Visst ska det kännas så, och jag tror du kommer känna det en dag du med.

När man känner det så känner man det. Men även sådana känslor och upplevelser kan falna, dö och falla i glömska.

Jag vet att jag varje gång varit väldigt förälskad i mina pojkvänner, men varje gång jag mött någon ny har jag känt att "detta, detta är som det ska kännas, starkt!" och det gamla känns så blekt :)

Låter som att du sörjer och bearbetar din förlust.

Pirret i magneär ju nåon annans beskrivning.

Lite som när jag som ung tonåring läste om kvinnoorgasmen. Menar…det är fysiska punkter så det borde vara likadan upplevelse för ALLA Kvinnor, tycker man? Så jag gick ju runt med en föreställning om hur orgasmen ska kännas. Tog år och dar, jag väntade på att få "THE orgasm" innan jag upptäckte att jag faktiskt redan fick orgasmer :P Men de kan kännas olika, och de beskrivs definitivt olika Kvinnor emellan- och lockas fram av olika saker.

Så upplever jag även "kär" och att älska någon, det är olika både mellan människor och mellan "kärlekarna".

Jag har varit med om pirrpirr (som i efterhand mest känns som något när jag är nervös/längtar efter något. Jag känner inte pirrpirr annars. Då är det mer… bubbligt, du vet, man skrattar till trots att man står ensam och viker kläder, kanske rodnar inför några indre bilder du fick av din partner ;) Kanske minnen eller tankar inför framtiden. Att jag längtar/saknar och vill ha kontakt med honom, det är att älska för min del. Att jag vill vara med honom (inte 24/7).

Men när Hollywood beskriver kärlek står jag ofta handfallen och "wait…what?".

Samma sak känner jag ibland när jag hör mina väninnor beskriva deras "procedurer". Det enda jag vet att ALLA borde få i en kärleksrelation är _respekt_. Jag har också ifrågasatt om jag kan älska, speciellt i en period där allt gick åt skogen varje gång jag försökte. Jag tror du kan älska du kanske bara måste hitta rätt person och rätt sätt att älska på. Jag vet inte.

#1 Det känns bara så osäkert nu. Jag vet att jag sörjer just nu och jag hoppas innerligt att det går över om ett par månader. Det har redan gått 4 månader och smärtan tycks ju bara bli värre. Ska det vara så?

#2 Jag vet inte heller. Kanske jag redan gick miste om den stora kärleken utan att jag visste det? Jag ångrar ju att jag gjorde slut med honom. Jag saknar honom väldigt mycket. Jag trodde inte att det skulle vara så här svårt. Det var ju ändå jag som gjorde slut men ändå kan jag inte låta bli att gråta. Det är som värst på morgonen. Då bryter jag lätt ihop. Då jag är ensam på jobbet faller jag bara ihop och tårarna flödar över, men jag måste ta mig samman för att klara av dagen. Kanske jag älskade honom på rätt sätt ändå då smärtan är så stark just nu? Jag har ingen aning. Det enda jag vet är att det här gör bara så ont. Jag vet inte hur jag ska sluta sakna honom.

Men det finns ingen återvändo nu. Han hittade en ny flickvän efter bara en månad. Jag har ju också i princip en ny kille, även om han och jag är inte riktigt tillsammans. Han bryr sig inte om mig och jag vet att han och jag borde inte fortsätta vara tillsammans. Vi passar inte ihop och det finns ingen framtid för oss, men jag kan ändå inte ta det där steget och avsluta allt. Jag har försökt många gånger men han drar mig alltid tillbaka. Jag tycker ju ändå om honom, men om jag skulle kunna få tillbaka mitt ex så skulle jag inte ens blinka. Jag skulle så avsluta allt med den som jag dejtar nu, för att ta tillbaka mitt ex. Men på samma gång vet jag inte om det skulle lösa något.

Jag borde bli lycklig på egen hand men jag drömmer om den där personen som kan lysa upp min dag. Jag har redan ett arbete jag älskar och jag vill bara nu fylla ut den andra tomheten som finns i mitt liv. Jag vill känna glädje hemma och inte bara på jobbet. Jag vill tänka på den där personen som får mig att le, att må bra och bara känna mig lite mindre tom.

