Jag kan känna att jag har gått med på alldeles för mycket i mina förhållanden, framförallt i tidigare förhållanden men även i mitt nuvarande. Med en tidigare kille var det sånt som att han pressade mig till sex, inte våldtäkt men tjat och press.

En annan kille var otrogen mot mig. Det var en engångshändelse på fyllan och han var på väg att berätta det för mig dagen efter. Dock fegade han ur och gjorde slut på plats istället. Vi träffades ett år senare och då berättade han vad som hänt och varför han gjort slut, och att han ville att vi skulle börja träffas igen. Jag ville inte, dels för att jag hade ny pojkvän men också pga. otroheten. Hade han berättat det då dagen efter hade jag nog förlåtit och stannat, men jag tror att jag hann mogna en hel del under det året efter.

Min nuvarande har lämnat mig en gång, helt utan att berätta varför. Nu vet jag varför han gjorde det men det dröjde ett bra tag innan jag fick veta det, även efter att vi började träffas igen.

Är faktiskt lite förvånad över att jag ville bli tillsammans med honom igen innan jag ens fick veta varför han lämnat mig, men jag är såklart glad över det nu eftersom vårt förhållande nu två år senare är bra.

Jag har aldrig blivit illa behandlad på det viset, tack och lov! Men jag håller med TS, hur kan man stanna i en sån relation?! Bra och intressant ämne är det iaf.

Kanske är det inte så lätt att lämna någon när man är i en dålig situation trots att man innerst inne vet bättre. Det kan väl vara lite så att "kärleken gör en blind" och man har överseende med vissa saker och med tiden så tänjs gränserna allt mer och man hoppas hela tiden på att personen ska förbättra sig.
Själv har jag inte varit med om att bli dåligt behandlad. Jag vet att min sambo aldrig skulle göra något för att såra mig och jag litar på honom till 100%. :)

Min särbos frissa ringde till min särbo i helgen när han var med mig. Hon stod utanför hans hus och ville ha kaffe. Nu ringde hon och undrade var han var. Och om han var ensam där han var!!! Konstig fråga!

Nu är jag jättesugen på att få höra era åsikter om det! För jag reagerade väldigt negativt.
Min särbo förnekade att det var något mellan dom. Själv tycker jag att det inte kan finnas nån annan förklaring.

Ska kanske tillägga att dom har varit kompisar, tillsammans med hennes f.d. man, sen ungdomen. Men hon vet ju att han har sällskap med mig. Gör man så då? Båda bor på samma ort, några mil från mig. Så dom har alla möjligheter att träffas.

Jag accepterar det i varje fall inte. Jag kan inte släppa det här.

Jag skulle kunna ringa en kompis och säga "Jag är utanför ditt hus, var är du - jag vill ha kaffe!" Och om då kompisen säger att hen är upptagen, så hade det inte känts orimligt att fråga "Är du ensam?".

Jag hade avsett det som ett lite diskret sätt att kolla om kompisen höll på med något jag kunde våldgästa eller om hen var med någon viktig person där jag inte borde komma och störa, utan att därmed tvinga hen att förklara mer än hen ville.

Med mitt ex gick jag med på rätt mycket, även relationen innan det- som egenltigen var relationen som totalsänkte mig.

Jag tycker det finns saker att jobba på i min nuvarande relation, som du säger är min partner min bästa vän och det är nog kanske därför jag också "tål mycke skit" från mina pojkvänner. Jag är, förutom att jag har dålig självförtroende och naggad självkänsla, uppvuxen i en väldigt skum miljö. Min omgivning har brutit ner mig till den grad att jag inte kan lita på mig själv (inte kunde, jag tycker det känns rätt ok nu, oftast- så blir det ju när man umgås med folk som vill en väl) och då är det svårt att lita på en partner. Skiter i er som tycker att jag borde leva själv i så fall för att reda ut det (även om det är ett jättebra råd ;) , min partner vet läget och han är den som också stannar hos mig.

Men hos mina ex var väl det "värsta" jag tålde att bli kallad för sinnessjuk och att bli bedragen i mitt eget hem, bli bestulen pengar och att ständigt bli kallad för korkad och slampa.

