Du har inte funderat på att äta medicin igen?

Du behöver få hjälp och strategier att handskas med dina attacker, så tänker jag. Sedan tror jag bestämt att spöken lever bäst i mörkret, så att säga som det är till sin omgivning laddar ur situationen.

När slutade du med medicinerna, och vad var det för mediciner? Det kan ju ibland ta ett ganska bra tag innan man kommer i balans efter att man slutar med mediciner.

Vad BRA att du berättar om detta här! Då kommer det bli lättare att berätta för din psykolog också sen. Allt blir lättare att hantera när man pratar om det och inte har det som en mörk hemlighet. =)

Tycker du ska ta tillskott av D-vitamin. Det är jätteviktigt för den psykiska hälsan. Det kan nog hjälpa dig nu när du slutat med medicinen. Ta ca 5000 IE om dagen.

#1Jo visst har jag det. Sådär varje dag. #2 jag får hjälp. Har träffat psykolog i 6år och läkare samt andra kontakter. Egentligen har jag det under kontroll. Har bara känt mig väldigt pressad tror jag. Gissar att det var därför det rann över. Kommer inte berätta för min familj. Känns onödigt ett oroa dom i onödan. Självklart berättar jag om det blir ett problem igen men i detta läget känns det inte aktuellt. Men måste berätta för mina andra kontakter med tex vården. #3 jag slutade helt för lite mer än en månad sedan. Det hände väldigt mycket och, jag tror, det var mycket jag inte kunde kontrollera så då slutar jag äta mina mediciner ibland. Inte bra men ja. Ibland blir det så. Jag äter två olika antidepp, stämningsstabiliserande, b12 och fosfor eller något sånt. Det har hänt väldigt mycket i min rehabilitering också tror jag. Mycket av min problematik som jag inte har förstått varför har kommit till ytan. Känns väldigt svårt att hantera vissa saker som tex rädsla. Jag menar om man är fruktansvärt rädd för höjder och man står på en stabil plats högt upp så kan man ju fortfarande vara skräckslagen även en man vet att chansen att man ramlar är liten. Med min rädsla att bli sjuk igen ses som obefogad och "överdriven" trots att jag nästan inte överlevde förra gången. I mina ögon och öron är den fullt befogad. Jag tror också att spöken blir mindre om man pratar om dom. Det blir liksom en så mycket större grej av allt om man håller det inne.

Det är jobbigt at tmöta si psykolog när man känner såhär efter så lång tid men ajg tycker att du ska prata med henne så snart du kan :) Var inte rädd för att göra andra besvikna, du vet om att detta är ett problem och att de älskar dig.

#5 vill mest inte oroa dom. Det är det som är värst. Vill inte att dom ska oroa sig mer än dom redan gör…

#6 att sitta själv och oroa dig är inte heller bra. Det är bra att du är stark, men man behöver lite skyddsnät också, som du själv säger- OM du faller. Nu ska du ju inte fallar ^_^

Men om du gör det, så är det bästa att de vet. Just för att du ska få hjälp att ta steg så att du slipper falla. Eller faller mer kontrollerat…

#7 så rätt :) folk i min närhet vet det mesta och att jag mår dåligt men inte något om händelsen som va. Bara att jag mår dåligt ochjkänner mig stressad.

#8 du har erfarenheter från tidigare saker och är rädd att "Misslyckas" genom att kanske stöta bort din kille (men jag håller med där, utifrån det du berättat tidigare- han skräms nog inte bort så lätt). Du är ju massor med erfarenheter rikare nu också så nu kan du ju ana när det är fara och färde---gissar jag? Lite som när jag vet att jag ska svimma, så handlar jag så att jag slipper svimma, eller iallafall svimmar på en säker plats. Du förbereder dig lite för kaoset men du kan ju även förebygga det.

T.ex att du är stressad, hur är ud stressad varför, av vad?(du måste inte skriva här, mer att fundera på, berätta om det för dina närmaste) Kan du be om hjälp att bli lite avlastad för en stund så du kan komma i balans igen? Så du kan ta itu med det som får dig att må dåligt eller känna dig stressad?

Tycker det är jättebra att du tar steget att prata ut här, vet själv hur svårt det är att be om hjälp, att på något sätt sätta sig själv som positionen som hjälplös/ett offer. Jag har supersvårt att be om hjälp när det verkligen gäller, hade jättesvårt att uttrycka det till min psykolog första gången jag verkligen behövde det.

