Jag och min sambo bråkar väldigt sällan. Någon gång per halvår kanske. Och jag finner det extremt skönt att slippa bråk och onödigt drama.

i förhållandet jag hade innan detta så bråkade vi jämt, konstant, och det var därför det tog slut. 
Men det finns nog människor som gillar att bråka , som måste ha drama i sitt liv för att må bra. 
Jag är dock inte en av de människorna =)

Först måste någon "bråk" definieras, olika par har nog olika definitioner av vad bråka innebär. Var går gränsen? mellan gnäll/tjaffs/diskussion och bråk? osv. 

För mig är nog bråk när det är okonstruktiv och 'aggressivt', där inget vettigt kan komma fram genom meningsutbyten. 

Jag kan vara ganska 'hetsig' och intensiv. Jag kan blir arg/ledsen snabbt och intensivt - men det går över lika snabbt. Om jag är med en partner som fungerar likadant blir det 'bråkigt' eftersom vi hetsar varandra och känslorna hinner inte lägga sig eftersom vi provocerar varandra om och om igen. 

Är jag med en partner som är lugnare och som inte blir provocerad av mina känsloyttringar så hinner det inte bli något bråk - jag lugnar ned mig så pass snabbt och sen kan vi prata lugnt och sansat om det.

Håller med dig gällande bråk. Samt höjda röster/skrik.

Jag är inte den bråkande typen. Många bråk och konflikter kan man undvika genom att vara rak mot varandra och inte gå och reta upp sig på saker och hålla det inom sig. Det är så viktigt att kunna kommunicera, och det blir så mycket lättare då.

I en av mina tidigare förhållanden var killen oerhört konflikträdd och så fort något kom upp till diskussion så blev han knäpptyst och gick inte att prata med, eller jag fick inget svar rättare sagt. Så det är ju inte bra om det är åt andra hållet heller…

Vad som lockar mig till bråk är helt enkelt att inte hålla saker man lovat, ljug, svika förtroenden samt behandla en respektlös. Har alltid upplevt det i förhållanden innan och därför har det hela tiden hettat till för mig - för att partnern varit så hänsynslös och oansvarig. Samt att han har provocerat mig och helt enkelt aldrig lagt manken till att skärpa sig. Men i mitt nuvarande förhållande händer inte sådant!

Man kan dock misstolka varandra, ogilla ett beteende gentemot en eller annat. Känna sig orättvist behandlad eller att det händer något som gnager lite på en. Är jag på dåligt humör sätter jag mig inte alltid ner och pratar lugnt och sansat. Jag kan ha ett hett temperament och då kan det slinka ur på ett mindre kontrollerat sätt. Sedan är jag ofta en sån som funderar på en sak/händelse ett bra tag innan jag bestämmer mig för att ta upp det. Blir som att kastrullen kokar över och att jag kan låta anklagande, när jag hellre hade kunnat berätta direkt jag kände att något var fel.

Men vi är ju bara människor. Det är jättebra att ni de flesta inte verkar bråka, men som sagt, det är skillnad på att bråka och bråka. Jag kan ha lätt för att höja rösten eller gråta för att jag är en känslig person, det betyder inte att jag är hänsynslös eller sämre i relationer för det. Det beror heeelt på hur man är som person.

Jag anser också att det är nyttigt att rensa luften ibland. Man kan sitta lugnt vid köksbordet och lägga fram sina argument, men ibland känns det bra att få bara släppa ut allt om det är något. Alla har väl upplevt en känsla av att vara arg, även gentemot sin partner? Om inte är jag förvånad att personer är så lika. Jag hade tyckt det var jättetråkigt om min partner höll med mig om allt och resonerade exakt som jag. Känns inte riktigt mänskligt. Jag är en sån som behöver lite konflikter, lite drama. Har faktiskt varit tillsammans med en person som var konflikträdd, aldrig sa emot vad jag än sa, och jag kände på en gång att det här är ju inte spännande, givande eller "hett" alls. Inte hett som i sexuellt, men det tänder till ibland och det är så det ska vara anser jag. Man ska visa känslor, stå upp för vad man tycker och det sker inte alltid under lugna premisser!

Exakt samma som att jag kan bli arg på min mamma, kompis eller dylikt. Är man fylld av känslor blir det lätt så i vissa situationer. Jag är en person som är het på gröten, inte sagt att alla behöver vara det, men vik dig då inte för undvika bråk. Det lär ni er ingenting om varandra av.

#2 så upplever jag också för min del. Varit mycket bråk i mina tidigare relationer men jag säger såhR: de var idioter och…mer lik mig dessutom ;)

Men jag gillar inte heller när partnerns stänger av helt och ignorerar att "jag vill bråka"/är bråkig". Min nuvarande dämpar mig, han ignorerar det inte direkt, eftersom han lyssnar och bara det är väldigt lugnande. Men ja, mitt förra förhållande, där kunde vi bråka en del men vi var också väldigt..passionerade, men jag tror inte bråk och passion måste gå hand i hand. Tror det är litee mer för att det lättare blir "drama" om det bråkas mycket. En sådan relation "blir aldrig tråkig" men det blir ju heller aldrig "lugn och ro".

Men det är bara en lös teori som inte passar in på alla relationer, såklart- men tyvärr dne bild jag tycker att tvseriers relationer oftast speglas som. Hur som hels, har jag stannat och är glad med en kille utan bråk i snart 6 år, exet osm det var väldigt passionerat med och andra ex, höll det som bäst i 2-2.5 år :P 

Men ja, jag skulle vilja kunna "bråka" lite mer, inte med skrik och gap men, ja. Diskutera och inte vara överrens och sedan kanske säga lite duheter och sedan bli sams igen och förhoppningsvis komma överrens om inte annat att man inte är överrens. Nu lyssnar han, men om han vet vad han vill så är det inget att diskutera om, då blir det som han vill och det är en dålig egenskap för mig som är van att kunna förhandla och prata om olika möjligheter,…efterosm det inte alltid passar mig. Jao. Men bråk blir det aldrig.