Mitt ex var bara en otrogne liten stackare han var aldrig elak mot mig verbalt, han var däremot minst lika osäker som mig (men han dolde det) och det resulterade i otroheter och ständigt behov av bekräftelse. Han var en riktig attentionwhore som älskade att göra mig svartsjuk. Det var såå gulligt, tyckte han, och såklart smickrande.

Om han varit verbalt elak mot mig så skulle vi inte kunnat vara vänner idag, vilket vi är. Jag "Tål" honom just för att han också vet om att han hade problem och har idag löst dem och fixat upp sitt liv.

Exet innan, som jag levde med när jag var 21-23 (jag fattade inte bättre) var en skitstövel men jag valde att stanna därför kan jag änn idag känna skam och känslan är liknande när jag blev mobbad i skolan- jag får skylla mig själv. Så känner jag inte alls inför mitt ex som bedrog mig för där VET jag att vid någon punkt så älskade vi varandra och det var bara inte menat just då. Jag tar inte hans otrohet perosnligt, eftersom han var "sjuk", men sviner jag var med då, egoistisk pompöst, osäkert jävla pretto från Täby som alltid gjorde klart hur värdelös jag var och att han inte gillade mig- sen stalkade han mig mer eller mindre när jag gjorde slut (lyckades äntligen efter 3-4:e gången, slutade räkna). Men där stod jag ut med verbal och delvis fysisk misshandel. En framtida hustrumisshandlare, som min mor sade en vacker dag åt mig- för när manär mitt uppe i det handlar det mer om att tillfredställa sin partner och att inte hamna på minussidan. Det är en helt absurd situation men jag tror inte ens att det handladeom att jag har dåligt självförtroende där, jag tror vem som helst kan hamna där, bli manipulerad och en dag står man där och gör helt sjuka saker som man aldrig skulle accepterat i början av relationen.

Det är därför jag är glad att vara ute ur den relationen och killar som är våldsamma av sig på något vis faller genast ut ur mitt liv. Det gäller både ilksna verbala utbrott som "småsaker" som näven i väggen etc. Nolltolerans är det där.

För att vi båda var mentalt instabila. Jag gjorde hemska saker, han gjorde hemska saker då vi endast var 16 och vårat första förhållande med dåliga bakgrunder. 

Samt att det har blivit väldigt mycket bättre på de här 4 åren. Nästan all svartsjuka från båda hållen har lagt sig, jag kan kontrollera min ilska bättre och han ger mig mer utrymme. Så vi bråkar inte alls lika mycket längre och "slåss" knappt heller.

Såg att jag missade i mitt inlägg- Jag är uppfostrad/växt upp med att göra "allt för sina vänner". Tyvärr har jag insett i efterhand att jag nog aldrig haft en riktig vän under hela min barndom, förutom min egen syster. Om man är van att vara den som alltid anpassar sig efter andra,  att vara den som altlid har fel så är det väldigt lätt att man även accepterar mycket som man normalt inte ska eller bör acceptera från en partner- eller kanske inte ens inser att situationen är väldigt negativ och dålig för en själv. Utåt sett var mitt förhållande "perfekt" inför våra vänner och släkten men när bubblan väl brast så fick jag stöd av min närmaste familj och en del vänner att inse att "den där måste du lämna".

Jag tror det är mycket man omedvetet blundar för eller har överseende med när man är i ett förhållande och som man först senare, när man kan se tillbaka på det ur ett någorlunda objektivt perspektiv, inser allvaret i. 

Jag har själv varit med om saker i ett förhållande som jag nu i efterhand inte förstår hur jag bara kunde resonera bort. Det var lättare att tro det bästa och förlåta då, men på längre sikt har det satt sina spår. Det positiva är ju att man kan lära sig genom sina erfarenheter.

Oftast stannar man i en dålig relation om man tror 1) man är inte värd bättre och 2) man förtjänar det. Speciellt i relationer där man får utstå psykisk och fysisk misshandel är det ju extremt vanligt att man blir manipulerad att ta på sig skulden själv. Varför skulle man i så fall lämna någon som faktiskt inte gör fel när de slår en, eftersom man får skylla sig själv för att man inte lagade maten tillräckligt bra eller glömde städa?

