Du tänker helt rätt tyckt jag. Man måste kompromissa och ha förståelse för varandra. Kan du inte säga till honom att det skulle kännas fel att ersätta hans hund med en ny redan. Säg att du skulle vilja ha ett djur som är lite mindre krävande (katt) eller leva hundfritt några år då du inte är redo för en valp. Det är bara att inse att det är flera gånger mer krävande med valpar än gamla hundar. Förklara för honom att ni kanske kan skaffa en hund igen om några år, men absolut inte nu. Kanske kommer han själv inse att det är ganska skönt att inte vara så upplåst hela tiden.

Jag sitter i lite samma sits, men från andra hållet. Jag vill skaffa hund men min partner vill det inte. Samtidigt som jag tycker att man ska leva det liv man vill (om det så gäller djur, arbete eller intressen) så måste man ändå beakta den andres vilja i ett förhållande, speciellt om det är ett samboförhållande där liven liksom flyter ihop. Det handlar om ömsesidig respekt och förståelse. 

Prata med din partner! Säg precis det du skrev i denna tråd, det var otroligt ödmjukt uttryckt av dig.

1# Tack för att du tog dig tid att svara :)

Jag hoppas han kommer att förstå men jag är lite skeptisk, vi är båda två väldigt envisa och vet vad vi vill :) 

Jag menar ju inte alls med detta att jag försöker ställa en massa "krav" och att allt ska vara på mina villkor när det gäller husdjur. Dvs, bara för att jag inte vill ha hund så ska han ge upp sitt hundintresse bara för det. Det är ju inte det jag vill. 

Men som sagt, jag är öppen för att eventuellt i framtiden skaffa en hund och jag hoppas han kan förstå det, jag är dock lite ledsen över att han är så bestämd över att inte vilja skaffa katt.

Jag tycker du tänker helt rätt! Inte ska han få ha hund om han vägrar att du vill ha katt. Lite kompromiss måste man kunna göra.

Han kan säga blankt nej till katt? Du kan inte säga nej till hund? Är era viljor, tankar och önskemål lika värda? Ska du verkligen skaffa barn med den killen?

En katt tar mycket mindre tid, plats och engagemang än en hund. Varför kan ni inte skaffa katt om ni kan skaffa hund? Och varför inte båda?

Dessutom - om du planerar att skaffa barn, misstänker jag att du kommer att vara hemma och vara mammaledig. Vem kommer att få ta hand om hunden då? Du kommer att vara med hunden hela dagarna och ha hela ansvaret.

2#, mycket intressant att även få höra synpunkter från andra hållet!

Ja, jag tycker absolut man måste kompromissa i sånahär situationer. Jag vill inte att han på nåt vis känner att jag sätter käppar i hjulen för honom angående detta, för det är inte min mening direkt. 

Nu fick jag ju en hund "på köpet" när vi flyttade ihop och jag har accepterat situationen. Jag erkänner att det inte alltid är lätt att hållas positiv när man kommer hem från jobbet och ser hundhår över allt och smutsigt golv. Dock är det en väldigt snäll hund så tur det.

Nu är det ju inte så att mitt liv går i spillror om vi aldrig nånsin skaffar katt, eller husdjur överhuvudtaget. Jag försöker bara få min sambo att även respektera mina önskemål.

Vi har även funderat på att skaffa barn inom några år, och tanken på att även hålla reda på en hund samtidigt känns lite tungt.

#6 Ja, men precis. Och så som du tacklat situationen med hundlivet är ju mycket "bra" gjort om jag får säga det själv. Jag förstår att det kan vara jobbigt och tungt att ha ett djur som man själv inte riktigt vill ha. Jag har ett stort antal marsvin hemma (dock i ett eget rum) och jag förstår att min sambo tycker att det är frustrerande med sågspån på diverse ställen. Jag försöker dock så gott jag kan att städa dagligen så att han inte ska behöva störas av mitt intresse. 

