Jag har inte varit på familjeterapi, däremot har vi varit på äktenskapskurs i kyrkan och läst en del äktenskapsböcker tillsammans (man måste ju inte vara gifta för att läsa dem men böckerna brukar kallas äktenskapsböcker). Man kan också hitta en del att läsa på nätet. Det är jättebra att försöka "lära sig", för ibland behöver man hjälp att förändra sitt perspektiv. Ni har väl inget att förlora på terapi! Inte på att leta efter böcker osv heller.

Utifrån det lilla du berättar tycker jag det låter som att ni behöver släppa egot lite grann. Hellre förstå än att bli förstådd. Hellre lyssna än att prata. Hellre förlåta än att älta. Hellre älska än att bli älskad. Att bestämma sig för att så långt man klarar det sätta den andre före sig själv och aktivt visa kärlek, kan göra underverk.

I början när man lever i förälskelsen gör man saker precis hela tiden som handlar om kärleken till den andra. Man tänker på den hela tiden. Skickar gulliga sms. Ringer. Ligger och håller om varann och pratar i timmar. Man tycker den andre är 100% underbar och det märks i hur man pratar och agerar mot den andre. Även om man inte har alla de där svallande känslorna längre, så kan man börja agera lite som man gjorde när man hade dem. Tänk goda tankar, säg snälla saker, var förstående och kärleksfull. Det lär ge goda resultat och känslorna kan komma tillbaka fortare än man kunde tro.

Släpp de där gamla motgångarna för ett tag. Arbeta på glädjen och kärleken. Då kanske också det där gamla bleknar lite grann, och ni kanske blir bättre på att hantera det, också med varandra i samtal, längre fram.

Jag ser inte vad ni skulle förlora på att försöka. Jag har själv i terapi (utan partner) och det har hjälpt mig väldigt mycket även om det tagit ett tag. Dock hade jag väldigt mycket inom mig. Ni har ju ett mer direkt problem. Jag ser verkligen inte vad ni skulle kunna förlora på att försöka. Det värsta som kan hända är väl bara att det inte hjälper.

Kan väl tillägga att vi varit tillsammans i 10 år drygt, samt har en 9 årig son tillsammans.

Våra tidigare motgångar har inte att göra med små bagateller, utan motgångarna är att vi förlorat två barn. Den ena dog i magen i vecka 32 (2006) och den andra fick akut lunginflammation vid 6 veckors ålder (2007).

Vi har pratat mycket om våra avlidna pojkar, både själva och tillsammans med vår son, som ju miste sina två småbröder.
Min tanke är vi kanske glömt bort OSS i vårat sorjarbete?!?

Vi gick ju i terapi efter pojkarna, men ingen av oss tyckte det gjorde ngt, vi  pratade hellre själv, tillsammans.

Nu är det ju inte bara pojkarna som behöver pratas om, utan små känslor som kanske alltid funnits där, men som vi valt att inte ta tag i, kanske just pga att vi har den tanken; Efter allt vi gått igenom, så klarar vi ALLT! Men vi kanske inte klarar allt ändå? Vi kan inte lägga locket på de små sakerna, bara för att vi varit med om värre liksom…

Ja, ni ser =) har svårt att egentligen sätta ord på vad som är fel, bara en gnagande känsla att det finns ngt, som vi borde ta tag i, men ingen av oss vet vad detta något är. Det är just det vi vill ha hjälp med och tänkte då att terapi kanske skulle vara ngt. Att ngn helt utomstående kan lyssna och komma med förslag =) man blir ju lätt hemmablind själv.

På vilket sätt tycker ni olika?

#4 bla så upplever vi kärleksförklaringar på olika sätt, eller vi uppskattar olika saker och visar kärlek på olika sätt. Den ena tycker att kramar och gull är det enda riktiga och den andra ser hellre att partnern kanske lagar den andres maträtt… Förstår du?

Finns fler saker, men som sagt, vi behöver hjälp med att hitta alla saker och nysta upp vårat förhållande så vi kan gå till botten med det.

Vi har svårt att kommunicera med varandra helt enkelt, för vi är så olika som personer.

Kan tipsa om den här boken. Den handlar om precis det. :)

#3

Absolut skall ni söka hjälp, jag tror verkligen att ni behöver det, ensam, eller tvåsam är inte alltid stark, speciellt inte med det ni gått igenom.

Ni har varit så duktiga o klarat er så bra, nu kan ni behöva få vara behövande o få hjälp att bearbeta o hitta tbx till varandra.

Jag tror ni behöver hjälp för att hitta verktyg för att hitta tbx till varandra. Fick ni ingen psykologisk krishjälp? Ni behöver förmodligen hjälp av terapeuter som är lite mer än familjerådgivare.

En tanke är att rådfråga BUP om var ni kan få hjälp, ni är en familj med behov att bearbeta det som hänt så att ni kan gå vidare o fortsätta vara det bästa för er själva o varandra.

Du får gärna PMa mig om du vill ha mer input.

mvh

#6 tack för tipset, ska absolut köpa den boken, låter precis som alla funderingar vi har =)

#7 Tack för dina ord, känns på ngt vis skönt att få bekräftelse och "beröm" för att man är stark, för att man orkar fortsätta. Det kanske också är ngt vi glömt ge varandra, just beröm över att man faktiskt fortfarande står upp och fungerar.

Ngn krishjälp fick vi inte, sjukhuset skickade en kurator för att hjälpa oss med de praktiska bitarna, begravning, minnesstund mm, men krishjälp var det aldrig tal om.

Vi fick träffa en psykolog 2ggr, det jag beskrev tidigare, som vi alltså inte tyckte gav ngt, förmodligen var vi då inte redo att ta tag i det eftersom vi hade full sjå att planera begravning och urnedsättning… Vi gick liksom upp i det praktiska istället…

BUP har jag funderat på, just med tanke på vår 9-åring som ju faktiskt också har mistat 2 närstående. Han kommer fortfarande ihåg Alvin som vi fick ha hos oss i sex veckor. Alvin dog 2 dagar före julafton, och jag kommer ihåg att jag var helt inne i att vår 9-åring skulle få en normal jul.
Vi har två lådor med minnen från pojkarna, kort, nappar, första kläderna, gosedjur. Dom tittar sonen i ibland, för mig är det viktigt att låta honom vara delaktig, men ibland undrar jag om detta har skadat honom eller traumatiserat honom… Så BUP har jag funderat på för hans skull, det är först nu jag börjat fundera på mig och min sambo…