Nej, logiskt är det inte, men det är tyvärr så det fungerar. Jag spenderade fem månader i ett förhållande där jag blev psykiskt och sexuellt utnyttjad och misshandlad. Jag blev intalad att jag förtjänade det och hade en jäääää*la tur som hittat någon som stod ut med hur dum i huvudet och värdelös jag var.

När man är i en dålig relation så ser man oftast till vad man har och är rädd att förlora det istället för att vakna upp och se vad man kan få. 

Dessutom finns det ingen som är så bra på att få en att känna sig värdelös som ens partner. (iallafall tänkte jag så innan). Man känner att man inte förtjänar bättre än såhär. 

Lärde mig dock efter ett tag att inte nöja mig. Så i det jag inte varit nöjd med killen eller relationen så har jag lämnat. Har då istället fått höra att jag är rotlös, lösaktig och ja…ni kan den ramsan. 

Mitt "knep" för att inte hamna i en dålig relation igen är att ha vissa regler som är satta för min egna skull, för att det ska vara enkelt för mig att avgöra när min partner gör mig illa.

T.ex:

• Han får aldrig vara ohövlig/respektlös mot min familj
• Han får aldrig tvinga mig till sex
• Om jag ber honom sluta mitt under en sexakt så ska han göra det utan att ifrågasätta eller "vänta"
• Jag vill ha plats till att göra det jag vill
• Jag vill ha frihet att uppfylla mina drömmar

Jag klarar inte längre av att ha en kille som inte kan uppskatta min självständighet. Ett ex sa att om jag reste iväg en längre tid (det handlade om en månad) så tog han det som att jag lämnade honom och han skulle inte vänta på mig. 

Jag tänker åka till USA och gå kurser för Buck Brannaman. Jag tänker åka till island med min mamma och min syster. Jag tänker bosätta mig på landet där jag kan ha hästar. Jag tänker ha en ridskola för handikappade. Med eller utan partner så tänker jag göra dom här sakerna för MIN skull. För att det är något jag vill och som jag önskar ha i mitt bagage. Det får ingen man hamna ivägen för.

Får jag friheten till att uppfylla mina drömmar, utan gnäll, då tror jag på äkta kärlek.

Min sambo är min själsfrände och bästa vän, Det finns ingen som känner mig bättre och han skulle aldrig behandla mig illa eller respektlöst. 
<3

Jag skulle aldrig inleda en relation med någon som behandlar mig dåligt - men om 'det dåliga' kommer över tiden och sker successivt, då blir det svårare. 

Min förra relation var bra i cirka två år, men det sista halvåret var dåligt och vi behandlade vandra respektlöst. Hade det varit i början av relationen så hade jag gjort slut direkt, men nu skedde det när 'investerat' två bra år i relationen. Då kändes det mycket svårare och jag ville arbeta med relationen och få den bra igen.

#13 ja…gud ja, jag tror man är ganska efterbliven (jupp) om man tror att folk BLEv tillsammans med en skitstövel (ok, vissa dras nog till bad boys men för mig har "the good boy" blivit "bad boy över tiden) och sedan sitter och gnäller över det. sjlvklart visste man inte att man skulle bli misshandlad och manipulerad, påtvingad sex, våld, förnedring, u name it. Om mitt ex betett sig som han gjorde efter 4-5 månader (jag stannade alltås med en man som jag i efterhand förstått misshandlade mig psykiskt- man fattar inte just när det händer), alltås minsta lilla hint, av hur han betedde sig då- under våra första dejter, då hade jag inte ens bemödat mig om att be om ursäkt, jag hade bara gått därifrån. Så gör jag förvisso idag. Andra har bög-radar jag har psykopatradar :P Beter sig en person, vän, bekant eller bekants bekant, som på något sätt finns i min sociala närvaro-på ett sätt som jag känner igen från mitt ex så är denne och alla där omkring ute ur mitt liv :P

Vet att vissa härpå forumet avskyr när man slänger runt "psykopat" men jag vet inte vad jag ska kalla den typen av människor- "Människoförstörade from hell"? "They come from behind and rip your soul apart Medans alla andra tittar på och inget anar?"….Kan kalla dem för "farliga puckon" också…

