Finns inte många goda råd att komma med, egentligen…

Hur har du det med fritidsintressen? Gillar du att göra något som innebär föreningsverksamhet med möjlighet att knyta nya kontakter? Känns klyschigt, men hur 17 träffar man nya människor egentligen…?!

Själv har jag barn som går i skolan och på dagis, och som relativit nyinflyttad i ny kommun, nytt län och nytt allting så finns alltid vägen genom barnens kompisar - man träffar andra föräldrar. Men har man inga barn försvinner den vägen ganska naturligt…

Jag brukar vara väldigt generös med att bjuda hem folk till mig. Om man träffas genom jobbet, genom föreningsverksamhet eller i affären brukar jag slänga ur mig att kaffet står på… Det funkar oftare än man tror! Att andra sedan har familj och barn, behöver det verkligen vara ett hinder? Att de har "sitt att tänka på", är det något som hindrar dem från att etablera nya kontakter eller är det något som du känner? Kanske de är väldigt intresserade av att lära känna dig ändå? Själv har jag både man och barn men det har aldrig hindrat mig från att skaffa vänner som inte har det. Tvärtom! 

Nu känner jag inte dig, men att du blivit bränd och har svårt att lita på folk kan ju göra att du har svårt att öppna dig och att det kan vara svårt att lära känna dig. Det handlar nog om att hitta en gyllene mellanväg, öppna sig lite utan att bli sårbar och att inte stänga in sig så att andra blir osäkra och drar sig undan. Ingen enkel sak, tyvärr, men kanske nödvändigt (om du nu är i den situationen alltså).

Hade jag varit du hade jag nog använt mig av mina arbetsrelaterade kontakter trots deras killar och familjer. Det handlar ju inte om att de ska göra avkall på sina vardagsliv, bara för att de skaffar en ny vän i dig! Bjud hem ett par stycken på tjejmiddag? Kaffe?

Inte vet jag om det funkar för dig, men allt måste vara bättre än att sitta ensam och må dåligt.

Kram på dig!

Känner igen känslan. Jag har också mycket svårt att lita på människor. Men jag har gått i en gemenskap i många år, där jag fått tillbaka tilliten till människor igen.

Där är vi ärliga och kan säga det vi exakt känner.

Men jag har också just sommaren, som en svår period också. Jag upplever att ALLA grannar på gatan åker iväg med sina lyckade bilar, hundar, barn och packningar till sitt perfekta landställe.

Det är inte så, utan det är en känsla som jag har för att jag har dålig självkänsla och för att just sommaren väcker sammanhang för mig. Min lösning var att försöka att våga 'känna' de här känslorna och komma ihåg att jag är INTE ensam, och jag är inte den enda som känner såhär. Och de har säkert inte så perfekta liv som jag uppfattar.

En sak som jag hörde för några år sen;

Jag ska inte jämföra min insida

med andra människors utsida.

Tankar till dig!

Gör saker du gillar och är intresserad av. Gå med i föreningar o klubbar. Då träffar du ju många som har samma intresse och kanske hittar du nån av dom som du gillar?

Så har jag alltid gjort. :)

Tack för era svar, det värmer. Någon gång måste jag ju träffa vänner som är rätt och bra för mig. Måste kanske ändra lite inställning efter allt som jag har varit med om att det finns snälla, varma människor där ute. Men det är myckte svårt.

#4 Jag tycker också det är svårt. Men min erfarenhet är att båe för vänskap och kärlek så är det bättre att vara kräsen i längden. Att umgås med folk bara för att inte vara ensam kan bli jättedåligt.

Vissa människor är sådana att de har jättemånga vänner. Ofta tror jag att dessa relationer inte är så djupa. Andra har ett fåtal vänner och oftare tror jag att dessa relationer kan vara riktigt ärliga och djupa. Självklart finns det också ett mellanting.

Själv tror jag att jag är en sådan person som inte behöver så många vänner, de får inte plats i mitt liv. Jag har några vänner som jag känner riktigt bra och som känner mig, det är jag nöjd med. Men dessa vänner är svårare att hitta än flera ytliga. Kanske är de så att det är sådanna vänner du söker? Det kan ta tid att hitta och det tar tid att lära känna varandra. Jag hoppas att du inte ger upp utan tror på dig själv! Ge dig ut i livet och våga vara du, folk dras till människor som är trygga i sig själv.

Känner verkligen igen mig i de du skriver. Inte för att jag blivit sviken dirket. Inget allvarligt ialf. Men de är jätte svårt att hitta nya vänner. svårt att lita på nya människor oxså. Men de är ju så det är i livte. Men jag har då verkligen inge bra förslag på hur man gör för att få kompisar, de är ju inte som när man var barn och man frågade om man ska leka. Men jag vet inte varför det ska vara så svårt egentligen?? Men mycket hänger nog på en själv?? Kanske du är som jag och analyserar för mycket när du/jag träffar nya vänner. Som tex varför skulle de vilja vara med mig?? Ska jag ha fest?? vem skulle komma på den?? kanske där problemet ligger att man måste ta de dära steget att verkligen våga fråga!! Kanske dra en fras med någon man träffat ett par gng. Vad gör ni på helgerna här omkring?? tex. man får nog ofra en ganska stor del av sig själv. Men du kan vinna allt. Och jag anser att om man inget sattsar så kan man inget vinna!!! Visst kan man förlora men inte jämt!!

