Vad är det för kontroll vi pratar om?

"Städa ditt rum", eller något oförsvarbart?

Nejdå. Ska försöka fatta mig kort, är en jäkla lång historia.(Hoppas du orkar läsa <3)

Min syster har sedan hon tog studenten sommaren 2012 suttit i sitt rum, och inte gjort något annat än att äta och sitta vid sin dator. Hon gör aldrig något fysiskt utan suck och stön och gör vad som helst nästan för att slippa ställa undan disk, tvätta samt städa (när hon väl städar så är det halvdant, flyttar inte på grejer och torkar inte av spisen, vilket gör att det ser ut som en jäkla svinstia här hemma för min mamma orkar inte heller). Hon har levt på mammas pengar i princip och mamma har inte satt krav på henne som att gå till arbetsförmedlingen eller söka bidrag på annat håll. Efter mycket om och men så tog hon en kurs i japanska för att väga upp de IGn hon fick i gymnasiet. Idag läser hon engelska på universitet i Lund (vi bor i Hässleholm) vilket resulterat i att hon skolkar ganska ofta. (Gjorde hon även i gymnasiet). 

Från och med 2009 började jag gå ner i vikt, började på en startvikt på 125 kg och väger idag 78. Tränar 6 dagar i veckan och älskar allt med träning och kost. Det var min rädsla för döden som gjorde att jag förändrade mitt liv och att se min mamma och syster gå samma väg som jag gjorde förr gör mig så ledsen. Jag har upprepade gånger försökt på ett väldigt ohotfullt sätt, alltså så inlindat jag bara kan i princip, försökt hjälpa dem att komma på ett annat köl. Jag vill inte mista min mamma till fetmarelaterade sjukdomar utan önskar både henne och min syster ett långt och hälsosamt liv. Detta har resulterat i att min mamma slänger skit på mig om att 'du tror du är så himla duktig' och 'du tycker bara jag är fet och vill visa dig bättre än mig', vilket inte alls är fallet men det vill hon inte lyssna till.

Med det vill jag säga att jag har en jäkla drivkraft, när jag har börjat något avslutar jag det och jag försöker alltid göra något så bra jag kan. Jag städar ofta, fixar alltid mitt rum, fixar i kylskåpet så där är sorterat osv så man hittar allt, tvättar, klipper klor/fixar hennes hunds päls och hjälper till i övrigt när det behövs. Det är inte ofta hon behöver påminna mig om något jag ska fixa för jag fixar det innan hon ens har tänkt på det.

Jag räknar inte med att min syster ska vara lika drivande som mig men att städa toan, dammsuga golven, sätta in/ta ur diskmaskinen/tvätta samt kommunicera med människor i huset kan jag tycka är inget konstigt när man bor tillsammans med andra! Dock grejer är när min syster skiter i att göra 80 % av grejerna hon ska göra så viftar mamma bort det med att 'det är så hon hanterar det' (eftersom min syster har sagt till mamma att hon är deprimerad). Min syster är väldigt konflikträdd och flyr så fort något bär emot! Kvittar hur lugn och sansad jag är, hon går iallafall. Vet inte hur jag ska bära mig åt för att hon ska börja prata. 

Jag kämpade också otroligt med betygen inför studenten samt körkort då min morfar gick bort i början av året. Han var min bästa vän och stöttade mig och 'försvarade' mig mot mamma och min syster. Han såg igenom min systers fasad(hon är hur glad som helst när gäster är med i bilden, eller då hon behöver hjälp/skjuts/annat, men en surtant hemma)och tyckte också att min mamma skulle börja sätta nån form av krav eller iallafall skicka henne till en psykolog för att få bukt med det hela. 

Morfar var också den enda som hade en hålhake på min mamma(han höll på med aktier och hade därför väldigt mycket pengar), han betalade bland annat huset vi bor i, mammas bil, hennes förra bil, x antal däck mm. Nu när han inte finns längre så finns det ingen hon är beroende av och därför kan hon dröna fram bäst hon vill. 

