Ingen som varit i samma situation? Blev det bättre/sämre? Önskar någon slags förståelse trots att jag slängde ihop en snabb summering av allt..

Du kan inte ändra på honom. Har du tur så är han villig att ändra på sig själv om du pressar honom tillräckligt hårt. Men du måste vara beredd på att varje ultimatum har två sidor. Om du säger "Vi måste prata, annars funkar inte förhållandet" så måste du vara beredd på att ta konsekvenserna av det om han säger "OK, då lägger vi ned förhållandet."

För övrigt, har du provat att lämna över barnet till honom och göra saker som du vill göra? Det är inte ovanligt att fäder känner sig utestängda ut mamma-barn-gemenskapen och "revolterar" genom att inte engagera sig. Släpp ungen på honom och roa dig själv, så får han och barnet en bättre gemenskap och du får avlastning och frihet.

Ja, då får man ta de konsekvenserna även om det är tråkigt. Men vad ska man göra om det inte blir bättre… Nej då de har en jättebra relation, jag har aldrig tagit över. Läst och hört om flera mammor som gör att det sker på det viset. Inga problem på den biten. Det är bara det att hans saker alltid ska gå före. Så jag blir "låst". Han bestämmer utan att ens fråga mig innan. Sen jobbar han resterande tid. Han har knappt någon tid för oss eller mina önskningar/intressen. Han prioriterar sina saker högst. Får aldrig någon känsla att han tycker det är roligt att var med oss. Känner ingen "vi"känsla. Jag har nog inte hört att han saknar mig eller oss på över ett år. När jag har jobbat så kan jag på rasten skicka iväg ett litet "saknar dig/er" sms eller ringa. Alla är olika på den biten men förr var han den som alltid skickade eller ringde först och var urgullig. Nu för tiden ignorerar han mig när jag ibland gråter.. Eller ja, det har väl egentligen varit så i över 1 år också. Han kan lixom inte anstränga sig för min skull. Konstigt med tanke på att det var det enda han gjorde i början av förhållandet. Känns ibland som allt varit en fasad och nu tar han mig för given..

Hur prioriterar du? Tar du ditt utrymme eller sitter du och väntar på att han ska erbjuda dig det? Vad händer om du bestämmer saker, släpper ungen på honom och sticker? Det är ju bara att säga "Hej, jag drar nu" någon gång när han är hemma. Om han protesterar för att han är upptagen så säg bara att "Åh f*n, synd att du inte talade om det innan, nu drar jag.".

"Han har knappt någon tid för oss eller mina önskningar/intressen.". Har du någon tid över för er eller hans önskningar/intressen? Vet du hur han ser på saken? Det kan se väldigt annorlunda ut från andra hållet.

Att ignorera en person är dock enligt mig det absolut värsta man kan göra och fullkomligt oförlåtligt. Jag skulle sätta upp det som en absolut deal breaker.

Nu blir jag lite krass men förhoppningsvis konstruktiv. Han kanske inte tycker om att vara med dig längre. Han kanske inte tycker om att prata med dig längre. Han kanske tycker att du är full av kritik och krav att han sluter sig och hittar på annat för att komma undan. Han kanske inte pratar med dig för att det bara blir gnäll. Han anstränger sig inte för dig, men anstränger du dig för honom? Vill du att han ska lyssna på dig men kan du lyssna på honom? Hur mår han egentligen? Vågar han berätta det utan att oroa sig för att du ska börja bråka/gråta/kritisera? Det är absolut inte det att jag tror du är så speciellt hemsk, men ibland ser man bara saker ur sitt eget perspektiv. :) och jag tror på att ge för att få. Ge lite mer uppmuntran och okritiskt lyssnande. Sluta klaga och kritisera. Var generös. Han kommer säkert märka förändringen och tycka att ditt sällskap blir bra mycket intressantare.

Sådär är tyvärr dom flesta män. 

Här är mina råd: 

• Sitter han vid tv:n och käkar chips så sätt dig i hans knä så att han inte kan vifta bort dig, stäng av tv:n och ta bort chipspåsen. Titta honom i ögonen och prata, lätta på hjärtat utan att gråta, konfrontera honom riktigt. Låt honom inte slingra sig. Sen om ni har löst eventuella bagateller så kyss varandra och tänd flamman! 

• Att du tvättar, diskar och städar ser han som en självklarhet och ingen kärleksförklaring. Du måste uttrycka din kärlek till honom. Ge tid till honom.

• Prata om djupa saker med honom, om han bara sitter och nickar och säger "aa" så kan du checka, du kan fråga en kuggfråga och om hans svar är de klassiska "aa" så berättar du att det var en kuggfråga och skratta. BLI INTE ARG utan skratta åt det, då kommer troligtvis han också att skratta åt det och då kanske han till och med lyssnar lite mer sen. Men hursomhelst så blir stämningen bättre. 

• Sen om det fortfarande inte blir bättre så kanske det helt enkelt är fel man för dig, och då är de isånnafall bäst för båda dig, honom och barnen faktiskt, om ni går skilda vägar.