Mitt råd är i alla fall att vara öppen och ärlig med hur du känner. Det är nog viktigt i detta fall att du inte kritiserar varken hundar eller hans intressen om du vill nå fram med din poäng. Däremot är det viktigt att du berättar vad du känner inför era gemensamma, framtida planer :) Du ber honom inte lägga hundlivet på hyllan, men att damma av era barntankar och låta de få lite plats.

Hunda roch katter går utmärkt tillammans, speciellt om man skaffar båda som små. Tycker som andra redan sagt: Är inte era viljor lika värda? :)  ska han ha en hund å ska du få ha en katt. Sen kan man ha både banr + djur. Det jobbiga är ju att man inte vet om barnet kanske blir allergiskt (det blir däremot inte allergiskt FÖR att ni har djuren- som många verkar tro). Men det är tråkigt att behöva ta bort en fmailjemedlem om en inte tål dem.

Men ska han ha hund så ska du få ha din katt, däremot kan jag inte se att du kan hindra honom från att skaffa hund, efteroms detta är något du blev tillsammans med- en hundintresserad kille.

#8 Tack för svaret. 

Nej jag kan väl inte förbjuda honom att skaffa hund, men då borde inte han heller "förbjuda" mig att skaffa katt. Som det är nu verkar det som att hans vilja skulle vara viktigare än min, vilket stör mig enormt. Nu vill jag ju inte skapa nån cirkus med min sambo angående detta, jag önskar att vi kan komma överens utan att vara alldeles för arga på varandra :) 

Ja, jag blev tillsammans med en hundintresserad kille, och han blev tillsammans med en kattintresserad tjej, så vi har båda två starka viljor :)

Fast jag tycker nog nästan man kan ställa krav och "förbjuda" om man mår dåligt över det och inte verkligen inte vill ha någon hund/katt. Jag har illrar och kan faktiskt säga att trots att dom helt enkelt är mina och jag sköter om dom så kan ju min sambo säga "Nej, du får helt enkelt inte skaffa någon mer iller" då det ändå påverkar honom, hans hem och hans liv också. Men visst är det ju kanske inte vågen att gå. Oftast tar man väl gemensamma beslut.

Bara skaffa katt då. Kör spelet med hans egna regler, skippa cirkusen och acceptera att han aldrig komemr säga "ok" till katt. Men vad ska han göra när du väl skaffat en? :)

Fråga honom vad han förväntar sig att din roll med hunden ska vara. Förväntar han sig att du ska gå ut med den, ta hand om den osv? Även om ni skaffar barn och du blir mammaledig, ska du ta hand om den då för att du är hemma?

Förväntar han sig att du tar en lika stor del av hundens uppfostran och omhändertagande tycker absolut du kan säga nej, något sådant kan han verkligen inte kräva när du redan gjort klart för honom att du inte är intresserad av det.

Jag tycker även att du ska säga rent ut vad du tycker om det här, skriv vad du har skrivit här om att han borde ha mer respekt för dina intressen, istället för att du bara ska böja dig för hans.

Du kan säga "varför ska du få skaffa hund när jag inte får skaffa katt?" och se vad han säger.

#12 fast just nu verkar ju TS kille ta hand om hunden själv :) Är väl mer att TS inte vill leva med en hund (en hund har ju en speciell doft, det blir hårigt, drar in skit på golven och- man blir ganska styrd om man ska resa/åka bort). Köp en kissekatt TS. :D

Säg som det är: Jag känner inte för att skaffa hund.

Min sambo sköter allt som har med hunden att göra, det har fallit sig naturligt redan från början och det är inget som vi ens diskuterat om utan det bara är så :) Givetvis om sambon är sjuk eller dylikt så kan jag ta med hunden på en promenad eller två, det tycker jag faktiskt är riktigt trevligt! Det är en positiv sak med hund iaf tycker jag, man har en promenad-kompis. Och så är de ju alltid glada när man kommer hem.