Då jag försöker argumentera med henne om att jag upplever situationen hemma som ohållbar i längden så börjar hon tjabba om att min syster är minsann deprimerad och hon kan inte sätta krav på henne för hon är 20 bast och ska kunna ta beslut själv! Hon tar inte 'men hon bor under ditt tak, för dina pengar?' som ett tillräckligt bra argument för att hon ska kunna be henne städa toan ordentligt! Istället lägger hon allt på mig att jag ska fixa allt som syrran inte fixar, dessutom ska jag skjutsa runt på henne för min syster 'inte klarar av att ta körkort snabbt(hon har hållt på med kortet i 2 år snart) och det är så hon hanterar det'. Det är omöjligt att argumentera med henne för det kvittar hur långt nere i skiten hon är för att hon har blivit motbevisad, då säger hon bara att hon har rätt för hon är äldst och jag ska minsann respektera henne. 

Jag har inte slutat städa eller fixa allt annat sådant som är uppenbart att man fixar när man bor hemma, men jag struntade i att hjälpa henne bära in nya IKEAmöbler hon köpt från bilen(för övrigt från Morfars pengar som hon ärvt, det är så sorgligt för hon slösar så otrligt med pengar. Jag kan skriva en lång lista med prylar hon har köpt sedan hans död som bara står och samlar damm :( ). Hon har förövrigt varit butter, sne och riktigt dryg mot mig dagarna innan detta så jag ryckte bara på axlarna eftersom jag är så himla trött på att det passar så bra att va kompisar med mig och min kille när hon behöver hjälp med tunga grejer(vi tränar som galningar på gymmet så vi är ju starka), men annars kan vi dra åt pipan. Hon blev fly förbannad och hotade med att jag kommer få massor med straff.

Har föreslagit familjeterapi, mamma vägrar och min syster vägrar också. Jag har inte pengar till att flytta hemifrån annars hade jag gjort det vid det här laget!

Minsta lilla jag 'rebellar' så får jag straff, så fort jag inte fixar något på minuten som hon vill, så får jag straff, för att jag äter en kycklingfile när hon har planerat att äta just den fast inte sagt något, så får jag straff, om jag har fel tonart, straff, om jag stannar hos min pojkvän en natt utan att förklara att jag inte vill komma hem för att jag är så trött på hennes attityd mot mig? STRAFF! 

Vad får min syster om hon gör något sådant? Pengar till godis och ett leende.

Pappa tycker för övrigt att detta är rent åt skogen, han är trött på att behöva betala ut massa pengar till syrran för körlektioner men hon tar ju aldrig kortet så jag kan förstå honom. mamma gör henne en sådan jäkla otjänst genom att låta henne gå och föra ingenting. Det har gjort att hon hänger på alla andra för att klara sig. Speciellt mig! Nu när morfar gick bort då han alltid skjutsade henne överallt :(

Jag har en lösning. Flytta hemifrån. 

Lätt sagt! Jag sitter i din systers situation (bortsett från att jag faktiskt hjälper till när jag blir ombedd och är social med familjen). Det är svårt när man är trött på livet och bara inte vill något.

Gör något roligt för henne. Gör frukost eller något och få henne att snacka, syrran, det hjälper :) 

Likväl har du rätt att protestera lite när din morsa lägger för mycket skit på dig. Hon är er mor och bör i alla fall dra ett jämnt lass, inte lägga allt på ett barn. Beklagar situationen, sånt är så himla svårt..

När hon straffar dig, ignorera straffet. Vad gör hon? Tar din mobil/internet/hemnycklar?  (Utan att ta detta över styr nu, du ÄR ett "barn" och är under hennes vårdnad, därmed har hon ju sista ordet när det blir allvar), så bara ta inte straffet. Tycker inte du att du gjort något genuint fel så stå emot.

