Många människor har behov av att bekräftas. En del mer andra mindre.

Har full förståelse för att man behöver höra det. Däremot förstår jag inte varför han blir arg om du inte säger det när dina föräldrar hör.

Om du verkligen KÄNNER att du älskar honom så måste du ju inte säga det hela tiden. För din skull. Självklart kan det vara skönt för honom, som du själv berättar, att känna sig uppskattad och älskad - mer konkret. Och då kan du ju säga det. Men jag ser inte meningen i att du ska tvinga fram det. Det blir inget bra då.

Jag är lite som dig, allt förhållande-aktigt vill man inte alltid. Jag vill under inga omständigheter hångla tex, och det respekterar han. Och vi har hållit ihop nu i 3 år helt utan problem med kompromisser på båda håll. Jag försöker sätta ord på mina känslor lite mer, och han begränsar sina handlingar. Det handlar om respekt för varandra. Jag är inte heller direkt den typen som gärna är intim offentligt. För det känns obekvämt trots att jag älskar honom.

Så där tycker jag att du är en fin tjej. Att du säger hur du vill ha det, men samtidigt förstår honom. Jag tycker att du gör helt rätt. Om han nu inte vill vara med dig för att du är dig själv, då är det hans förlust. Finns ingen mening med att göra dig till någon du inte är bara för att bli omtyckt. För det finns massor av killar som vill ha dig precis som du är! :)

Jag är likadan, är ingenting för "show-offs". Jag vill visa att jag älskar personen, självklart säger jag det ibland men jag vill inte känna mig "tvingad" till det. Jag har förklarat detta för min sambo, vi låg lugnt o stilla i sängen o bara pratade om allt möjligt och så kom detta upp. Att det inte faller naturligt in helt enkelt, det betyder inte att jag älskar honom mindre utan att jag vill välja ut de stunder då jag älskar honom lite extra mycket, och säga det då. Han har vant sig lite vid det eller vad man ska säga, när jag säger det lyser han upp som en sol och ser nästan… stolt ut.

Det enda jag tror du kan göra är att ha ett neutralt samtal med din partner, inte "nu ska vi prata"-pratet utan i "vad ska vi äta till middag"-stil. Inga anklagelser, ursäkter eller liknande utan ren känsla och fakta.
-Jag är så här ***, du är så här ***, hur kompromissar vi?

Min sambo säger att han älskar mig väldigt ofta och jag känner det mer som en sorts obehag eller tvång att säga att jag älskar honom med. Det ska inte behöva kännas så, att man känner sig anklagad eller liknande. Försök att verkligen förklara för din pojkvän exakt VAD och VARFÖR det är så, Vad som känns jobbigt, när det gör det, vilka situationer som är värst etc.

Vi alla äro olika och det är okej med det. Så länge man kommunicerar med varandra. Din pojkvän tvivlar antagligen på din kärlek och tror att du inte vill visa världen att han är Den för Dig. Och blir då osäker, irriterad, ledsen och arg över detta, vilket i sig är förståerligt. Men förstår han grunden bakom, lär han också inse att kärlek inte handlar om bara ord :) Hoppas att det löser sig mellan Er.

Tack för era svar :) Ja jag känner liksom att ordet ''jag älskar dig'' tappar sin mening på något sätt om man säger det hela tiden. Han har ju haft en annan uppväxt än jag har haft, hans föräldrar har varit gifta väldigt länge och han har hört de säga det hela tiden. Men mina föräldrar har ju varit skilda sedan jag var liten, de bor inte ens ihop och jag har aldrig hört de säga ordet ens. Älska för mig har en annan betydelse, som''jag älskar djur'' eller liksom ''jag älskar att göra bla bla bla''. För mig att säga eller höra ''jag älskar dig'' låter inte bra. När min pojkvän säger i telefon jag älskar dig brukar jag säga dig med bara för jag vill inte säga det och ibland accepterar han men ibland säger ''du måste träna på att säga det, det sitter i ditt huvud'' men för mig är det som att lära en gammal hund sitta. Visst det är fint att höra att han älskar mig, men för mig är det bara ett ord. Att visa det däremot, det gör mig glad och betyder så himla mycket mera. Önskar att han kunde förstå liksom. Som om man bråkar eller har världens gräl och då säga ''jag älskar dig'', det låter bara så fel för mig.

#4 Jag tror ni behöver förstå varandra lika mycket båda två. :) Och jag tror som din pojkvän att du kan behöva träna på att säga det. 

Du säger att det viktiga är vad man gör. Och då tolkar jag det som att du tycker det blir en motsägelse ifall man bråkar och sen säger "jag älskar dig". Då är det som att man visar med sina handlingar att man inte älskar varann, och sen säger att man gör det?

