Sjuk av kärlek?
Kan man bli det? Jag börjar själv tro det faktiskt. P.g.a. saker som hänt de senaste två åren har jag börjat inse att man nog kan bli det, även om jag fnyst lite åt det tidigare.
För två år sedan, hösten 2011, lärde jag känna en kvinna. Vi fick lite djupare personlig kontakt med varandra och jag föll handlöst för henne. Tyvärr var inte mina känslor besvarade, men vi skulle i.a.f. försöka vara vänner. Jag försökte hålla kontakt via mail och FB, men med tiden gled vi allt längre ifrån varandra. Jag borde ha släppt henne, men jag kunde inte. Samtidigt fick jag lite otydliga signaler av henne. Hon fanns i mina tankar 24 timmar om dygnet, jag kunde inte sova, jag hade en molande ångest i kroppen, jag började nojja för mitt utseende och jag blev bara mer och mer deprimerad.
Jag började känna en önskan om att hålla koll på henne, var hon var, vad hon gjorde, vilka hon träffade och vilken relation de hade o.s.v. Tack och lov insåg jag redan då att det var sjukt att tänka så, så jag avstod från det mesta av det där. Däremot kollade jag ofta in på hennes FB-sida och jag såg ofta till att "ha vägarna förbi" stället där vi möttes, så att jag skulle kunna träffa och prata med henne. Värre saker än så gjorde jag inte. Jag lyckades hålla det mesta inom mig.
Men det var en otroligt jobbig tid, en riktig mardröm faktiskt. Jag hade en praktik under 2012 som blev svårt lidande av min besatthet av den här kvinnan. Jag kunde ligga sömnlös flera nätter i rad, kroppen och huvudet gick på högvarv 24/7, jag kunde inte koncentrera mig på mina arbetsuppgifter, jag fick utseendenojja och gick och kollade mig i spegeln i tid och otid (och var såklart aldrig nöjd), jag drabbades av plötsliga utmattningsattacker som gjorde att jag kände mig som en urvriden trasa och kunde knappt stå upp, och jag kämpade hela tiden mot ångest och depression, fick verkligen anstränga mig för att kunna hålla masken och vara trevlig mot mina arbetskamrater. Och det som fanns i mina tankar hela tiden var den där kvinnan. Det slutade med att jag sjukskrev mig och återvände sen aldrig mer till praktiken.
Idag har jag ingen kontakt med kvinnan. Hon avslutade vår bekantskap för något år sedan, bröt kontakten helt. Officiellt för att hon vill "gå vidare" med sitt liv, men troligen var det för att hon träffat en ny kille och inte ville säga det rakt ut. Jag trodde att jag redan hade nått botten när jag sjukskrev mig, men uppbrottet tog mig ännu en bit djupare.
Nu när allt börjar klarna för mig så undar jag ju såklart hur det kunde bli såhär? Jag har aldrig någonsin varit med om något liknande. Visst har jag blivit förälskad i Kvinnor förut, men jag har aldrig blivit besatt på det här sättet. När jag ser tillbaka på de två senaste åren så känner jag knappt igen mig själv. Var det verkligen jag som gick igenom allt det där? Den där neurotiska, deprimerade och lågpresterande personen som levt i min kropp de senaste två åren är inte riktigt den jag är.
Det känns så tragiskt och pinsamt att jag kastat bort två år av min tid på att må så dåligt över en person som i bästa fall såg mig som en trevlig bekantskap för en tid, men som troligen aldrig hade någon avsikt att låta det bli mer än så. Förutom det missade jag troligen en bra chans att få ett jobb och har dessutom troligen rätt dålig referens därifrån för att jag inte kunde sköta mina arbetsuppgifter. Jag känner mig patetisk för att jag tappade kontrollen över mitt känsloliv på det sättet och för att jag hade mage att tro att hon skulle vilja fortsätta umgås med mig. Jag försöker än idag bryta mig fri från det här, men det är svårt. Mitt självförtroende, som inte var världens bästa innan, har fått sig en enorm törn av allt det som har hänt. Och när hon dyker upp i mina tankar igen dröjer det inte länge förrän jag åter sjunker ned i sorg, nedstämdhet och självförakt.
Har någon varit med om något liknande, hur har det påverkat er och hur har ni gått vidare?
Utifrån din beskrivning så tänker jag inte att det var kärleken som gjorde dig sjuk, men att du kanske inte hade ett så hälsosamt sätt att hantera din olyckliga förälskelse på. Det blev självdestruktivt. Pratade du med någon annan om det medans det pågick? nån kompis t.ex.? Tror mycket på att vanligt "socialt umgänge" med kompisar kan hjälpa till med att man får perspektiv på vad man håller på med. en hjälp att hålla en kvar i verkligheten.