Pirret kände jag i början då jag var tillsammans med mitt ex. Det försvann efter 4-6 år tillsammans. Det är ju inget jag förväntar att ska vara för evigt. Men jag förväntar mig att känna lite pirr i början då jag träffar någon ny, det har inte hänt med den kille jag träffar nu. Jag njuter av hans sällskap och vi trivs tillsammans. Jag vet dock att det aldrig kommer att fungera. Han och jag är alltför olika. Vi har olika syn på religion, politik, kärlek, barn osv. Vi är verkligen som dag och natt. Han har svårt att för att prata om sina känslor och jag tycks ha samma problem. Jag har svårt att sätta namn på det jag känner.

Dessutom så verkar han bara vilja ha mig för en sak och det känns ju tråkigt. Jag vet inte om han faktiskt tycker om mig för den jag är då.

Kärlek känns så långt borta just nu och smärtan är närvarande varje dag och blir bara intensivare hela tiden.

Alltså….av det jag läst i dina tiidgar einlägg så var det inget misstag att lämna ditt ex. Alla har vi nog varit där, iallafall jag- där jag SAKNT och varit redo att ta tillbaka någon som varit ett, milt uttryckt, jävla as mot mig. Det är en del av sorgearbetet. Men ärligt, ditt problem verkar gå djupare, du har lämnat ett lååångt förhållande bakom dig. Att du kna älska och känna kärlek är uppenbart för min del, däremot borde du börja älska dig själv och fylla det där tomrummet du talar om…

fortsätt inte dejta en kille som du beskriver på det där viset- bara där visar du bristen av kärlek för dig själv. Jag tror även att vi är många som varit "kär i kärleken", själva idén, och därför gått stora omvägar för att uppnå det. Men sådant går inte att fejka i längden. Du kommer inte sluta upp me rolycklig och ensam i längden om du lämnar din nuvarande dejt…

Se istället alla potentiella pojkvänner du skulle passa bättre med, som du missa- varje minut du låser upp dig med någon som inte ens du själv verkar anse är rätt för dig.

Istället för att fokusera på hur ensam du kommer lbi resten av ditt liv- (vilket det inte finns något som talar för!) så bord eud fokusera på att du är det viktigaste och du måste börja tirvas i ditt eget sällskap…det andra kommer om det är vad du vill ha. Om jag hoppa rpå en båt till Rio är de tju dumt att örvänta mig att hamna på Island, snacka om besviken man skulle bli?

Lite så känner jag att du gör just nu- du hoppar på tåg med en viss förhoppning men tågen tar dig inte alls dit du vill, och du går med på det och fortsätter resna istället för att byta tåg. (även om jagsjälv kan anse att det är spännande tanke att hoppa på ett tåg utan att veta vart det bär men….då tlar vi resor, inte relationer egentligen).

#4 Det var verkligen ett väldigt långt förhållande. I februari trodde jag aldrig att det någonsin skulle ta slut. Det gör så ont då jag tänker på det hela. Vi hade ju tänkt gifta oss nästa år och vi hade även tänkt den här sommaren gå och kolla vart vi skulle ha festen och plötsligt är allt bortblåst. Alla planer, hela ens framtid är borta och allt känns så ovisst. Det var mitt val så jag borde ju inte sörja nu.

Men det gör så ont inombords. Jag var tidigare totalt känslokall och nu kommer alla känslor rusande på en gång och jag klarar inte av skolan. Jag missar en massa deadlines och jag orkar knappt stå upp då jag kommer hem. Jag bryter ihop så fort jag blir ensam och klumpen i halsen bara växer och växer tills jag knappt kan andas.

Jag kände honom så bra.. Han kände mig. Vi kunde prata om allt och vi hade våra fina stunder tillsammans. Vi kunde ha det så mysigt om kvällarna då vi satt och såg på tv-serier eller såg på film samtidigt som vi åt god mat. Jag saknar det helt plötsligt. Jag saknar honom. Jag saknar hans röst, hans åsikter, hans fina leende, hans fjantiga danser efter att han hade kommit ur duschen…Jag saknar även hur irriterad han gjorde mig då han alltid skulle snyta sig - lät som en elefant och människor utomhus kunde t.om höra då han snöt sig.

Jag vet int vad som är fel på mig. Men det känns som om allt var bara ett stort misstag just nu. Oberoende går det ju inte att gå tillbaka längre. Gjort är gjort och jag måste bara gå vidare på något sätt.