Är ju 19 så egentligen så har hon ingen skyldighet längre att ta hand om mig. 

Jag har bjudit henne på bio, fixat filmer/myskvällar här hemma, pratar om manga(som hon tycket jättemycket om), optimerat hennes dator, fixat med dongeln till henne, sytt kläder, bjudit ut på middag, men det är precis som att det smäller i huvudet på henne. Den stunden så kan det vara okej men efter det så blir hon snäsig och tråkig igen, hon möter mig inte halvvägs, jag blir galen! 

Som sagt, hade jag haft pengar så hade jag varit långt borta. Killen verkar vara på G att få jobb (äntligen!) efter att ha blivit runt kastad av arbetsförmedlingen sen 2011. När han får jobb och flyttar hemifrån så kommer jag haka på snabbt som attan haha :)

Det hon skulle kunna göra är att sluta köpa hem mat till mig, be att få tillbaka bilnycklarna(jag har morfars gamla bil), ta internet (dock har jag trådlöst som kan aktiveras till min stationära men det vet hon inte om) t.ex. Jag tänker vara tråkig och dryg och bara rycka på axlarna om hon försöker ge mig straff igen för jag är så förbannat trött på att få skit fastän jag fixar så mycket här hemma!

Men oj jävlar vilken sits du sitter i!

Fy, det måste vara riktigt tungt när du bara menar väl och blir tolkad/bemött sådär. Aoutch!

En riktig kämpe är du, ge inte upp!
Dom kanske inte är redo att ta emot din hjälp, men en dag kanske dom förhoppningsvis vaknar upp och förstår vad du försöker säga. Om inte så behöver du sätta dig själv i fokus och ta dig helskinnad därifrån innan du knäcker ihop psykiskt. 😕

"Som sagt, hade jag haft pengar så hade jag varit långt borta. Killen verkar vara på G att få jobb (äntligen!) efter att ha blivit runt kastad av arbetsförmedlingen sen 2011. När han får jobb och flyttar hemifrån så kommer jag haka på snabbt som attan haha :)"

#5 Bra idé! Stark du är som står ut där, tills du kan flytta.

#6-7 Tack! Löser det tillfälligt med att fly hem till pojkvännens familj då töffarna hemma hos mig blir allt för vresiga. Pappa har varit på mig att ta studielån och skaffa lägenhet men jag vill verkligen inte ha studielån efter mig sedan när jag väl fått jobb/har eget osv. 

Nu kommer en nedförsbacke iallafall, skönt! Syrran är fortfarande tråkig men mamma har lugnat sig lite. Får hoppas det håller i sig längre än bara några dagar som det brukar göra (y)

En tanke bara, låter som din mamma inte hellermår bra och finner tröst i din systers misär, heltärligt. De är mer "lika". Kan lätt bli så, jag hade det så i min familj - jag och mamma VS min syster och pappa, direkt om man ebhövde ta ställning eller sida.

Du ÄR duktig, och det svider kanske för dem. Min mamma gick upp en massa när hon väntade barn (jag har ett sladdsyskon) och hon har alltid betett sig som att "det här är vem jag är, jag kan inte påverka det.". Jag brjade också gå upp ivikt efter gymnasiet men tog en dag tag i det.

Jag uppmuntrade min mamma att börja på gym. Först ville hon inte, hon var blyg, osäker- går man runt och är fet så får man ganska snabbt dåligt självförtroende, dåliga tankar om sig själv, man anpassar sig efter sin kroppsvikt istället för det andra hållet. Hindret känns oövervinnerligt. Din fmailjlåter s otroligt negativa. Men har du försökt få  med dem på att t.ex tävla om vem som gå på gymmet flest gånger under en månad? Eller vem som samlar ihop flest steg under en vecka?

