Du kanske ska prova att prata med honom om hur ni båda ser på sex? Om du säger att det är viktigt för dig, kanske det är viktigt om han förklarar hur han ser på det. Alla människor är inte intresserade av sex, men det betyder inte att man inte kan gilla pornografi eller självsex.

mm..nu verkar du ahr pratat lite med honom, men har du försökt att inte prata med honom på ett anklagande/ifrågasättande vis. Som #1 skriver, mer försöka samtala om era olika syner på sex, var anyfiken hur han ser på det och kanske vill ha det? För ja, det finns folk som är mindre sexuella, men han onanerar också…så han låter ju kanske inte asexuell. Men en sak vet jag, ju längre tid det tar mellan gångerna desto större press byggs upp, speciellt om man vet att den andre partnern vill mer än en själv (Av någon orsak- allt kna ha börjat med stress t.ex).

Han verkar ge dig närhet, men som du säger i säkra zoner. Om det är brist på kärlek eller just för att inte inge dig förhoppningar om sex kna jag inte svara på. Man kna _säga mycket_ men det är faktiskt int emycket värt om det inte även visas i handling. Så ni kanske även där ska samtala om hur ni ser  på hur man uttrycker känslor.

Mitt ex uttryckte känslor hela tiden, både med beröring och känslor, ville ha mycke exoch ofta och han bedrog mig,, flera gånger i relationen. Min nuvarande är trogen, men i början av relationen ifrågasatte jag samma saker som dig- men vi rpatade om det och för hans del handlade det om osäkerhet. Sen kom vi även fram till att vi har helt olika syner på romantik och att uttrycka vår kärlek till varandra. Jag var van vid storslagna hollywwoodgester från mitt ex (och film, och folk omkring mig som berättade) medan min pojkvän visade det i omtänksamma handlingar, enkla, vardagliga men lite extra saker. Att få vakna upp med en kram varje morgon tycker jag låter väldigt fint, t.ex. Så skulle jag inte tro att många icke-kärleksfulla relationer ser ut.

Vet inte hur du är med konflikter med din partner, eftersom du orkade "testa" honom i 3-5 år? Dessutom gått och känt såhär i 15 år? Det är ganka lång tid, har ni sökt hjälp hos en tredje part,en familjerådgivare?

Det kan hända att det uppstått någon slags blockering för honom med sex. Han kanske känner osäkerhet och skuld. Det vore väl jättebra om ni kunde prata med en familjeterapeut!? Låter som att ni båda har saker som behöver bearbetas.

Det är helt normalt även för killar att inte anse att sex är speciellt viktigt eller intressant och därför inte ta initiativ. Efter vad du skriver är han ju med på det om du börjar, så se till att ta för dig när du vill ha!

Din karl verkar ju mycket kärleksfull i övrigt, ända intill att vänta tills du tar initiativ till sex. Det kan nog vara jobbigt för honom att oavlåtligen bli testad och förhörd om storleken på sin kärlek, det kan få vem som helst att ligga lågt.

Jag har inte pratat med honom så ofta. Bara tagit upp det vid några tillfällen. För jag tänker också precis som några av er skrev att det kan leda till press, så därför ”tjatar” jag inte om det.

När jag tagit upp frågan har jag valt ett neutralt tillfälle och plats och varit lugn och saklig. Berättat hur jag tänker kring närhet och sex. Förklarat att jag bara vill veta varför han inte verkar intresserad av att ha sex med mig. Jag kan acceptera det om jag bara får en förklaring.

Har vid några tillfällen gått i parterapi, men aldrig kommit så långt att vi tagit upp just detta problem. Det är flera hinder. Jag vet att han tycker att det är jobbigt att prata om, så jag vill att han ska få ta upp det själv när han känner sig redo för det. Jag har några gånger, då jag fått olika frågor, kommit i närheten av ämnet. Men då inte kunna säga det rakt ut, utan svarat lite luddigt. Dels för att inte lämna ut honom och tvinga honom att prata om nåt han inte riktigt klarar av. Men största hindret är nog att JAG egentligen inte kan prata om det på ett möte. De gånger jag varit i närheten har jag alltid brutit ihop totalt…

Det är för att jag känner att han nog har rätt i att sex och närhet inte är nödvändigt. Det gör att jag känner mig fånig som ens ser det som ett problem. Sen känner jag att eftersom han inte vill ha mig så beror det på något hos mig. Om jag då berättar det för någon annan så är det att öppet erkänna att jag är motbjudande på något sätt. Jag är en sån som ingen vill ha..