Barnen påverkas otroligt mycket om det är en dålig stämning mellan föräldrarna, tro inte att dom inte märket det. Spelar ingen roll vilken ålder, dom blir påverkade. 

Detta är enbart mina råd och åsikter. 🙂

Det är ju tyvärr inte ovanligt att det blir så där när man har småbarn, men det betyder inte att man bara ska acceptera det! Gör man inget åt det är det risk att man helt kommer ifrån varann och att det slutar i skilsmässa.

Du har försökt prata med honom, och det har inte lett någon vart. Då är det förmodligen dags att ta hjälp utifrån. Kontakta kommunens familjerådgivning (på många håll finns det flera utförare att välja mellan, men då finns det en lista på kommunens hemsida). Förhoppningsvis får du med honom dit, men vägrar han kan du gå dit ensam. Och om han vägrar säger det väl kanske också något om hur motiverad han verkligen är att få relationen att funka…

Tack alla underbara för era synpunkter och frågor. Ska försöka att sammanfatta ett svar för allihopa. Det är svårt att veta vad han tycker och tänker, för han öppnar sig aldrig, han har någon förklaring att det är bäst att trycka bort allt det jobbiga. Något han antagligen gjort sen barnsben. Allt jag säger tar han som kritik, även om jag bara infliker med små synpunkter där man kan ta det som något bra. Om jag skulle störa honom i det han gör så blir han bara irriterad.. "Men sluta jag läser, sluta jag tittar på tv" osv.. När ska man ens hitta en chans att prata? Jag försöker verkligen, vid olika tillfällen, men aldrig är det ett bra tillfälle. Jag har sagt till honom att "om det verkligen är saker du funderar på eller inte tycker är bra så säg det till mig isf så vi kan lösa det" Jajjemen säger han då.. Men jag har ju förstått att han är typen som håller inne allt, det kan komma ut när vi har storbråkat, då kommer verkligen allt.. Han ger mig ju lixom inga chanser att lösa saker förrän det nästan är för sent. Jadå jag kan allt ta mig tid. Bara det att det knappt finns någon tid. Men idag är han hemma så jag ska dra mig inåt stan och bara strosa runt, köpa lite som jag behöver. Jag ger han tid för sina intressen.. Sen vad han har för önskningar vet jag inte eftersom han aldrig öppnar sig.. Oftast när jag frågar saker så låter det "jag vet inte jag kan inte komma på något nu".. Och aldrig kommer han på någonting heller. Jag får hela tiden undra vad han vill, önskar osv.. Jag uttrycker min kärlek till honom tydligt, inte bara genom handling, även i ord och beröring. Frågar ofta och kommer med förslag om vad vi kan hitta på men oftast är han för trött eller så är det bara tråkiga förslag, men han kan själv inte komma på något bättre/roligare. Jag fokuserar och tänker mycket på detta, varje dag, från olika perspektiv, men jag blir aldrig klokare.. Att gå och prata med någon, nej från hans sida… Kram till er!

Kan du kanske försöka hitta honom mer i hans intressen. Vet inte vad han gör eller om han vill ha dig med, men eventuellt kan du ju följa med, eller bara finnas vid sidan om utan att störa. Om han tittar på tv kanske du kan sätta dig bredvid och hålla handen.

Oavsett vad anledningen är till att han uppfattar allt du säger som kritik, så är det ju ändå en signal om hur han uppfattar dig - att du kritiserar, att han måste vara på sin vakt. Det kanske inte är ditt fel från början att han är känslig för det, men nu är det i alla fall så att du är en källa av kritik i hans liv och det blir jobbigt. Och då kanske han flyr undan och stänger av. Vill du få kontakt igen tror jag all kritik måste försvinna. Det kan också vara så många saker man säger som man inte tror ska uppfattas som kritik men som gör det. Tänk jättemycket på hur du talar. Gör han något bra, missa inte att berömma det! Försök hitta anledningar till att ge beröm varje dag.

Vad gör du när han säger "Men sluta jag läser, sluta jag tittar på tv"? Bra tillfällen får man inte, dem skapar man. Om du hela tiden accepterar att det rinner ut i sanden så är det inte konstigt att han tror att det är OK så.

"Bara det att det knappt finns någon tid." Du har väl all tid då han tittar på TV och äter snax? Och all tid då du ger dig av på ditt innan han ger sig av på sitt? Eller tror du att han skulle lämna barnet ensamt då?

"Jag ger han tid för sina intressen.. ". Men tar du tid för dina intressen? Och intresserar du dig för hans intressen? Det blir ofta så att kvinnan/modern sitter hemma och undrar varför mannen/fadern inte är engagerad i hemmet och familjen, som är kvinnans hela värld, medan mannen/fadern känner sig både utestängd från och inlåst i den världen. Det blir mycket enklare om både man och kvinna har egna liv utanför hemsfären och hemsfären är en gemensam bas som båda har ansvar för och del i.

"Jag får hela tiden undra vad han vill, önskar osv..". Varför undra? Utgå från att det är som han säger, det blir mycket enklare då. Och gör det du vill utan honom. Först när du har ett eget liv kan du möta honom på jämlikt plan. Det är inte hans ansvar att du är "ostimulerad", det är ditt.