillsammans i 1 år och umgåtts eller hört av oss till varandra varje dag. Men jag pallade inte. Han började tänkai banor "ska det alltid vara såhär" och fantasier skenade iväg. Allt jag behövde var tid för mig själv- hade ingenting med vår relation att göra.

En del verkar tycka eller tro att bara man har "nån" så ska ALLT fixa sig. Har man en flickän/pojkvän så ska man alltid varalycklig, då har man alltid någon där, som kan pigga upp en och rädda en från allt det dåliga. Men ibland är man sin egen fiende och man undviker sin partner för om något, skydda sin relation. Så TS. Jag vet inte varför du skriker på din pojkvän när han visar lika stor rädsla att du ska lämna honom, när han är väl medveten om sitt beteende och förmodligen avrit med om liknande förut. Jag vet inte hur gamla ni är men du borde uppmuntra honom att söka hjälp, kanske prata med en psykolog och se vad det kan vara då detta är någonting återkommande i hans liv. Du får välja att lita på honom och vara ett stöd och sluta ta det perosnligt (bli sårad när han gör detta) eller be honom dra åt helvete för att han är ett svin (Men är han sjuk så ser jag inte hur detta kan kallas för svinerier).

#5 Gym är inte något som kräver känslor eller liknande. Jag tänker inte försvara honom mer än det jag redan gjort eftersom han lika gärna kna vara en apa. Men jag kna gå på gym, även fest…perioder när jag däremot inte alls vill umgås med min partner eller nära vänner- för det kräver helt olika saker av mig. PRecis som att jag alltid har tid och lust för mina egna intressen men ibland har otroligt svårt att umgås med människor. Sen ahr jag perioder jag knappt kna lämna min pojkväns sida. Jag anser mig inte vara ett svin för det eller utnytja min partner som slit och släng efterosm han vet om detta och accepterar det. Däremot gör inte alla det, men deto mer anledning för mig att älska honom för sitt tålamod och förståelse.

Vill bara ge en annan, möjlig sida. Detta kan även vara att han inte är redo att göra slut men gör det…ändå. Något i den stilen. Själv försöker jag lita på vad folk säger tills motsatsen visas- och att dissa en födelsedag var ju däremot inte snällt, då han lovat.

Om han är utbränd på riktigt (inta bara använder ordet som en del gör det när dom känner sig lite sletna) då får du nog låta bli ställa särskild mycket krav på honom, åtminstone om du inte vill bli bortvald.  Jag har varit där och det tog mycket lång tid att bli någorlunda bra igen och jag orkade med väldigt lite socialt under den tiden. VÄLDIGT LITE.

Håller med Hera om att det låter inte riktigt bra om förälskelsen håller på att ta slut efter 3-4 månader. Nånstans 1-1,5 år är väl mer vanligt om det är en förälskelse som övergår i "vardagskärlek".

#6 Ja, för mig är en partner en av de personer man ska ty sig till vid perioder då man inte mår bra, inte en person man ska dra sig ifrån. Drar man sig undan är det för mig ett klart tecken på att man inte betyder tillräckligt för att man ska kunna dela även det dåliga som händer i ens liv. Och kan man inte dela det med mig är det inte riktig kärlek.

Det innebär dock inte att man alltid är lycklig, bara att en partner ska vara en stöttepelare, en livspartner. Inte en som man bara träffar då allt är bra i livet.

Det kna va riktig kärlek bara inte rätt kärlek för dig Hera :P

Frågan är om TS har kunskapen och beteende att vara den stöttepelaren för pojkvännen- eftersom han drar sig undan. Om han nu är utbränd på riktigt. Då handlar det fortf inte om bristande kärlek. Ts låter väldigt osäker på deras relation om man tror att man tappar känslorna för varandra om man är på skilda håll i 1-2 veckor utan kontakt. Sen kan jag ju tycka att det är märkligt att inte alls höra av sig osv. men där är man fortf två om saken. 