Jag vet att jag nog kan få med honom på att ha sex om jag bara tar initiativ. Men där tar min osäkerhet vid och förstör allt. Jag vill veta/känna att han själv vill. Att han på något sätt är attraherad av mig  (vilket jag starkt betvivlar, jag ser mig som totalt oattraktiv, har fått 0 i självkänsla). Därför slutade jag att ta initiativ. För att se om han verkligen själv ville. Jag upplever att jag har fått svar på den frågan efter att ha avvaktat i flera år.

Jag ser däremot ofta till att ge honom chanser och tillfällen. T.ex. ligger nära intill honom på kvällarna

Jag vill inte att han bara ska ställa upp. Om han inte vill så accepterar jag det. MEN JAG VILL BARA VETA VARFÖR? Beror det på mig? Är jag för gammal, för fet, för dålig? Tänder han bara på något/någon annan? Eller är han asexuell (har läst att man då tydligen kan ha intresse för sex, men inte med andra).

Så länge jag inte vet VARFÖR så går jag hela tiden och grubblar. Mår dåligt. Letar fel hos mig själv. Får sämre självkänsla. 

😕

Om hans lust vaknar när du tar initiativ, så vill han ju! Det är inte ovanligt att lusten vaknar när den blir väckt, och slumrar dess emellan, i synnerhet om man inte är någon dununge längre. Varför är det ett problem? Det är lika naturligt för män som för Kvinnor att tända till först på invit. Acceptera det, så kommer ni att få det mycket bättre tillsammans.

Håller med ovan. Att svara positivt på en invit är ju ett erkännande i sig.

Håller med föregående talare =) . 

Men samtidigt vill jag säga att det finns en del som inte ser det viktiga i sex, som helt enkelt tappar intresset för sexet i sig och inte för frugan/mannen. 
Det är inget konstigt med det heller.

Jag förstår helt och hållet varför du gjort som du gjort och jag förstår ditt behov av bekräftelse och att känna dig utvald. Men det är lätt hänt att det blir problem när man väntar på att få istället för att ge. Din strategi har ju inte gett så bra resultat tyvärr. Du kanske ska försöka tvärtom. Försök att bekräfta honom och ta initiativ till sex. Han kanske vaknar till. :) Det låter som på det du beskriver som att du är väldigt avvaktande. Du väntar på att han ska göra närmanden. Du väntar på att han ska öppna sig på parterapi. Han kanske också är avvaktande i sin personlighet? Jag tror ni behöver lite action. Att ni pratar med varann på riktigt och rör vid varann på riktigt. Och du är INTE fånig som vill ha sex, och som ser att ni har ett problem. Kram på dig!

Blir lite försvånad TS. Brukar du ofta "ställa upp på sex" baraför att din partner vill just då? Eftersom du verkar se det som enda alternativet- att han "ställer upp" när du visar att du vill, och du ser detsom något negativt.

Jag har perioder dåjag vill ha mindre sex än min partner, men börjar han trycka på rätt knappar hos mig, fast jag rent mentalt bestämt mig för att ikväll orkar jag inte, så kna jag "släppa till". Inte för HANs skull, utan för att jag helt enkelt blev sugen trots allt. En kvinna kan lätt fejka en orgasm och "bara ställa upp", men jag vill tro att sådant är svårare för män att fejka då jag kna tänka mig att ett stånd måste vara svårt att få till om man inte är upphetsad och vill ha sex?

Det verkar vara nog så svårt för många som faktiskt _vill_ ha sex ibland ^^

Tror du kanske får tänka snällare, mer positiva tankar kring dg själv i den här frågan. Speciellt då du inte vet vad hans orsaker är och inte verkar vilja ta i det med en pinne utan att han tar upp det först. Själv hade jag tagit plats på terapin och gjort vad jag är där för- att bearbeta problem. Att han inte vill ha ex är minst lika mycket ditt problem som hans problem så du borde börja tänka lite mer på dig själv och kunna ta upp den frågan med en tredje part- det betyder inte att något är fel på dig.

Oh herregud. Inte ha sex med sin man/partner på 3 år?! Ens 3 månader känns länge för mig och jag är INTE den som jämt tar initiativ och vill ha sex och tänker på det ofta. Min partner gör dock och vill gärna ha sex varje dag. För mig räcker 1 gång i veckan. Han ser det så viktigt att skulle inte vi ha sex på flera månader skulle han överväga att göra slut. Det blir som en nära vänskapsrelation enbart… Visst att man har svackor men för mig är det viktigt att intresset finns där. Särskilt när han håller på med sig själv. Jag är den som väljer att ha sex med min partner 100 gånger om än att bara göra det med mig själv (jag har dock aldrig gjort det för intresset finns inte). Men jag förstår dig TS. Sex är inte det viktigast men en stor bonus och det känns nödvändigt för att hålla glöden uppe :) än att det ska kännas att man bara är vänner typ.