Jag vet inte vad jag ska göra med den här killen jag dejtar. Vi bor i olika länder oberoende så det fungerar för mig för tillfället nu då jag sörjer. Jag behöver inte dra honom in i det här åtminstone. Jag kan ju inte heller skaffa någon ny en då jag är i det här skicket. Han vill ha mig kvar så jag kan stanna medans jag försöker bli hel på egen hand här. Vi är ju ändå inte flickvän och pojkvän, så något seriöst är det väl ändå inte. Jag behöver inte hoppa på något nytt tåg för tillfället.. Men jag måste verkligen göra slut med den här killen vid något skede. Jag tror dock att det kommer att rinna ut i sanden av sig själv.

Ja, just nu trivs jag kanske inte att vara själv. Jag känner mig bara så ensam och bedrövlig. Jag vill umgås mera med människor och bli mera social men på andra sidan har jag inte tid över till det med tanke på mina två jobb och skolan.

Jag ska försöka vara stark men jag vet inte hur länge jag orkar. Borde hoppa av skolan för en tid för det verkar suga ut all energi ur mig och jag borde fokusera på mig själv och jobbet - fokusera på saker som gör mig glad.

Tja, nu har jag lagt upp mig själv på en dejting sida men jag söker dock bara efter vänner, vilket jag också skrev på min sida. Det skulle kännas skönt att träffa lite nya människor. Det brukar ju alltid vara trevligt åtminstone. Så får se vad det blir till.

Den kille jag dejtar brukar aldrig ta initiativet att ta kontakt med mig så jag börjar tröttna. Jag tror det rinner ut i sanden av sig själv. Jag tänker inte längre ta kontakt med honom åtminstone. Det får vara. Han lär nog också fatta att det är slut då vi inte snackar längre med varandra.

Lika bra att gå vidare och försöka träffa nya människor. Det skadar väl inte? Jag är trött på att vara hemma hela tiden. Jag har två jobb och sen skolan att tänka på. Nu vill jag fylla ut det andra tomrummet med att socialisera. Kanske man lyckas träffa någon man klickar med och om inte annat kanske jag får en ny fin vän.

#6 låter jättebra  :) Var bara inte…"desperat". dvs känn vekrligen efter innan du låser upp dig med någon. Vet allt för väl att man efter långa relationer och rädsla för ensamhet kna få en avv tvinga fram känslor som egenltigen inte finns där för folk man egenltigen inte passar med. Så att söka vänner och vara öppen för "vad som sker är vad som sker" är bra, tycker jag  :)

#7 Nej, tänker absolut inte vara desperat. Jag tycker att jag är helt tvärtom. Snackar med 17 olika killar. De tog kontakt och nu försöker jag hinna snacka med dem alla. Finns ett par som är verkligen roliga och trevliga. Har dock sagt till dem att jag endast vill vara vänner.

Det känns genast mycket bättre att kunna prata med andra istället för att hela tiden vara ensam och tänka alltför mycket.

Ang exet… För mig och min kille var det såhär… 

Jag gjorde slut efter drygt 2 år tillsammans. Jag insåg att det inte var för mig. Vi hade byggt relationen på attraktion, men missat det psyiska :) När vi bråkade mycket om annat så fanns det tillslut inget sätt att bygga vidare. 

Vi hördes inte av på ett tag efteråt och när vi gjorde det var han ganska elak, han var så sårad och kränkt över att jag gjort slut. 

Vi sågs igen efter några månader. Vi hade bokat en resa innan det tog slut och han hade inte tänkt åka, men jag övertalade honom att använda biljetten och sen luffa runt själv. Vi sågs på arlanda och började prata, verkligen prata för första gången. Efter det pratade vi drygt ett år innan vi försökte igen. Vi hade båda nya partners för kortare perioder under den tiden. Olika rebounds. Jag ville inte försöka igen med honom på ett långt tag eftersom jag ansåg att vi inte passade ihop. 

Efter drygt ett år, eller 1,5 från det att jag gjorde slut, bestämde vi oss att försöka igen, då var det ngt nytt. Attraktionen var kvar och vi hade lärt känna varandra på ett nytt sätt och vi hade båda mognat. 

Vad jag vill säga är att bara för att ditt ex har en ny tjej nu, och att han var elak efter du gjort slut, så betyder det inte att det inte kan bli ni igen, om det är det du vill. Om ni båda är beredda att arbeta på ngt nytt.

Det låter som att du bearbetar det hela, precis som alla andra säger. 
Tips och råd vet jag inte vad jag ska ge då jag sitter här och är rädd att jag är påväg till samma sits vilket gör mig så rädd att jag ser svart .

Men jag tror och om inte annat hoppas på den där meningen " tiden läker alla sår".