Om man om och om igen hamnar med dessa typer så bör man ju se över vad som får en att dras till dem. Jag har flera misslyckade relationer bakom mig (och det är ju inte alltid den andres fel att det gick åt helvete) och det finns några varianter av dem. T.ex mitt psykoex- eller mitt ex som jag kan vara vän med efteråt även om vår relation var en katastrof så _förstörde han inte mig_. Han fick mig att må dåligt men inte på ett "nu hamnar jag snart på psyket"-sätt. Kärlek gör ont när det går i kras och det krasar av en anledning. En perosn kna vara hur go som helst och helt absurt, en dag vara världens skitstövel. Men oftast smyger det ju över en och man börjar kämpa på. Lite som att man känner att skepet sjunker men man fortsätter kämpa trots att man vet att det är långt att simma till land. Man fortsätter simma och simma, för ger man upp så har ju allt jobbigt simmande hittils varit förgäves och vem vet- kanske…kanske når man fram till land. Så man fortsätter simma och om man har tur kan någon knacka en på axeln och göra en uppmärksam på att "hej…VARFÖR behöver du simma till att börja med?". Varför inte låta skeppet (relationen) sjunka och du börjar om.

#5

Tack! Du var den enda som gav mig någon respons på mitt problem som känns så hemskt för mig. Hade önskat att jag hade fått fler åsikter och synvinklar. Men, men… 🌺

Gör en egen tråd om det istället så får du säkert fler råd. Den här tråden handlar ju om något annat, och det är inte alltid man läser alla kommentarer särskilt noga. Hursomhelst är ditt problem OT i den här tråden, så försök gör en ny du.

15 precis som 16 skriver handlar tråden inte om dina problem, så vill du ha svar på det är det bättre du startar en egen tråd om det.

Ja ofta är det ju "bra person i början som blir en sämre person allt eftersom tiden går". Kanske kan vissa relationer lagas, men de flesta tror jag inte kan det. När respekten försvunnit är det svårt att hitta den igen. 

Det är skönt att bli vuxen :) Man står emot idioter på ett annat sätt. Det är inte längre "viktigast" att bli uppskattad av killar och ha en relation.

För mig handlade det om att jag var så psykiskt nere när jag träffade min kille,han var det enda som fick mig att vilja gå upp på morgonen.Jag hittade någon som fick mig att fungera.Jag mådde så psykist dåligt att jag egentligen inte ville leva iaf inte utan honom.Det fick mig nog att vänta längre innan jag tog strider.Jag hade helt slutat med mina intressen eftersom jag var så deprimerad och började därför anpassa mitt liv efter hans.Det var enklast så,jag ville ju ändå inte göra ngt och då kunde jag lika gärna se till att han hade lagad middag samma tid varje dag.Jag gick med på massor av saker,som tex handla folköl trots en tung skolväska med dator i samtidigt som jag hade feber.Jag tom ljög för hans skull så att han inte skulle åka på stryk när han trasslat in sig i grejer på fyllan.Och han har fantastiska mysiga sidor o sedan sämre sidor.Jag tror man måste känna att man har ett värde o vara hyfsat lycklig innan man träffar någon annars blir det fel.Jag har mer skinn på näsan nu och säger ifrån men än idag får jag kämpa med att inte ställa upp för mkt på människor i huvudtaget.Ihop med samma kille men mycket har ändrats till det bättre även om allt inte är som jag vill ha det.

Jag tror många stannar och står ut med dåliga saker för att det finns många bra saker med.Jag menar träffar man en kille som är ett svin rakt igenom från start tror jag inte så många stannar.

#16 och 17 Det stämmer såklart, det som ni båda säger. Tack! Jag har inte lärt mig det här riktigt bra än, märker jag.

Vad betyder OT? Jag vet inte det heller…☺️

20 OT= off topic = utanför ämnet

#21 Tack, Hera!

Ja, varför stannar jag egentligen.. Varför stannar HAN hos någon som mig…

#23 behandlar du din kille illa?

