Situationen som du beskriver är naturligtvis väldigt mycket större än det du har skrivit här och det är alltid svårt att råda när det rör relationer och man bara ser enda sidan, men utifrån det du skriver så blir jag orolig. Det beteende din man uppvisar påminner obehagligt mycket om en man med ett väldigt stort kontrollbehov som så småningom kan utmynna i både fysiskt och pyskiskt våld. Att han försöker skilja dig från din övriga familj är ett sätt att själv få mer inflytande och kontroll över dig, likaså att det är han som bestämmer över era, och även dina, ägodelar som t ex jackan.

Att ständigt bli ifrågasatt på det sätt du blir och samtidigt mer och mer förlora kontakt med familj och vänner för att han tycker att det bara ska vara ni två, är ett bra sätt att göra dig osäker och få dig att mer och mer ifrågasätta dig själv så mycket att du till slut inte vågar lita på dina egna beslut och tankar utan bara litar på honom. Då har han dig där han vill och kan göra som han vill, för då har du förlorat både självförtroende och självkänsla och vågar inte göra motstånd.

Kanske behöver det inte alls gå så här långt och kanske målar jag fan på väggen, i så fall så bara strunta i det jag skrivit, men känner du minsta lilla antydan till att det skulle kunna utvecklas i den riktning jag har beskrivit så lämna honom. Lämna honom nu! Försök inte prata med honom och få honom att ändra sig utan packa dina saker och flytta till din dotter och ta kontakt med en skilsmässoadvokat och avsluta alltihop snabbast möjligt. Vi kan alla göra misstag och felbedöma människor, speciellt sådana som kanske inte är helt ärliga i sin framtoning. Det är ingen skam i att riva upp ett tidigare beslut om man inser att det inte är rätt.

Kram!

får jag undra om detta är mannen du har barn med sedan innan?

Jag förstår att du är i en tid i livet nu då du vill ägna mycket tid åt barn och barnbarn. Och du har ju all rätt i världen att känna så. Just nu är en tid som aldrig kommer tillbaka. Barnen har du alltid haft och kommer alltid vara kvar. Den här mannen har du ju inte samma historia med. Det är väl så att du vill vara med barnen, med all rätt, men din man förstår inte det och han vill något annat, vilket man inte kan beskylla honom för heller. Du får fundera på hur mycket han är värd för dig. Era intressen krockar. Vad/vem är viktigast för dig?

Nej, det är inte samma man jag har barnen ihop med. Vi har varit skilda i arton år. Det fanns inte vare sig tid eller lust att gå in i något nytt förhållande. Jag var fyrtiosex när vi träffades. Med besked, jag blev jättekär, som om jag vore sjutton år igen och gifte mig nog alldeles för snabbt. Han friade, jag kände mig så säker på att det var rätt och nu efter ett och ett halvt år som gifta har det blivit så här. Han har inga barn. Han tycker att jag borde ha kommit till ett vägskäl nu när det är dags att bryta upp från det gamla. Jag har slutat att träffa gamla vänner. Det har blivit kortare resor till barnen. Och iifrågasättande som jag blir förtvivlad över, som det jär med jackan. Annat också. Förra gången var det bullar som vi hade bakat tillsammans jag och ett av barnen och där jag skickade med henne en burk hem. Det blev bråk om det. Barnen har inte förstått än hur det ligger till. Vi har lyckats hålla bråken ifrån dem än så länge men vi grälar om sådana här saker hela tiden. Jag jobbar heltiid. Kan skänka lite bullar till mina barn utan minsta problem. Barnen kommer snart inte att kunna hållas utanför längre, de har väl redan sett på mig att jag inte varit glad som jag brukade vara förut. Jajg skulle ju vilja kunna ha en god relation med både make och barn men det verkar hopplöst.

#4 jag känner att detta låter inte som en man som är schysst i längden.
Begränsa dig och hålla dig från din familj?

Ne du, jag skulle medan jag kan lämna han. Han har ingen rätt att göra som han gör.

För mig är ett bra förhållande ett förhållande som öppnar upp ens värld och gör den bättre, inte ett som begränsar en och inte kan acceptera ens nära och kära.

Att du bryter med gamla vänner och inte får låna ut en jacka eller ge bullar till dina barn utan bråk låter Väldigt oroande.