Som #14 nämner så tycker jag det jobbigaste med hunden är att man hela tiden behöver städa. Alltid hundhår överallt, och den här hund lukten som finns i lägenheten gillar jag inte. Inte direkt nån stark doft, men åtminstone jag känner den direkt. Speciellt i rummet där hunden ofta brukar sova och spendera tid om inte jag eller sambon är hemma. 

När vi flyttade ihop så har vi börjat lägga ett överkast på soffan så att inte soffan blir helt hårig av hunden. Vi kom till den kompromissen eftersom jag skulle helst inte vilja att hunden överhuvudtaget är på soffan, men den har alltid fått vara det för sambon. Det har även varit nåt jag stört mig på, det känns så ofräscht att sätta sig ner i soffan när det är hundhår överallt, plus att soffan har en svag doft av hund. Det gör mig rent ut sagt irriterad. Så då var det här en helt OK lösning, får vi gäster så tar vi bort överkastet. 

Så det är några anledningar till att jag inte är intresserad av att skaffa flera hundar, åtminstone inte inom den närmsta framtiden som sagt. Men måste bara försöka få sambon att förstå det, han är ju så van med att det "alltid varit så".

Det är ju så när man är uppvuxen/inbiten djurmänniska och levt med hund, katt, osv- att ett liv utan det ter sig väldigt mörk och tråkigt. Jag tycker katt är apjobbigt att ha, men alltid haft katt så tanken att vara utan känns jobbigare än "arbetet" med att ha katt är :) Hårar ner, kissar ner ibland, välter, tar sönder saker, äter krukväxterna, blir sjuka….klööder på tapeterna, möblerna…Jamar hela nätterna, hårar ner ännu mer ;) Men det är värt det för den som är van vid det. Jag kan förstå din sambo som vill ha hund om det är något han alltid haft.

#16 Då kan du ju inte ha katt heller, de är ju verkligen överallt och hårar ner och gror in sin lukt med mera, för att inte tala om kattlådan! Bajsat och krafsat i kattlådan och hoppar sen direkt upp på diskbänken, köksbordet etc, letar sig in i byrålådan och ligger bland rena kläder… En hund kan man lätt lära att inte vara i möblerna, inte så lätt att lära en katt att hålla sig på golvet.

#18 fast sådär har inte jag haft det när jag haft katt.. ;) Inga katter på möbler i köket och jag tycker att katt luktar betydligt mindre än hund och skräpar ned betydligt mindre då hundar har så grova hår och lätt kan dra in mycket skräp, grus mm utifrån. Jag tycker inte helt att man kan jämföra detta utan en kattmänniska har överseende med kattens brister och en hundmänniska med hundens brister.

Tycker att om han ska få skaffa hund ska du få skaffa katt. Och jag tycker att i så fall kan ni ju överväga en ras som inte fäller? De luktar inte lika mycket hund heller. man får klippa ned istället men det är mindre doft, mindre päls och det enda hunden drar in är smutsen i tassarna. :)

Sitter också i samma sits fast tvärtom haha. Här är sambon väldigt emot en till hund. Det är svårt det där för om jag tar det från min synvinkel så är ju hunden min största hobby, det är som om jag skulle förbjuda min sambo att spela i sitt band.

Jag är liksom inte hel utan hund på något sätt.

Men samtidigt är man två och måste kompromissa, tycker absolut att ni kan testa leva utan hund ett tag och se hur det fungerar. Har inte läst alla kommentarer men har du tagit upp att planera barn nånting med honom? :)

Hade inte jag fått ha katt hade inte han fått ha hund, nån rättvisa får det vara!;-)

Om han säger bestämt nej till katt, hur kan du då vara rädd för att vara taskig om du säger bestämt nej till hund? Varför ska hans vilja styra allt? Nä, skaffa katt eller ny kille tycker jag. :)

Tycker du ska få bestämma också, om han säger ingen katt så blir det ingen hund för honom. Det måste inte alltid vara på hans villkor typ.. Det skulle vara bra om att behöva ha hundpaus ett tag och göra annat.

Jag hade haft en hund som gick bort förra året och tog en paus. För att kunna läka mig själv från sorgen. Att skaffa en ny hund kort tid efter är som en tröst och påverkar hunden av personens sorg.