För mig är stödet i min pojkvän jsut förståelsen att han kan "lämna mig ifred", att han kan lätta på trycket för sitt eget behov av bekräftelse fårn mig efterosm jag inte klarar av att ge sådant just då. Så ja, TS du ska inte vänta och tro att saker blir annorlunda- handlar mer om att acceptera varandra och bli starkare som par, eller inse att han inte är rätt kille för dig.

En människa som är utbränd på riktigt orkar inte festa, det är ett som är säkert. En utbränd människa är sjukskriven för att denne inte orkar något alls. Kan man festa och gymma så ska man inte bli sjukskriven från jobb heller.

#10

Det är upp till TS att känna efter vad HON tror detta är. Om det är kärlek, eller inte. Men nog osar det skunk om man orkar festa, umgås med vänner och gymma om man mår så dåligt att man inte kan gå i skolan eller träffa "kärleken".

Jag hade varit övertygad om att det inte var riktig kärlek.
Men som sagt är det itne mig det gäller.

#9, jo, när jag var utbränd var min man den jag i första hand pratade ut hos, grät hos och som var mest insatt i hur jag mådde. Fast jag orkade ibland inte ens lyssna en enda mening vad han behövde säga. Hemskt men sant.  Någon som bara hade varit ihop med mig 3-4 månader skulle alldrig ha stått ut och jag skulle ha velat vara ifred.

Håller helt med Hera också att om man är utbränt orkar man inte festa, gymma och umgås med vänner (definitivt inte alla tre saker inom samma vecka).

Det är klart att jag har full förståelse för hur han mår nu när han är utbränd! Jag som är den typen av tjej som gärna träffar sin pojkvän så ofta det går, inte varje dag, men ändå ofta har accepterat och låtigt honom ta paus från mig i den mån han nu behöver det. Jag känner ju saknad varje dag med har accepterat den gränsen. Jag till och med accepterar att han aldrig hört av dig, bara ytterst lite. Jag står ju här och accepterar allting och försöker verkligen vara så duktig jag kan! Jag låter honom prata med mig om det och lyssnar och ja allt!

Men att han efter den veckan med paus från varandra sa att vi är på en tunn tråd, att det känns som att det kommer ta slut, kände detta betyder ju att vi dras ifrån varandra med detta. Han kan inte ens underlätta det för mig eller iallafall höra av sig på telefon. Han får det att låta som slut och hör sedan inte av sig. När jag frågar honom säger han att han absolut inte vill göra slut med mig, han känner bara hur allt drar sig ifrån honom och att han inte vet hur våran framtid tillsammans kommer se ut.

Att nyförälskelsen tog slut så snabbt kan kanske bero på att vi varit vänner så länge innan. Haft känslor för varandra länge innan vi slog till och blev tillsammans. Det pirrar fortfarande i min mage när jag ser honom och jag saknar honom konstant men det känns som en djupare och mognare kärlek från min sida numera. Hur det ser ut på hans sida vet jag inte längre. Om han nu ändå älskar mig kan han väll försöka underlätta detta för mig, vara tacksam för det jag gör, prata med mig om det och försöka träffa mig så ofta han orkar? Han bor ju bara två hållplatser med bussen ifrån mig det är ju inte alls långt..

Och att han har orken att gymma, träffa vänner osv trots detta men ingen ork för mig gör ju mig hemskt förvirrad. Festar gör han inte så ofta längre nu på grund av detta, men han orkade ju göra det i fredags men orkade inte träffa mig på min födelsedag. Det visar väll ändå att han inte vill träffa mig? Jag frågar mig hela tiden att om hans känslor svalnat för mig, varför gör han inte slut? Det kanske är det han vill. Men då förstår jag inte vad det är som jag gjort fel? Jag har ju verkligen försökt vara så förstående och bra jag kan.

Han struntade ju totalt i att ringa mig på min födelsedag men kunde ringa sina vänner (som han är påväg att förlora enligt honom) men han ringde inte mig. Han verkar bry sig mer om att förlora vänner för han satt och förklarade för mig i söndags om hur en vän struntat i att svara på hans samtal och tydligen skitigt i honom och hur ledsen han är på grund av det. Han sa att han försökt ringa den vännen hur mycket som helst. Men mig ringde han inte alls. Det känns verkligen som att han tar mig förgivet. Och när jag frågar det svarar han att han självklart är medveten om att jag kan göra slut men då får det bli så, typ. Samtidigt som han säger att han älskar mig.