Det låter som en svartsjuka över din relation till din övriga familj/ vänner. Din man verkar vilja ha dig helt för sig själv. Han vill att du ska lämna din familj bakom dig. Han verkar även se alla dina och era gemensamma saker som sina. Det är inte hans jacka, det är inte hans bullar. Han kan inte bestämma över sådana saker och en sund människa skulle inte bry sig. En svartsjuk människa däremot ser allt fint du gör mot någon annan som ett hot. Ta dig en funderare och gör något åt din situation! Du har fortfarande fina barn och barnbarn som du ska passa på att umgås med. Stäng inte ute dom oavsett vad din man anser. Slutar era gräl med att du ber om ursäkt för saker som du annars anser är helt upp åt väggarna löjliga? Ber du om ursäkt för saker du inte ser något fel i så har han redan lyckats få dig att börja rätta dig efter hans absurda anklagelser. Bekräftat att han hade rätt och du gjorde fel. Tänk på vad som är viktigast i ditt liv. Finn styrkan och acceptera inte onormala anklagelser om banala saker!

Jag tycker du skall titta en gång till på #1 Sjöstjärnas inlägg. Dessa är faktiskt vanliga och rätt så tydliga tecken till en början på psykisk misshandel som faktiskt kan leda till fysiskt.

Herregud jag menar, jackor och bullar? Antingen sätta ned foten ordentligt eller så lämnar du honom. Du ska absolut inte träffa dina barn & barnbarn mindre och du ska absolut inte börja känna dig mer ledsen och nere sedan förhållandet. 

Ett tredje alternativ skulle också kunna vara parterapi. 

Vad du än gör så sluta inte vara lycklig! 

INGEN kan begära från någon annan att säga upp kontakten med sin familj! Om det då inte handlar om väldigt akuta situationer osv. Men inte i dessa fall! Och sluta inte heller umgås med dina vänner för sedan har du inga kvar och har endast honom att vända dig till, då du inte ens kan träffa din familj heller.

Nej, nej, nej, nej.

Bryta upp från det gamla? Ja, om det gamla var ett destruktivt liv på något sätt skulle det vara relevant att bryta upp från det. Men bryta upp från det som var ditt, antar jag, rätt normala liv med barn, barnbarn och vänner, för att han nu ska vara ditt allt? No way, José. En partner ska vara ett tillskott till det liv man har, inte en ersättning för det.

Att han lägger sig i detaljer som att du lånar ut din jacka i fem minuter låter helt sjukt. Jag tänkte på när jag är hos mamma och springer ut för att hämta något, jag lånar nog halva garderoben av min mamma ibland. Ibland snor jag rentav hennes mans träskor för att det går fortare. (Det skulle jag ha full förståelse för om han protesterade mot, men det gör han inte.) Men poängen är inte huruvida det är rätt eller fel, poängen är att det är du som bestämmer över dina saker, och att han ens kommer på tanken att lägga sig i får mig att fullständigt tappa hakan. 

Jag vet faktiskt inte om du ska börja med att sätta ner foten och säga klart och tydligt att du har ditt liv, han är välkommen att vara i det men han är inte välkommen att styra över det eller trycka ut andra som också är i det, ELLER om det här är så oroväckande att du bör packa och dra direkt utan att ge honom en chans att manipulera dig mer. 

Jag håller med om att det är exakt så här partnervåld börjar. Det måste inte gå så långt i ert fall, men det är illa nog att han begränsar, isolerar och trycker ner dig på ett sätt som med tiden kommer att leda till att du förmodligen skulle acceptera även fysiskt våld.

Gå inte med på att bli avskuren och isolerad. Prata med andra om vad som händer, pröva det som händer och dina tankar mot andra människor utanför relationen. Låter det helt knäppt när du berättar för någon annan är det förmodligen det. Det är lätt att fastna i skam över att vara i en situation där man blir illa behandlad, men gå inte i den fällan. Att träffa någon ska inte vara något förbannat vägskäl, det ska vara att få sällskap på den väg man går!

"Att träffa någon ska inte vara något förbannat vägskäl, det ska vara att få sällskap på den väg man går!"

I love it! 😍

Herregud vad mycket jag fått med mig av kloka ord nu! I love it too! Ska verkligen ta med mig allt jag fått av er och ta mig en ordentlig funderare. Det stämmer ju att om jag skulle berätta det här för någon utanför relationen så skulle det låta helt knäppt. Jag skäms över att det här drabbar mig, det är svårt att prata om det. Jag borde ha sett det här innan jag gifte mig.