#11 Precis så känner jag. Det är som att bo ihop med en kompis. Visst kan det vara roligt, men det blir en tomhet. Inte bara sex i sig själv utan den extra närheten.

Sen har ni andra väl rätt i att jag bara borde ta initiativ så blir det inget problem. Jag vet att mycket beror på mig. Men problemet för mig uppstod för ca 15 år sedan då han blev kär i en annan. Övervägde att lämna mig. Sa att han inte älskade mig längre. Sen blev det så att han stannade. Jag blev aldrig helt säker på om det var för att han älskade mig trots allt eller om det var av praktiska skäl.

Har frågat några gånger och han säger att han älskar mig. Men det är ord. Jag tolkar oxå alla andra signaler och började lägga märke till det där avståndet. Och det gjorde mig osäker.

Det är därför jag vill se om han har något eget intresse. Och VARFÖR han vill vara gift med mig?

Det jag menar med att jag tänker att han kanske bara ställer upp är att han känner en slags press efter jag tagit upp problemet. Och för mig skulle det inte kännas bra om jag inte känner mig övertygad om att han VERKLIGEN vill och att han vill ha JUST MIG. 

Sen att även om en stor del av problemet beror på att jag blivit skadad och tvivlar på hans känslor (och fått sänkt självkänsla) och i och med det är mer passiv så tycker jag samtidigt att HAN har nåt slags ansvar eftersom det var han som gjorde mig osäker. Därför tycker jag att det är extra viktigt att han verkligen övertygar mig om att han älskar mig på alla vis. Inte bara genom ord!

Kan det vara så att hans känslor för den andra aldrig blev besvarade? Eller kan det vara så att ditt självförtroende fick en sån smäll att du över analyserar? Kanske skäms han för att ha övervägt att lämna dig, du fick dåligt självförtroende och tillit till honom och drog dig utan vilket gjort att han i sin tur tvivlar på dina känslor för honom? Jag tycker du borde söka hjälp för din självkänsla på egen hand. Låt dig bryta ihop inför en psykolog om det är det du behöver. Försök att bygga upp den och se vad som händer.

#12 Jag håller med #13 där. Din självkänla verrkar körd i botten och du tvivlar på varför en man stannat hos dig i _15_ år efter att han hft känlsor för en annan. Du skulle bli förvånad om du visste hur ofta en sådan situation kna uppstå i en relation- och relationen fortsätter- för man kanråka få känslor för andra ibland, människor är olika där, det betyder inte nödvändigtvis att man slutar ha känslor för sin flickvän/pojkvän/make osv man har sedan innan. Så eftersom han stannat hos dig i 15 år…känns det som att han nog valt dig och inte minst visat det genom att stanna. Testa att ta för dig mer, det kanske mittar av sig. Även om man är gifta så är kärlek ingen statisk, orörbar kraft som aldrig rubbas- man måste jobba på det ibland, lite extra, se varandra. Han verkar inte förstå och du har försökt prata lite med honom (Känns inte som din starka sida eftersom du låtit dessa tankar äta på dig under så lång tid). Så  TA FÖR DIG, TA PLATS.

SE om där blir förändring. Se det som att du sår ett frö hos honom, och se om det börjar växa. Blir du inte nöjd- kanske dags att lämna? Om du inte kan uthärda tanken att han inte älskar dig för att han inte visar det så som du önskar. Men en delav problemet, att du känner såhär, kan faktiskt ligga även hos dig pga att du blivit sårad och sviken av honom.

Bara att du gått runt med dessa tvivel och känslor inför er relation under en så lång tid är för mig ofattbart :/

Jag tycker att du ska förklara allt som du har förklarat för oss här, för honom. Du måste inte ta det muntligt öga mot öga, då kanske han känner press (fast det kanske är bra, du känner honom bäst). Du kan skriva, låta honom fundera och svara dig när han vill.

Min sambo fick känslor för någon annan, men som inte besvarades och vi är i lag än. Sådant kan hända, tråkigt nog tycker jag. Det var inte ett roligt besked alls.

3 år…kalla mig nymfoman, men jag avlider fan efter 3 dagar! :O

Ni har helt rätt i att min självkänsla är körd i botten.

Jag var ”skadad” redan när vi träffades. Hade blivit sviken så många gånger. Men med honom blev det annorlunda. Jag vågade börja lita på någon igen.