JAg fick iallafall med mig min mamma på gymmet, visade henne hur hon ska träna i början och hon tränar fortfarande 3 år senare  :) Och mår jättebra av det. Hon har inte gått ner massor men hon känner i kroppen att hon mår mycket bättre! Det är det viktiga. Hon orkar vara positiv nu.  Vad sa jag till henne? Jo att livet är nu, inte sen. Vi får inte ett annat liv. Nu är nu och det är vi som skapar det. Fast med fler ord.

Det hjälper inte att dömma folk och hota dem, de måste själva komma fram till insikten av vad de gör mot sig själva. Ibland finns det en hel del tjurskallig stolthet som måste smälta bort innan de är redo att ta steget.

Du borde backa, inte ställa upp så mycket om du inte får något tillbaka. Du verkar stark och de kommer att sakna dig när du inte finns där. De kan inte fortsätta rida på dig bara för att du är starkare än dem.

När folk mår dåligt, det är då de är elaka, egoistiska, själviska och inte orkar se, engagera sig eller bry sig om andra. Låt dem inte dra ner dig, men du får kanske acceptera att du inte kan lyfta upp dem.

Lycka till!

En fråga här, studerar du, så ta studielån om det leder till ett jobb. Se till att sedan skaffa eget boende. Du kan inte ändra på dem, de måste själva välja och ärligt talat en del saker tar tid.

Tycker också du ska lägga ner i att försöka förändra dom. Du vet ju inte vad som pågår i deras huvud. Att påpeka att dom borde träna och göra som du är nog inte någon bra idé. Det låter som, iallafall din mamma, är avundsjuk och vill "straffa dig" lite för det. Ang din syster så kan hon må dåligt, kanske inte. När jag var deprimerad och låg på sjukhus fick min lillebror lida massor för det. Mamma och speciellt pappa fokuserade på mig, jag gjorde inget annat än att ligga i sängen eller soffan omvandlat med panikattacker och utbrott i olika former. Vet inte hur många gånger jag skrek av gråt på nätterna och min pappa kom och tröstade mig. Måste varit fruktansvärt för min då 15 åriga lillebror. Han fick ta väldigt mycket stryk under den tiden. Det märks fortfarande tyvärr. Det är inget jag kunde göra något åt eller egentligen stå till svars för. Jag var sjuk. Sen kan man ju inte bete sig hur som helst jag försöker nu gottgöra min lillebror så gott jag kan. Vart är din pappa i allt? Bor han hos er? Vad gör han för att skydda dig i allt detta? Sen kan man inte få en diagnos för depression utan läkare. Om hon är deprimerande rekommenderar jag starkt att hon ska uppsöka läkare och åtminstone få samtalskontakt. Det finns hjälp att få. Om hon bara är lat finns det ingen anledning att bry sig för mycket om henne. Gör det som är bäst för dig. Flytta så snart du kan. Be din pappa om aktiv hjälp.

#9 Jo jag har försökt göra en liten tävling mellan min mamma och mig, i armstyrka (förra midsommaren klådde hon mig i armbrytning) och jag har sagt att jag ska utmana henne igen den kommande, tror jag har en chans denna gången med tanke på hur stark jag har blivit under 2013 haha. Det tycker hon är kul! Hon brukar alltid kaxa om att hon har slått sin bror i armbrytning för något år sedan. 

Jag försöker absolut inte tvinga på dem mina tankar om mat eller träning, jag har helt enkelt gett förslag, tex 'Du vill inte hänga med till gymmet ikväll?' t.ex. De gånger som hon har följt med så har jag visat lite nya övningar och tipsat henne hur hon kan bygga upp ryggmusklerna (hon har problem med ryggen som många andra kontorsarbetare) och det har hon uppskattat! Mer kan jag ju inte göra, att tvinga funkar, precis som du säger, inte alls.

Tack!

#10 Som sagt, försöker undvika det till varje pris nästan och om det innebär att behöva stå ut med situationen här hemma så får det nästan vara så. Förstår också att jag inte kan ändra dem, försöker ge förslag, t.ex att jag kan göra middag till alla i familjen (och gör då något nyttigare), frågar om mamma vill hänga med på gymmet och sådana grejer. 