Bättre med kvalitet än kvantitet när det gäller vänner..Jag har min bästis kvar från mellanstadiet vi pratar varje dag och har gjort i 38 år..sen har jag 2 vänninor som jag pratar lite med ibland och följer med ut på baluns..och sen är det inga fler..

Mitt tips är att åka bussutflykter med likasinnade..där har man möjlighet att hitta dom som söker vänner..Är du singel kan singelresor med bara singlar vara kul..

Sen tycker jag det är jobbigt att orka hålla en vänskapsrelation igång då man jobbar så in i baljan mycket..

#0 Jadu.. Jag är nog lika ensam som du.. Iofs har jag ju "2 liv" eller vad jag ska kalla det.. Ett med några vänner och ett med inga alls eller ja inga vänner som jag litar på eller trivs att umgås med (min pojkväns kompisar). Jag ska flytta så långt som nästan 200 mil ifrån min hemstad och jag känner inte en kotte mer än de i min pojkväns närhet, vilket är rätt tungt och jag lämnar ju dessutom allt i mitt liv bakom mig eller ja, så känns det iaf. Bara av att tänka på skåne så känner jag mig helt ensam och övergiven (:P), även om det är mitt val.. Men vad gör man inte för kärleken?

Nu måste jag bygga upp nya relationer och lära känna nya människor, bli tvungen att lita på nya människor.. Vilket jag har väldigt svårt för efter en massa krångliga relationer.. De vänner jag har idag är såna jag känt största delen av mitt liv, så det blir väldigt svårt att flytta.. Tycker att det är väldigt svårt att lita på ngn så mkt att man kan släppa in dem i sitt liv.. Men samtidigt vill man ju inte ha ytliga relationer heller, då man faktiskt behöver ngn att prata med, ha roligt med, göra "tjejsaker" med osv.

*Suck* Det kommer bli tufft att flytta och det känns som att det blir svårt att hitta vänner, då jag inte har ngn aning om var jag ska börja =/ Haha, vi kanske ska bilda en klubb?=) Jag lär ju ändå inte ha särskilt mkt för mig förutom när jag jobbar :P
Hoppas att DU hittar vänner iaf!=) Jag har ju mina vovvar och sen en illerbebis också =) Dessutom har jag ju alltid möjligheten att flytta "hem" igen (kanske inte till mina föräldrar, men till en egen lägenhet här) =)

Lycka till iaf!=) Haha, oj, jag kanske inte var till ngn hjälp, utan mest gnällde :P Så du får ursäkta mig! Men jag hoppas att det går bra för dig och att något av tipsen fungerar, annars får du gärna prata av dig med mig en stund =)

Ville bara tillägga att jag flyttade i höstas till en ny stad där jag inte känner någon. Jag bor ensam med min hund. :)

Så jag vet hur det känns, har gjort det förut. Men är rätt nöjd med ensamheten ibland också.

Och som jag sa, det jag gör är att jag sysslar med det som JAG gillar. Och hoppas på att hitta folk som jag kan kommunicera med där. :)

Nu har jag tänkt en del. Det är nog mina tankar som bråkar och förstör lite här. Jag tänker nog att det är si och så men det är det nog inte. Man kan ju ha ytliga vänner också och dom har jag många av men det är dom här djupa, som man kan säga vad som helst till och det stannar hos dom som jag vill ha. Vi få se vad som händer. Tack för alla svar, nu ser jag att jag inte är ensam.

Försök gå med i någon förening om du hittar någon som intresserar dig eller kan intressera dig.

Försök hitta någon arbetskamrat som kan lämna man och barn en stund och gör något tillsammans med den. Eller ta med både arbetskamrat och barn. Barn kan tycka det är jätteroligt med sådana utflykter.

Singelklubb kanske också kan vara ett tips.

#11 Precis, det är de djupare relationerna jag kommer sakna nu.. Det är så tråkigt att ha ytliga vänner, då kan man ju nästan lika gärna vara utan vänner.. Jag hade jättegärna träffat lite nya vänner som man kan lita på och prata om allt med utan att det sprids vidare =)

Hmm, fast djupheten kommer väl efter ett tag?

#14 Håller med. Djupheten kommer efter ett tag. Vissa människor kan man knappast prata ens om vädret med…

Jag har få men väl valda vänner. Jag umgås inte med folk som gör mig arg eller får mig att må dåligt. Med vissa av dessa vänner har jag en djup relation med. Vi kan prata om allt och vi accepterar varandra helt och hållet. Andra undviker jag på grund av att de på ett eller annat sätt tar energi ifrån mig. Jag har en "kompis" som jag pratar med när hon ringer, för då har hon tid att prata. Ringer jag så får hon lägga på om fem minuter ….

Ja genom att folk svarar här så kan du snacka med dom och kanske bygga upp en vänskap, men du kan också ta och gå ut lite och bara släppa loss, tvinnga med dig nån kusin, syrra om du inte har nån kompis