#11 det dummaste su kan göra är att börja beskylla dig själv för att inte ha sett detta innan. Det kan ingen begära. Se det som något bra att du börjat ifrågasätta detta. Män som har sådant kontrollbehov som han är luriga. Undvik att bli lurad och se han för vad han är. Stå på dig!

Ja absolut! Det faller ingen skugga överhuvudtaget på dig, Karinaask, ibland tar det bara ett tag innan man ser hela bilden. Förebrå inte dig själv för något som du omöjligt kunde veta då, utan gör istället det bästa av situationen nu. Ett av mina favoritcitat är av Maya Angelou "When you know better you do better". 🤗

Det där låter inte hälsosamt! När han gifte sig med dig så fick han såklart din familj på köpet, han kan inte välja att ni ska lämna det bakom er. Håller med andra om att det kan vara en början, först isolerar manipulativa personer sin partner och bryter ner dem, sedan kan det bli våldsamt.

Tänk på min mor som  hade ena sonen i England med barnbarnen och såg dem en gång per år. Man kan inte begära att du ska umgås med dina barn och barnbarn som du gjort tidigare.

Vilken konstig kommentar att säga att "Man kan inte begära att du ska umgås med dina barn och barnbarn som du gjort tidigare.". Det låter ju som om mamman skulle se det som en uppoffring att umgås med sina barn och föredrar att slippa.

Och i vilket fall så måste det väl ändå vara upp till TS att avgöra hur mycket hon vill umgås med sin barn?

#15 vad menar du?

Att alla inte har så nära  till sina barnbarn. De kan finnas på andra sidan jordklotet. En god vän till mig träffar inte sina föräldrar så ofta då de bor på Grönland och hon bor här. Det är över 4 år sen de såg sin dotterdotter. Jodå hon har kontakt med dem och sänder foton och så men komma hit eller åka dit är inte så lätt.

#18 vad har det med saken att göra? Bara för att några inte kan träffa sina barn och barnbarn så betyder väl det inte att de som kan, inte ska få göra det. Här handlar det ju om en partner som försöker förbjuda sin fru att träffa barnen. Ditt exempel är ju irrelevant i frågan.

# 19 Det anser du, ja. Själv hade jag nog känt mig mera som mannen känner i detta sammanhanget.

#20 Verkligen? Du menar att du hade tyckt du var i din fulla rätt att kontrollera, psyka, manipulera, skrämma, nedvärdera, dumförklara, isolera och förbjuda din hustru att leva som hon vill och ha den typ av relation med sina barn och barnbarn som hon önskar så att du skulle kunna få utlopp för din patologiska svartsjuka? Wow! Strongt av dig att våga erkänna en sådan läggning, jag hoppas att du funderar på att söka hjälp för det.

#20 eeh.. o k. Antingen har du helt missförstått vad problemet är eller så bör du söka hjälp innan du gör en annan människa lika förtvivlad som ts. Om du efter det (läst om läst rätt eller fått hjälp) fortfarande inte ser problemet så hoppas jag att du kommer med varningstext så att ingen person som har vänner, barn, syskon eller föräldrar eller annan släkt de vill träffa, råkar bli kär i dig.

Och som andra sagt. Ts, du ska absolut inte skämmas, men se till att du inte fortsätter så här.

# 21 & # 22. Vi har bara hört T.S. version av det hela inte mannens. Jag har aldrig sagt att det OK att trycka ned en annan människa men man bör i alla fall förstå att barn blir vuxna. Vill T. S inte ha det på detta sätt så får hon skilja sig.

Menar du att man inte ska umgås med, eller att man inte ska vilja umgås med, sina vuxna barn och eventuella barnbarn? I mina öron låter ditt resonemang fortfarande precis lika tokigt, eller så har du själv väldigt sorgliga erfarenheter av vad det innebär att vara en familj.

# 25 Har jag någonstans skrivit detta?

Du skre i #24 "men man bör i alla fall förstå att barn blir vuxna" hur ska man tolka det om inte som att relationen bör tunnas ut? Om du inte menar det, vad menar du då med den kommentaren?