#11 Har länge disukterat med mamma att syrran borde gå och få hjälp, gå i terapi eller något liknande. Mamma svarar då med att hon kan inte göra något eftersom syrran är myndig och kan göra som hon vill. Så jag får inte ihop matten i hur hon tror att hon hjälper henne? Hon är trött på att hon sitter hemma och gör ingenting men samtidigt så tar hon inget aktivt steg till att faktiskt hjälpa syrran, som då skulle vara att få hjälp av någon utbildad inom vården.

Jag har aldrig uttryckt mig till dem att dem borde träna eller göra som jag. Jag har mål i att eventuellt tävla i fitness i framtiden och det är ju inte något ultimat mål för någon som i dagsläget knappt rör på sig. Det enda jag har påpekat är då jag hade ett stort bråk på mamma och hon menade på att jag äter mer än syrran/min mamma och då tände det för mig. Jag sa till henne att om jag hade ätit mer än dem så hade jag väl varit större än dem? 

Mamma och pappa skilde sig när jag var liten, tror jag var några år bara. Han har gift om sig och bor typ en timme ifrån mammas. Han hjälper mig genom att finnas där helt enkelt, under alla våra samtal så har han sagt upprepade gånger att han känner igen sig i vad jag säger, att bli smutskastad för ingenting. Han kan ju inte göra mycket mer än så, eftersom syrran är myndig kan han ju inte ringa och försöka göra upp med mamma att syrran borde skaffa hjälp osv, det är ju bara mamma som skjuter till pengar till henne så i slutändan är det ju bara mamma som har sista ordet så att säga.

Jag har funderat många gånger på om hon verkligen är deprimerad eller om hon helt enkelt bara är lat, Morfar var helt övertygad om att hon bara var lat :p Han tyckte inte alls om hennes attityd och kallade henne både det ena och det andra innan han dog. Några dagar innan han gick bort pratade vi då han låg i sjuksängen, han sa att han ville jag skulle få ärva hans hus och bil så att jag skulle kunna bo där när jag skulle fortsätta på högskola. Min syster fick senare reda på detta och tog illa vid sig och blev arg. Men hur kan hon bli arg för det med tanke på hur illa hon behandlade vår Morfar?

Jag tror att min syster bara har väldigt svårt för att hantera lite svårare sociala situationer, jag tror att det hade hjälp mycket om hon hade lärt sig kommunicera och öppna sig, hon är helt sluten. Det är sällan hon har ett leende på läpparna och faktiskt säger ett ord till en som inte är ett suck eller stön.

Ett förtydligande till övriga! Jag tror inte att jag kan förändra min systers/mammas beteende, det är självklart något de måste ta initiativ till själva! Det enda jag kan göra är att försöka hjälpa dem på traven, genom t.ex. att bjuda syrran på bio, hjälpa mamma på gymmet, fråga om de vill hänga med och gå en runda eller något liknande. 

#13 du kan inte bo hos din pappa ett tag? Tills du kan flytta?

#14 Hade inneburit att jag skulle behöva pendla flera timmar för att komma till skolan bara, finns dessutom inget gym i den byn han bor och eftersom träning är en stor bit av mitt liv så.. ah.

Fast är det viktigare med att inte pendla eller din mentala hälsa?

Som jag känner mig själv så vet jag om att jag inte hade pallat att lägga halva dan bara på att pendla, då hade jag knappt haft tid till att träna(som hade blivit utan gym), träna min valp, fixa skolarbeten osv. Jag hade mått sämre på andra hållet isåfall så det är ju direkt ingen lösning.

#17 ok. Tja jag vet inte vad du ska göra.

Vad studerar du för något? Du kan kanske inte bo på studentboende där man får ha djur? Försök leta upp något sånt!