Men efter händelsen för 15 år sen så var jag hela tiden osäker på hans känslor. Rädd för att det skulle hända igen. När jag nån gång tog up det så försäkrade han att det aldrig skulle hända igen. Sen för 4 år sen så började jag se samma tecken som då. När jag konfronterde honom så nekade han. Tills jag hittade hans mobil med en massa sms som bevisade motsatsen.

Efter flera månaders kamp då jag pratade med honom, studerade, kartlade vad han gjorde (ja, jag vet att det låter sjukt, men jag tyckte inte att han riktigt var sig själv) så lyckades jag till slut få honom att följa med till psyket. Det konstaterades då att han var bipolär och inne i en hypoman period och att det var därför som han fick känslan av att höra ihop med den där andra. Han fick medicin och blev sen sig själv. Han kunde inte alls förstå hur han kunnat handla som han gjort. Han skämdes, tyckte det var pinsamt. Vi fick också klart för oss att det var det som låg bakom det som hänt förra gången.

Man kan tycka att efter en sån naturlig förklaring så borde jag bara kunna glömma allt och gå vidare. Men det går inte så bra.. Jag hamnade själv på psyket (utmattning + depression) och har efter dessa år inte lyckats få tillbaka tilliten för honom. Det är därför som jag hela tiden analyserar allt. Och då letar efter tecken på vad han egentligen känner och tycker. Eftersom han ljög båda gångerna (även om det var pga sjukdom) så kan jag inte bara tro på det han säger.

När han då håller ett visst avstånd så tvivlar jag på hans känslor. Tyvärr.

Och ja, jag har pratat med många där på psyket, provat olika mediciner.

Jag börjar inse att det nog är ganska kört. Det blir en ond cirkel. Jag vågar inte lita på honom, har dålig självkänsla och tänker att ingen vill ha mig, avvaktar, han (som antagligen är van att jag tar initiativ till allt) förhåller sig passiv, jag ser då tecken på att han inte älskar mig osv.

Jag har hela tiden levt på nåt slags hopp om att allt ska bli bättre. Han brukar också säga det och jag vill ju tro på det. Men nu har det gått rätt många år..

Jag är medveten om att jag på ett sätt är ett hinder. När jag inte kan känna tillit. Men han anstränger sig inte så mycket heller för att jag ska göra det. Han säger ibland att han ska jobba med sig själv o sina problem och ta reda på vad som ligger bakom. Men han tar aldrig tag i det.

Jag har haft så svårt att släppa taget om honom, det vi haft. Men det är också så jobbigt att ha det så här. Ständig oro. Ovisshet. Och att inte han kan förklara varför han är så distanserad.

Vad bra att du kom med mer information! Men det låter verkligen som att det här kan ni inte reda ut själva. Och du kan inte reda ut det om inte han också arbetar mot det. 

Det är kanske inte så konstigt att han inte tar initiativ till sex. Det kan mycket väl vara en läkemedelsbiverkan. Och innan medicinerna så kan den dåliga sexlusten berott på depressiva perioder.

Det blir ju mer och mer uppenbart att det här med ert obefintliga sexliv, är hans problem, och inget som du borde ta personligt. Men jag förstår att du gör det ändå. Men försök att inte förvänta dig att han borde ta initiativ. Svarar han på dina initiativ så är ju det bra, det betyder att han älskar dig och vill vara nära dig.

Jag är ledsen att du råkat ut för så många situationer som knäckt din självkänsla. Jag hoppas att du kan få bli mer hel. Det kanske är bättre att du går och pratar med någon bara du ett tag.

Vad är det för medicin han tar? Ni/han borde kanske fundera på om biverkningarna överväger fördelarna med dem. Den här typen av mediciner kan göra att man blir väldigt distanserad, apatisk, avtrubbad känslomässigt. Ingen bra grund när man vill jobba på sin relation. Han kanske skulle må bättre av att prata med en duktig psykolog varje vecka, någon som hjälper honom att hålla koll på var han befinner sig i bipolariteten och som också kan avgöra om man måste sätta in medicinering igen framöver. 

Men det är ganska sorgligt om man sätter in en medicin och sen bara släpper en människa i princip. 

Vill också påpeka att det kan ta lång tid och vara lite kämpigt att sluta med mediciner som påverkar psyket. Inget som ska göras utan samråd med läkare.

Slänger in ett litet tips om d-vitamin också. Du kanske läst i tidningarna nu på sistone att man skrivit om att vi behöver mer d-vitamin. Brist på d-vitamin kan påverka psyket väldigt mycket. Det kan vara en bra idé att ta tillskott för att stärka sig. Det har väldigt många positiva egenskaper också utöver att stärka den psykiska hälsan.

Kram till dig!