#9 jag ska ut i arbetslivet igen och har precis upptäckt att jag är fruktansvärt rädd för att bli dålig igen. När folk sedan påpekar att min rädsla är ogrundad känner jag mig löjlig och mer pressad. Har upptäckt att det varit så här länge och att det är därför det inte funkat på tidigare platser trots att jag trott att det varit något annat. Tror jag helt enkelt kommit vidare i min rehabilitering och att nya saker kommit upp som är lite svåra att hantera. Att sen få press på att börja jobba, praktiska med framtida jobb i tankarna, tjat om att satsa när det känns som mitt liv/tillvaro står på spel och uppe på det en valp och sambo som jobbat borta i några veckor.. ja det har känts väldigt mycket. Jag vet också rationellt sett att jag kan jobba, kanske inte heltid eller ens halv tid men något iallafall även om jag inte tror på det. Jag är rädd att om jag berättar fullt vilken press och stress jag känner över detta just nu så kommer stället jag är på säga att dom inte kan hjälpa mig samtidigt som läkaren tyckt att jag kunnat jobba i två år. Jag vill ju jobba eller iallafall komma ut. Uppe på det babblas det om försörjningsplikt från dom som ska hjälpa mig med praktik. Och att jag inte kan byta hur som helst. Att livet inte alltid är enkelt och att man måste kämpa sig igenom saker även om det inte är kul (nähe?). Usch förlåt det blev snurrigt det här men ja, det är snurrigt för mig. Vet inte helt vilken fot jag ska stå på just nu.

Många, allt för ofta, arbetare pratar om jobb som "blunda, bit ihop, kör på tills du stupar" ungefär- och tror det är peppande på något sätt. Den tanken får mig att vilja krypa ihop och gå i ide under en bro i någon ödslig skog.

Jag har typ, arbetstränat och ätnligen börjat närma mig heltid- det hade jag aldrig trott för två år sedan. Jag kan bara säga att delvis har de ju rätt, att man måste öka belastningen gradvis, och livet går inte alltid att pausa- och ibland kan det vara otroligt upplyftande att man LYCKAS!! :D

Dvs du är under en del press nu, du verkar sitta på en stor oro (jag lider själv av kronisk oro) och det är i sig väldigt uttömmande och energikrävande. Men du klarar detta.

Din sambos frånvaro är tillfälligt, även valpen kommer att växa upp och bli en trevlig familjemedlem. Försök att ta en dag i taget helt enkelt. En dag i taget. Då har du snart nått fram till ditt mål och kommer att känna dig som en vinnare och hitta nya mål.

Be om hjälp av andra, om du behöver hjälp med valpen t.ex. Försök hitta stunder där du kan varva ner och ladda upp igen. Jag tycker att det är bra att folk är stolta över sina arbeten men ibland kan jag tycka att en del beter sig som sektmedlemmar. Man lever för att jobba, jag tycker livet är mer….att man jobbar för att kunna leva. Så du får försöka tänka positivt kring praktiken och se frammåt, de positiva sakerna, sen ta dagens besvär dag för dag.

Du har utvecklats och din oro är befogad men betyder inte att det är vad som kommer att ske. Har du pratat med din psykolog ännu?

#11 Tack för ditt inlägg känns väldigt skönt att ha någon som förstår. Nej jag har inte pratat med henne. Har möte med henne på onsdags tillsammans med killen som har hand om att få ut mig på praktik. Jag har en idé jag ska prata med dom om och jag funderar på att vara lite "brutalt ärlig" och tala om hur jag verkligen känner. Pratade med min sambo om det som hände och han tyckte jag skulle släppa det. Han talade om att oftast när jag mått så dåligt som jag gjorde härom dagen är det när jag tagit sömntabletter vilket jag gjorde även då. Och han har helt rätt. Han tycker jag ska berätta om min oro och att jag känner mig pressad men att jag inte ska lägga för stor vikt på vad som hände. Jag tror han har rätt. Försöker att inte haka upp mig på det men ändå inte ignorera det. Nu är iallafall sambon hemma på veckorna vilket känns underbart. Behöver verkligen honom nu även om det var stärkande att se att jag överlevde även när han inte tog hand om mig hela tiden :). Jag har en tanke på praktik som jag ska bolla med dom på onsdag. Min handledare tycker att 8timmar i veckan är minimum för att dom ska lära känna mig. Jag har funderingar på att kolla om jag inte kan hjälpa till på ridskolan med deras barn grupper. Hon känner mig och då kanske fokuset kan ligga på att komma iväg till ett ställe regelbundet istället för att fokuset ligger på "jobb" och minst 4 timmar åt gången. Plus att jag kravlöst kan börja jobba med barn igen utan att deras tillvaro rubbas när jag är dålig. Föräldrarna finns ju med och jag skulle bara vara ett stöd vid i stallet. Skulle kunna göra lite stall arbete med. + att ridläraren känner mig och vet hur jag mår. Då hade pressen med minst 4 timmar 2 dagar i veckan kanske försvunnit och man kunnat börja med 1-2 timmar tills hela "komma iväg grejen" funkar. Jag fastnar lätt i misslyckanden. Men vi får se. Ska ta upp idéen. Har andra idéer med så vi ska nog hitta på något bra.