#20 Digital design, då hade jag blivit tvungen att ta ett maxat studielån för att ha råd med hela paketet och försöker ju undvika det :/

#20 jag vill inte låta elak men det är inte mycket du är villig att "offra" för att förbättra din situation?

#21 Att flytta hemifrån i nuläget hade inneburit att jag får leva på nudlar och ge upp gymmet = Jag tappar all min framgång på gymmet som jag har kämpat som en slav för de senaste 1,5 åren. jag förstår att det är svårt att förstå för någon som inte tränar på samma nivå som mig att det skulle vara som att ge upp halva mitt liv. 

Jag har lidit av svår fetma hela min barndom, kämpat mot mobbare och min familj för att ta mig ur det och bli frisk och kry samt lagt till säkert 40 år på min livstid. Att få komma till gymmet och lyfta är bland de bästa som finns, förutom min hund och kärlek från pojkvännen såklart. Att gång efter gång motbevisa min familj(som lever enligt jantelagen) att jag aldrig ger upp och jag kommer fortsätta kämpa för jag har ett mål.

Denna tråden skapade jag mest för att skriva av mig. Jag vet om att det bästa hade varit att komma ifrån min mamma/syster men jag tror inte heller på att fly! Att flytta hemifrån kommer inte lösa vårt problem med att kommunicera! Jag har alltid varit en sådan person som kämpar och försöker lösa problem som dyker upp och ger mig inte förrens det är löst och jag planerar inte att bli annorlunda. Jag har mina berg och dalar, precis som alla andra. Men jag känner att det är ingen giltlig ursäkt till att ge upp min dröm.

#22 du behöver verkligen inte förklara dig. Jag vill bara tala om känslan för dig. Ibland är folk omedvetna om vissa saker och jag ville göra dig uppmärksam på något jag la märke till. Som sagt ville jag inte något illa. Jag förstår att det inte är lätt att ge upp saker. Har själv blivit tvingad att ge upp tja allt. Universitet, karriär och fritidsaktiviteter. Förstår också hur det är att vara mobbad och även överviktig och känslan när man sen äntligen går ner i vikt igen. Har gått ner ca 25kg så jag förstår precis hur det är. Allt jag ville få fram va att göra dig medveten om känslan jag fick och även tala om att om man vill förändra sitt liv kan det ibland krävas uppoffringar. Det betyder inte att man flyr från något utan prioriterar något annat. Jag som levt med psykisk sjukdom sedan 6år tillbaka prioriterar hur jag mår psykiskt framför något annat. Skulle kunna hugga av mig båda benen om jag mådde bra psykiskt har har lite svårt att förstå hur man står ut med något som man mår fruktansvärt dåligt över när det finns alternativ. Jag dömer inte och du behöver verkligen inte förklara för dig en kompis till mig levde i en liknande sits. Allt hon gjorde va att gnälla om hur elak hennes mamma och syster va mot henne men hon var inte det minsta intresserad av att ändra sin situation. Det var ju jobbigt? Därför kände jag att jag ville skriva det jag skrev. Menade verkligen inte något illa.

Jag ser det såhär.

Om jag flyttar hemifrån får jag leva på lån, må otroligt dåligt över för att ge upp min dröm och träning, må dåligt över att behöva leva på lånade pengar, att ha en dålig relation till min mamma/syster osv osv.

Tycker själv det är bättre att försöka bita ihop, försöka få ihop familjen och sedan ta ut all ilska på gymmet.