Allting är så förvirrande just nu och min text är säkert också det jag hoppas ni förstår vad jag menar. Jag är verkligen påväg att förlora det totalt, jag känner att jag inte kan koncentrera mig på något alls längre utan tänker hela tiden på honom. Om han gjort slut nu, om det någonsin kommer bli bra, hur kan allt bli bra om han inte älskar mig längre osv. Som om han är van att säga "jag älskar dig" men inte alls gör det längre.

Han säger att han tvingas vara egoistisk och tänka på mig själv, vilket jag kan förstå. Men han säger även att allt känns bedövat (känslorna till mig) och att allt dras ifrån honom. Som om han om en vecka eller två inte har några känslor kvar alls.

13 helt reapektlöst att strunta i att ens höra av sig till dig på din födelsedag men kontakta vänner. Tyvärr tror jag detta är ett fegt och fult sätt istället för att göra slut. Han fegar.

Men jag har frågat honom det hur många gånger som helst, och sagt att om han vill göra slut är det bättre att säga det nu direkt. Att det är snällare mot mig att göra slut direkt istället för att jag ska gå och vänta på att det ska ta slut. Han säger att han älskar mig och inte vill göra slut, jag blir så förvirrad

Älskar han dig får han visa dig respekt och det har han inte gjort. Man kan inte behandla någon på det viset och skylla på att man mår dåligt. Som sagt, jag tycker inte du ska acceptera sådana villkor. Du förtjänar bättre.

När jag var utbränd så var jag en hemsk flickvän, det bidrog mycket till att det förhållandet jag hade då tog slut. Jag orkade inte ta några initiativ och jag hade noll tolerans när han gjorde misstag. Till slut orkade jag inte alls och gjorde slut. När jag ser tillbaka så hade jag nog hanterat allt mycket bättre om jag bara hade haft orken. Men just då var det bara så skönt att ha en sak mindre att tänka på.

Men å andra sidan så orkade jag inte göra något annat heller. Vännerna hörde knappt av mig, jag orkade inte med några av de saker jag gjorde på fritiden, jag avskydde när jag var tvungen att åka och hälsa på mamma för att det innebar ett par dagar då jag var tvungen att vara social. 

Mitt liv bestod i att uthärda att vara på jobbet och all tid där emellan bestod av att göra ingenting för att orka med nästa arbetspass. 

Även om det nu är så att din pojkvän är utbränd och inte bara tycker att det är ett bra sätt att begränsa ert förhållande så kan det vara bra att tänka över om ett förhållande är nyttigt. 

Det kan ju vara så att både han och du kommer att må sämre av förhållandet och då är det inte ett bra förhållande oavsett hur man känner för varandra. Kanske fixar han inte att ha de kraven på sig och kanske mår du dåligt av att ha en pojkvän som inte kan ge dig det du behöver.

Bara för att det finns känslor mellan två personer så innebär det inte att de automatiskt får ett bra och sunt förhållande oavsett hur väl de båda menar.

Jag förstår absolut behovet av ensamtid, men det låter som att han vill göra slut men inte vågar säga det rakt ut, istället frsöker han förbereda dig eller få dig att säga att du ger upp.

Hur gick det sedan? Fick du någon klarhet i allt. Är i en liknande sits..

Han gjorde slut. Han behövde väll återhämta sig och fokusera på sig själv med sin utbrändhet. Nu är vi tillsammans igen. Jag lärde mig en sak dock, han behövde frihet och behövde den friheten att inte träffas varje dag, tror jag satte press på honom och att det bidrog att han blev utbränd. Nu ses vi runt 4-5 dagar i veckan och det passar båda bra. Innan ville jag ses varje dag.

Trots att jag kände mig ledsen hur han betedde sig, ser jag nu att han faktiskt bara försökte hjälpa sig själv.