Jag är snart 25 och har en syster på 12 år, en sladdis med andra ord. Har alltid varit hennes stora förebild men liksom alla andra människor är jag inte perfekt. Mina tonår var riktigt, riktigt mörka och kantades av psykisk ohälsa, så vår relation då var inte så bra (läs: jag var sur och vresig mot henne).

Nu är det många år sedan och jag vet att hon älskar mig enormt fortfarande. Bor ju inte hemma längre sedan många år, och det har hjälpt mina familjerelationer väldigt mycket att inte bo hemma. Har en jättefin relation till min familj och uppskattar dem till fullo nu när vi inte bor tillsammans och slipper den där vardagsfriktionen. Min lillasyster har verkligen blivit min stjärna. Hon är en knäpp unge men underbar.

Men jag hälsar inte på så ofta som jag nog skulle vilja, och varenda gång jag ska gå visar hon tydligt att hon inte vill att jag ska gå. Hon saknar mig. Har ständigt dåligt samvete för det där. Vet att det är så här att vara vuxen, speciellt när man har en egen liten familj, ens biologiska familj tar mindre plats och man har inte alltid tid eller ork att ses. Men jag vill finnas där för min lillasyster, kanske extra mycket med tanke på att hon står inför de år i livet som var absolut mest tuffa för mig. Jag vill att hon ska veta att hon alltid kan söka upp mig om det är någonting, att hon kan berätta vad som helst för mig både i form av vuxen och syster. Jag vill att hon ska veta att jag älskar henne. I den familjen (pappa, hans fru och min lillasyster) säger man inte riktigt sånt, man visar kärlek på andra sätt, men jag vill det.

Känner dock inte riktigt att jag kan säga allt det här rakt till henne. Hon är trots allt i en ålder då sånt börjar bli lite pinsamt och awkward och är dessutom inte van vid sånt prat. Funderar på att skriva ett brev till henne först. Då kan hon läsa det och bry sig om vad jag säger, snarare än hur hon måste eller inte måste reagera.

Är det mesigt? Tror ni att hon blir glad? Är det pinsamt? Är det fel på något vis? Hjälp!