Förstår precis hur du känner dig! Det tar jättelång tid att bearbeta och man måste vilja bryta sig loss. För sin egen skull! Jag kämpar fortfarande med detta trots nytt förhållande. Men det är inte så allvarligt nu som för 2,5 år sedan. Men tankarna om honom finns fortfarande. Trots att han skadat mig saknar jag honom ibland. Kan tänka på honom då och då och undra hur saker kunde blivit men inser då att jag bara skadar mig själv igen.
Jag var nedstämd och grät i 1,5 år innan det började vända. Tror att det kan vara bra för dig att försöka hitta någon där du verkligen kan få kärlek..
Medarbetare på djurskydd.ifokus
Nej, egentligen var det ju inte kärleken i sig som jag blev "sjuk" av utan allt runt omkring, som det desperata sökandet efter minsta lilla bekräftelse på att kärleken var besvarad, besvikelsen när jag började inse att att den inte var det och känslan av att jag inte dög åt henne, för att bara ta några exempel.
Jag nämnde kort för någon kompis att jag hade lite kärleksbekymmer, men vi pratade snabbt bort det, lite sådär som killar brukar kunna göra. Men jag vågade aldrig förklara hur dåligt jag verkligen mådde av alltihop eftersom jag skämdes för mycket för det. Vågade inte ens säga det till min terapeut som jag träffade då. Jag var rädd för att folk skulle inse hur besatt jag var av henne och samtidigt också rädd för att de skulle tycka att jag var larvig som ens kunde tro att hon skulle vara intresserad av mig, kanske också lite rädd att de skulle säga åt mig att släppa henne. Ja, jag vet att min självkänsla är rätt usel. Och mitt sociala nätverk kunde verkligen vara bättre.
Jag har läst någonstans att det tar i snitt tre år att komma över en sådan här sak. Hoppas verkligen inte att det blir så i mitt fall för då har jag en bit kvar. Jag har redan för länge sedan insett att det aldrig blir något mellan oss och att vi kanske aldrig ens kommer ha mer kontakt med varandra. Jag vet inte ens var hon bor längre. Jag tror att hon har flyttat och jag har inte velat ta reda på vart. Men hon dyker upp emellanåt i mina tankar och spökar. Jag är inte någon som sitter och gråter, men jobbigt som fasen är det ändå. Jag är trött på henne och ändå vet jag att det inte är hennes fel. Personligen vill jag bara radera de två senaste åren från mitt liv och börja om där jag var hösten 2011.
Jag tror på det där att träffa någon ny, men jag känner mig inte redo för det just nu. Min självkänsla är fortfarande alldeles för tilltufsad och jag har ganska mycket saker jag behöver reda ut i livet. Tyvärr har jag nog även blivit lite cynisk och bitter av detta. Bränt barn o.s.v. Men något måste jag hitta på för att gå vidare från detta. Jag vet bara inte riktigt vad…
Att det skulle ta 3 år tror jag inte en dyft på. Det finns de som kan gå vidare mycket snabbt och det finns de som alldrig kan ge släpp.
Min farfars yngsta syster som dog för några år sedan (blev 97 år gammal) Var olyckligt kär som ung och bestämde sig sen för att "om jag inte kan få honom då ska jag inte ha någon!". Inte levde hon något sorgset liv för det, tvärtom ett liv med mycket socialt liv med bästa vänninnan och ett aktivt kultur-tantsliv. Men inga män.
#4 Det där skulle jag vilja påstå är ett typexemplar på att kärleken inte dör och att man sörjer i det tysta… Mkt påverkad av den mannen hon aldrig glömde
Medarbetare på djurskydd.ifokus
Det är såklart individuellt hur lång tid det tar, det tar inte tre år för alla, för vissa går det snabbare medan det för andra går långsammare, och vissa, precis som du säger, kommer aldrig vidare.
Det som är mest förvånande är att det aldrig har hänt mig förut. Tidigare har jag som mest behövt några veckor på mig att komma över en person och gå vidare. Jag var troligen extra sårbar i det läget när jag träffade henne. Jag gick i terapi under den tiden och höll på att pröva mina vingar socialt. Hon blev den första personen som jag öppnade upp för och berättade om jobbiga saker som hänt i mitt liv.
Sist jag träffade henne var på stan för något halvår sedan. Det blev ett kort möte och hon verkade något besvärad, men för mig kändes det som en lättnad. Jag insåg då att jag faktiskt kunde prata med henne utan att bli känslosam eller så, vilket jag hade varit orolig för innan. Jag trodde då att jag var på väg att komma över henne. Men med tiden kom tankarna tillbaka igen och jag började må sämre.
När jag började lära känna henne trodde jag att det skulle bli början på ett nytt socialt nätverk, ett nytt liv t.o.m. Jag kände mig inspirerad och hoppfull. Men det gick trögt, jag började gå ner mig och när hon bröt kontakten så tappade jag det sista av det lilla jag hade lyckats bygga upp under 2011/2012. Jag var tillbaka på noll och kände mig mer värdelös än jag trodde att någon kunde känna sig. De sista två åren har verkligen varit skit och nu är jag bara så trött på alltihop.
Starta ny diskussion