Jag och mitt ex bråkande ibland pga fula grejer han gjorde. Jag och min nuvarande har aldrig bråkat.:-)

Jag och mitt ex bråkade rätt ofta, jag kände mig för kontrollerad och att min frihet tagits bort. Han var den typen som gärna kontrollerar 110% vad hans flickvän gör. Får och inte göra.

Nuvarande bråkar ibland. Mest om vi argumenterar om saker, vi är båda väldigt envisa. Vi brukar bara skratta åt det efteråt, så några storbråk är det aldrig men vissa argumentationer.

Mina två tidigare förhållanden har varit mycket bråk, och det har varit jag som har startat dom. Jag vet inte varför, men minsta lilla grej störde mig.

Jag bråkade väldigt lite i förhållandet jag hade innan mitt nuvarande eftersom jag aldrig riktigt brydde mig om honom eller förhållandet. Innan det bråkades det mycket, ju hetare känslor desto hetsigare bråk. Antar att jag är en sån som behöver bråka lite och jag uppskattar faktiskt bråk ibland. Lite som åska efter tryckande värme, det rensar luften. I det nuvarande förhållandet bråkar vi ibland, men det är inte destruktiva bråk utan såna där urladdningar som både han och jag behöver ibland. Vi har nog båda kort stubin. Sen är det bättre efteråt än innan, våra bråk leder alltid till något. Så var det inte i de tidigare förhållandena, där naggades förhållandet med varje bråk. Nu får jag känslan att det förstärks i stället.

#10 Håller med dig massor! Väldigt bra skrivet det med ju hetare känslor desto hetsigare bråk. Har alltid stämt bra på mig i alla fall.

Med exet (döttrarnas pappa) bråkade jag i princip alldrig. Men det var inget hälsotecken. Berodde på att ingen av oss är så bråkiga av natur och ingen av oss vuxit upp med bråkande föräldrar tror jag. Uppfostrade till lugn o sansat kommunikation. Men problemen fanns och utvecklades lika mycket (eller mer) ändå. Det fanns inget bråk men inte heller försoning och passion. Tror det kan ligga en fara i att tro för mycket på att inget bråk=bra relation. 

När jag tittar tillbaka på ex-relationen ser jag att vi hade en massa o-pratade konflikter och problem, massa som hålls tyst om och sopades under mattan och låg där o jäste. Det var egentligen först i samband med separationsprocessen som kommunikationen blev bra.  Bättre sent än alldrig, det är absolut mycket värdefullt att ha en bra kommunikation med sina barns far även om man är separerat!

Med mannen bråkar jag inte heller jättemycket, men det händer! Och detta är utan tvekan en relation av en helt annan kvalité och djup än den med exet.

Jag tror att anledningen ill allt bråk jag hade med exet var nog för att vi inte var öppna med varandra och sa vad vi tyckte. 

Men med min nuvarande har det aldrig varit tal om att gömma känslor eller vara oärliga. jag tror det är därför det fungerar så bra.

Med två ex har det varit väldigt mycket bråk. Namnkallning, våld, skrik och liknande. Verkligen destruktivt.

Det har berott på, gissar jag, att inte rätt känslor funnits där så man har inte brytt sig tillräckligt och sedan mådde varken dom eller jag bra mentalt. En del omognad också och dålig match av personligheter.

Nu finns de rätta känslorna, jag har mognat och jag bråkar aldrig! Jag söker inte bråk och saknar det inte heller.
Det beror till stor del också på att han är en så lugn person som inte gör något för att hetsa mig. Han lugnar mig något enormt!

Visst har det vid något enstaka tillfälle hänt att man blivit irriterad, men de gångerna kan jag räkna på en hand och handlar alltid om att jag inte ätit på länge och blodsockret är lågt och jag är trött.

Min sambo e stört omöjlig att bråka med för han brusar aldrig upp så vi bråkar i princip aldrig

Vi bråkar inte alls om bråk innebär att skrika åt varandra. Däremot tycker vi ju inte lika om allt och vi diskuterar gärna men utan att bli irriterad över att den andre har en annan åsikt.

I början blev vi dock osams en del då det var saker som jag tyckte var självklara som inte fungerade. Det blev dock bättre efter att vi bott ihop några månader.

Vi har vänner som påstår att man "måste" bråka skrika till varandra regelbundet för att förhållandet på sikt ska vara bra men vi håller inte alls med.

#16 jag tror det är för vissa. :D Vet relationer osm hållit årtionden där det skriks och kastas saker. Men de är inte tjuriga och långsinta. mer som explosioner och sen är det över och allt är frid och fröjd och som åskådare tänker man "Herre min je!!" men de är hur lyckliga som helst tillsammans :D Då har man hittat rätt ;) Själv föredrar jag att kunna diskutera saker och komma fram till lösningar…helst utan skrik och gap. Skulle min pojkvän kasta saker efter mig så skulle jag lämna relationen innan tallriken landar i golvet.

Vi tjafsar och diskuterar ofta men bråkar väldigt sällan. Visst kan man ibland bli arg/ledsen/ta illa upp av alla tusentals orsaker som påverkar livet. Men vi bråkar bråkar väldigt sällan. Tror det är 3-4 gånger vi verkligen bråkat om något och inte bara för att någon är trött och irriterad