Jag tror många resonerar så här att det viktigaste är vad som finns i hjärtat. Ens handlingar visar för det mesta vad som finns i vårt hjärta så därför kan vi också visa med våra handlingar vad vi känner. Men ibland gör vi negativa saker eller bråkar TROTS att vi älskar. 

Jag tror det är en syn på kärleken som att den är bestående, och handlingar kan variera. Kärleken är inte alltid känslor heller. Känslor går hit och dit, men vi har ändå en inre övertygelse om att vi älskar.

Om jag är i ett jobbigt bråk med min man där mina känslor verkligen inte är vackra, så kan jag ändå säga "Jag älskar dig", för jag vet att det är så det är EGENTLIGEN. Mina känslor och handlingar just nu är inte hela sanningen och de kommer inte vara kvar för alltid, men jag litar på att min kärlek kommer vara kvar. Och bekräftelsen i att vi älskar faktiskt varann gör det lättare för oss båda att hitta varann och tänka bra tankar om varann.

Tänk på att din kille nog tycker det är lika jobbigt att ni inte säger "jag älskar dig" till varann som du tycker det är att säga det. Han behöver höra det för att känna sig älskad. För honom betyder antagligen orden mer än handlingarna. Och du som vet hur viktigt det är med handlingar kanske kan förstå då hur viktigt det är för honom att höra orden? :)

Vi är så olika. I min familj säger man inte att man älskar varandra, jag vet om det ändå och har försökt förklara det för min pojkvän, ibland fattar han ibland inte. Han sa att han älskade mig när vi hade varit tillsammans en månad, jag undvek att säga det och förklarade att jag ville vara 100 och sa det för första gången efter ett halvår men då var jag ju inte heller 100 nu i efterhand, men var redo att säga det. 
Nu har vi varit tillsammans över 7 år. Det viktigaste jag har fått kompromissa med är att jag ska svara jag älskar dig tillbaka när vi bråkar. Han behöver höra orden för att veta att oavsett om vi bråkat så älskar jag honom ändå och jag kommer inte att lämna honom. Jag vill nämligen inte säga det när jag är sur eller irriterad även om jag såklart älskar honom ändå.  Jag svarar alltid typ "ja jag älskar dig ditt jävla pucko" eller" men jaaa jag älskar dig även fast jag hatar dig just nu" Kärleksfullt och bra 😂 Men han behöver höra orden för att lugna ned sig själv och det får jag respektera. 

Men jag säger nästan aldrig jag älskar dig i telefon när mina föräldrar är nära, haha han säger det och jag säger mm puss puss hejdå :P så du är inte ensam om problemet. Precis som tidigare har sagt så behöver vi höra det olika mycket.

Tack för åsikter och svar.

Folk har olika behov av bekräftelse. Jag tycker det är lättare att ge vad min partner behöver än att försöka diskuteramed honom så at than slutar ebhöva det (för det går inte). Jag har förklarat för min pojkvän att vi är olika, därför TÄNKER jag inte på det på samma sätt som han- därför menar jag heler ingenting illa om det glöms bort- MEN jag gör allt jag kna för att försöka tillmötesgå hans känslor och behov. 

Jag hatar att ligga och mysa för länge, hur mysigt det än är så somnar jag eller blir jättesprallig och rastlös. Det är inte kul att somna när man har saker man vill göra. Även om sova ihop mitt på dagen är jättemysigt men det fungerar inte att gör så varje dag bara för att han vill det. Men därför msåt ejag minnas att inte säga nej- varje gång. Ibland måste jag gå med på det, för det är vad han behöver, även omjag inte behöver det alls, för att känna kärlek och samhörighet.

Han däremot, säger aldrig känslor i ord, det behöver däremot jag. Jag behöver få höra det, och han försöker tänka på det. Går väl sådär, men jag vet ju om att han tänker annorlunda så jag tar inte illa upp- men bortom den logiken, så MÅSTE jag ändå få det ibland, annars mår jag helt enkelt inte bra i vår relation.

#6 tipsade om "kärlekens 5 språk" i en annan tråd. Vekrligen någonting jag rekomenderar. Man reagerar så olika. Min pojkvän kände först "oj, vi är så olika….kan det fungera?" medan jag kände "Oj så olika vi är, men vi vet ju om det och nu vet vi vad vi behöver ge varandra/få av varandra!" :D

#8 Vilket bra inlägg! =)

TS, jag blir smått vansinnig av partnerns eviga tjatande och kladdande. Men vi har vant oss en del båda, hen har skalat ned och jag försöker stå ut, så vi möts någonstans där vi fungerar. Och jag säger väl sådant någon gång vart fjärde år eller så … men hen säger i alla fall att hen vet och känner att jag älskar hen.