Jag har inte läst allting men du kanske kan flytta in i ett kollektiv :) det är ju faktiskt mycket billigare än att flytta till en egen lägenhet! Sen ska du sluta att oroa dig för pengar, det är faktiskt inte allt! Jag är lite som dig när det kommer till att låna pengar men samtidigt så gör ju nästan alla studenter det, så det kan man ju faktiskt inte komma ifrån. Inget fel med att låna pengar som sagt alla gör ju det! Du kan ju bo hemma ett tag till men titta runt och kanske lägg ut en annons om att du söker ett kollektiv. Din syster kommer nog snart på andra tankar ska du se, hon kanske bara måste komma på vad hon vill göra med sitt liv :) Sen kan du ju faktiskt hitta ett extra jobb, typ jobba en helg i månaden skulle ju göra så att du inte behöver låna full pott kanske :) sen kan jag garantera dig att om du skulle "bara" träna 5 dagar i veckan så kommer du inte gå upp i vikt :)

Fixa ditt liv först för att sedan hjälpa din familj, även fast du flyttar så kan du stötta din mamma och syster på samma sätt. Plus att om du flyttar kommer dom bli mer villig att lyssna på dig då du inte är hemma 24/7 :) då kan du ju faktiskt bjuda hem dem på middag hos dig, kanske locka med dom på någon aktivitet för att sedan gå hem till dig för att fika m.m. :D tror också du kommer bli ännu starkare som person om du skulle flytta och få mer energi till att hjälpa :)

#24 Ibland måste man maxa saker för att få det man vill.

Jag själv flyttade över halva sverige bara för att få den utbildningen jag ville ha.

Hade inga vänner där, ingen familj och bo med främlingar. Men det gick.
Om du ändå studerar och blir något efter det så varför inte då maxa lånet?

Jag betalar exempelvis 577 kr på mitt csn. Men har studerat innan också.

Sluta tänka så mycket på vad som kan ske, gör det bästa av den situationen.

Och sen detta med din mamma och syster så kan jag säga att ser dom att du gör bra förändringar så kanske dom blir motiverade.

#26 Det jag försöker göra nu, det bästa av situationen. Det är hållbart som det är men vad jag blir galen på ibland är när mamma får det till att det är något dåligt att sticka ut. Man ska inte tro att man är något och det är mycket hälsosammare att sitta framför TVn och ta det lugnt och äta godis då och då än att träna för bodybuilding. 

Hon har det svart på vitt framför sig men ändå ska hon hålla på med sitt skitsnack :p Slår lock för öronen numera, orkar inte med det. Rent hopplöst att försöka resonera med henne, när hon har bestämt sig för något så är det så, även om hon kommer på att hon har fel.

Liten update…

Har ikväll fått veta att min syster tänker hoppa av sina utbilding (1 år engelska linje i malmö). Mamma är galen på henne och har därför dragit in ridningen(vilket är en stor del i syrrans liv, började rida när vi var små, sedan slutade jag 2009 men hon har fortsatt) samt avbokat deras resa till New York över nyår. Hon ska inte heller få skjuts någonstans osv osv. 

Jag känner för syrran för hon mår så dåligt men är bara glad över att mamma äntligen på allvar ger konsekvenser för att syrran ständigt lägger allt på hyllan och rycker på axlarna… :L

Jag måste bara påpeka, om ingen redan gjort det :) Jag har nämligen inte läst allt, men jag läste där uppe:

"Är ju 19 så egentligen så har hon ingen skyldighet längre att ta hand om mig."

Hur det än gått nu ska du veta att föräldrarna är betalningsskyldiga för dig fram tills du blir 18 år (som du vet), MEN går man gymnasiet så förlängs detta tills hösten det år man fyllt/fyller 20.

Jag tex tar studenten i vår och jag fyller 20 i februari, men de är fortfarande betalningsskyldiga tills studenten.

Jag såg bara att du studerade, men såg inte om det var gymnasiet eller universitet - men detta är i alla fall bra att veta!

#29 Läser nu på högskola (gick ut ur gymnasiet i somras) då borde det du säger, gälla mig eller..? Eller det gäller under tiden man går på gymnasiet?

#30 Ja, tyvärr gäller det bara gymnasiet :/ Men kan vara bra för andra som läser att veta :)

Måste också påpeka att det var fantastiskt gjort med din viktnedgång där!

#31 Ah okej men då fattar jag, ja precis!

Tack så mycket! 'Värmer' :D