#24 Inte på långa vägar. :) det är inte därför jag undrar varför han stannar.

Då är det ju lite OT, men det låter som att ditt självförtroende inte är på topp. Varför stannar du frågar du också, behandlar han dig illa då?

Långt ifrån på topp.

Vet inte. Han blir arg så fort jag säger eller gör nåt han inte gillar. Nåt så fånigt som att jag uttrycker mig fel eller umgås med min tjejkompis.

#27 låter inte bra! Du borde inte gå med på det och frågan om varför du stannar är kanske en bra fråga som du ska fundera på lite mer.

#28 Ja men visst, så är det. :/ finns ju andra saker som inte platsar i denna tråd som gör att jag har mina funderingar.

#29 jag lämnade en kille som blev upprörd över skitsaker som hur man lägger besticken eller om jag inte kunde räkna utt ett tal i huvudet direkt. Eller saker osm ajg inte alls var intresserad av, t.ex sport- om jaginte kunde namnen på en stavhoppare, fotbollsspelare osv. Han ansåg att då var detok att kalla mig för korkad och att jag var dessutom inte allmänutbildad och han ville ha en allmänbildad tjej så om jag gjorde som han ville så skulle han tycka om mig mer.

Man kan aldrig göra allting rätt, det är därför man försöker hitta någon som _accepterar en_ som man är. Självklart är det fin att vilja vara bättre och utveckla sig- men det är inte samma sak som att förändra sig för sin partner på bekostnad av sitt eget välmående och självkänsla.

Idag kna jag fortfarande inte gångertabellen utantill och SKITER i allt som heter sport på tv, men jag har en pojkvän som älskar mig minst lika mycket för det. Det är en underbar känsla. Din pojkvän låter mer som mitt ex, och du verkar dessutom vara "upplärd" av honom. Våga ifrågasätta er relation, håller det inte så kanske han inte är rätt för dig? (han kanske inte är rätt för någon, så som han låter i din text).

#30 Såna fåniga saker blir då inte min sur över iaf. :)

jälv tycker jag det är en skitfånig ak att bli sur över vem man är vän med på FB eller pratar med på en fest  :) Poängne var inte vad mitt ex blev sur över, utan att det var just fåniga saker, och han blev sur över när jag gjorde saker som JAG tyckte helt naturligt var okej för mig- men han tyckte uppenbart inte det.  Nu var mitt ex ett litet  "psyko", anser jag (något allvarligt fel var det på honom och jag upplevde honom som farlig efter vi gjort slut).

I mitt fall krävdes det att omgivningne sa till innan jag själv insåg hur fel det var det som pågick mellan oss.

Ett ex runkade på mig när jag sov, utan mitt godkännande. Så det tog slut (var massa andra saker som var dåligt i det förhållandet) men idag är vi åtminstone vänner.

Sånt går jag inte med på alls.. övergrepp i olika former.

I min nuvarande relation har jag blivit sårad, ja. Jag har inte blivit behandlad bra, nej. Men han har inte varit otrogen, ljugit, hållit saker bakom min rygg, undvikit sanningen eller undvikit att berätta saker jag inte tycker om. Han har varit ärlig, öppen och rak på sak. Hade han inte varit det hade jag inte stannat. Jag kan lita på han i grund och botten (jag har dagar jag inte litar på han, men det har med mig att göra och inte han.. jag har tillitsproblem som jag arbetar med) och jag vet att han alltid är ärlig, trogen och öppen. De andra sakerna han gör för att göra mig ledsen och förvirrad, det har jag tagit upp med han och sagt att det blir en förändring hos han eller så drar han ifrån mig fort som f*n. Han bad om en ny chans så det fick han. Nu hoppas jag på framsteg, för om det bara är denna sak som han inte kan sköta bra men kan bli bättre på så stannar jag mer än gärna. För resten av vad vi har: ärligheten och öppenheten, båda är trogna och bara är för varandra väger mer än denna nackdel vi går igenom nu.

Jag kan stå ut med mycket bara det inte är övergrepp, lögner, otrohet och oärlighet. Bara man kan ändra på sig  och utvecklas så är jag villig att stanna kvar.