#20 vad är det du vill säga? Att när ett barn blivit vuxet inte längre får ha en nära relation till sina föräldrar? Baserat på att vuxna barn ibland flyttar långt bort? Bodde i Norge ett år och träffade då mina föräldrar ett par veckor när jag var hemma, och några dagar när dom hälsade på. Självklart sågs vi inte mer än så då vi hade över 100 mil emellan oss. Nu bor vi 10 min promenad ifrån varandra och träffas flera ggr i veckan. Och vet du vad!; eftersom jag och min mamma nu är vuxna människor så har vi även en vänskaplig relation! Det låter säkert otroligt underligt för dig, men det är en verklighet för många. Vi ses precis så mycket som vi vill. Mina föräldrar får träffa sitt barnbarn ofta och jag skulle bli fly förbannad om någon annan hade åsikter om det… Ännu värre om vi inte sågs så ofta som vi gör nu. Jag tror att du har en otroligt skev familjebild.

När jag läser vad du skriver känner jag igen mig i en tidigare relation jag hade.

Mannen jag träffade var hur trevlig, utåtriktad, rolig och glad som helst. Men sen vi inledde en relation började han sakta försöka ta kontroll över mig. Det började med att han ifrågasatte om mina vänner och familj var bra för mig. När jag undrade vad han menade försökte han beskriva hur det hade varit bättre om jag inte umgicks så mycket med dom. Nu lydde jag inte honom, men jag drog ner på umgänget en del.

Efter ett tag började han ifrågasätta om jag t.ex verkligen hade varit på konsum den exakta tiden jag hade sagt. Jag blev tvungen att visa fram kvitto med klockslag för att "bevisa" att jag verkligen hade varit de. Nu i efterhand när jag tänker på de fattar jag inte att jag verkligen gick med på att bevisa sånt. Helt rubbat när man börjar fundera. Men just då var jag kär och tänkte inte helt logiskt.

När jag tillslut fick nog började han anklaga mig för både det ena och det andra. Jag var känslokall som inte bröt med min familj och mina vänner och bara var med honom. Jag ljög om allt enligt honom, var otrogen med sopgubben till och med. Det blev ganska uppenbart att han inte var riktigt frisk.

Det tog tid för mig att bli mig själv igen efter denna relationen. Numera värnar jag min självständighet på ett helt annat vis. Tack och lov lever jag med en man nu som inte lägger sig i om jag vill umgås med vänner och familj, han tvärtom uppmuntrar det.

Lycka till och ta hand om dig!

Förstår inte heller #24. Mamma och barn vill umgås men mannen gnäller över det. Vad har det då att göra med att de är vuxna?

Jag tycker att TS fått bra råd! Många bra råd och iaktagelser. Jag kan själv bara tillföra att jag varit i en relation med en man med liknande lynne och mitt råd är:Lyssna på första rösten.Du vet, den då du tänker "Va, vad mena rhan. är detta vettigt?". Din första instinkt när han bråkad eom bullar och jackor var "Nej men….vad händer, jag förstår inte".

Nu kan ju hans avighet handla om annat också, något djupare. Men jag hade valt mina barn före den som gör sådant bråk om sådana saker.

Jag är 32, jag hälsar på min mamma några gånger om året, jag får bo i hennes lilla hem, som hon delar med sin nya sambo. Skulle han gnälla och ömka sig över det så skulle han åka ut med huvudet före. Jag är henens dotter, tills vi båda ligger i jorden och för alltid. Vad har vår relation med ålder att göra? Vi kommer alltid att ha ett band, en omtanke, känslor som ingen annan har någon rätt att lägga sig i.

Att få låna ut en jacka till sin dotter, eller en vän är väl ingenting märkligt- ej heller att skicka med en burk med bullar!! Låter helt GALET i mina öron. Min mormor skickar alltid med mig matbröd då jag kommer hem till henne, men så har hon ej heller någon surkarl som säger åt henne att hon ska låta bli. Lika bra så! :D

Om min mor och mormor bott närmre så skulle vi träffs säkert en gång i veckan eller några gånger i månaden. Nu blir det mer 3-4 gånger om året eller så. Så i mina ögon gör TS ingenting fel eller märkligt, som är givmild och omtänksam mot sina barn och verkar ha en god relation med dem. Det är naturligt att en morförälder vill träffa och även får en god relation med sina barnbarn. Det är nog av stor betydelse även för barnbarnen, kan jag lova, min mormor var mitt andra hem och jag älska rhenne högt!

Så TS, stå på dig eller lämna honom, men låt han inte förstöra din relation med dina barn och barnbarn. Att bryta med sitt förflutna och börja ett nytt skede i livet är inte samma sak som att bryta med sin avkomma.

Tack! Jag har verkligen blivit stärkt av alla goda råd!