Sen är också frågan om ni har tid med hund, avgörande om jobb, utbildning. Beror på vart ni har tänkt göra framöver..

Hoppas det löser sig och att ni kommer överens…

#21, vi har nog pratat lite om att börja skaffa barn inom några år, men vi har dock inte diskuterat om hur vi gör med hunden och hur saker och ting kommer fungera med både hund och barn… :)

#25 Vrf skulle det vara svårt att ha både hund och barn? Vet jag många som har!

26 många blir överväldigade över hur jibbigt det kan vara med småbarn och djuren hamnar i skymundan. Kan säga att jag aldrig hade orkat med ett barn som min brorson och en hund, ännu mindre en valp

Min syster fick med sorg omplacera sin hund för några år sen..för hon ej hade tid med honom när hon fick barn. Hon försökte anpassa för de men nej.. det fungerade inte. Hunden behöver mycket motion och även hjärnarbete att göra något på dagarna…

Synd att djuren alltid får bli lidande av det.

-#29 det är väl därför folk som känner att de inte längre har orken och tiden med djuren efter att de fått barn, omplacerar djuren. Just för att dom inte ska bli lidande! Det måste ju inte vara sämre för ett djur att flytta till ett nytt hem. Det är ju självklart att tiden för ett djur inte blir den samma om den måste delas med ett barn. Och hur man än vrider och vänder så tar barn mycket tid. Och är man dessutom inte frivillig djurägare utan beräknas ta hand om sin sambos djur ihop med barn så lovar jag att det kan vara mer än jobbigt.

#30 Vem beräknas ta hand om sambons hund + barn? IRL har jag aldrig stött på några som haft problem med att få barn o hundar att gå ihop, däremot verkar det vara en vanlig ursäkt på blocket.

#31 Jag har sött på flera som haft problem att få det att gå ihop när barnet lider av kolik, inte sover en hel natt på 4 år osv.

#31 jag vet inte om du läst hela tråden, men diskussionen är vad som händer med sambons hund om de får barn tillsammans, TS är mammaledig med barnet och samtidigt tvingas ta hand om en hund hon inte vill ha..? Problemet tror jag sällan är att barnet och hunden inte går ihop utan att tiden för hunden inte längre räcker till med ett barn i huset. Allt beror förstås på både ägare, hund och barn som individer- och vad ägaren har för krav på sig själv som djurägare. Jag vet ju själv hur det var att komma hem från BB och även ha 2 illrar att ta hand om. Jag har höga krav på mig själv som djurägare och hade jag inte vetat att vi siktar på att flytta till större med fler möjligheter för mina djur hade jag nog omplacerat dom före att bo såhär. Andra skulle säkert tycka att det vore en ursäkt att omplacera djuren för dom har det definitivt inte dåligt här, men dom skulle kunna ha det ännu bättre. Med någon som har all tid i världen för dom, för det har inte jag även om jag ser till att göra deras liv så innehållsrikt och stimulerande som möjligt i den situation jag sitter i. Allt beror förstås på! Men man ska nog inte ta för givet att det kommer fungera smärtfritt lika lite som att man ska ta för givet att det inte kommer fungera alls.

#33 Självklart har jag läst tråden innan jag svarar, brukar inte du göra det?

I min värld är det inte självklart att det bara är mamman som är barnledig efter att man skaffat barn.

Vi fick problemet att hunden inte trivdes efter att barnet kommit och mitt hjärta gick i tusen bitar (hade hunden innan jag träffade min sambo och fick barn). Gjorde allt vi kunde under lång tid men fick till slut inse att hunden inte trivdes hos oss och det blev bara värre vad vi än gjorde. Skönt nog löste det sig så bra att hunden kunde bo hos mina föräldrar men det var oerhört jobbigt att det inte fungerade hos oss, jag trodde verkligen att det skulle göra det för något annat fanns liksom inte. Men det hände.

#34 självklart kan vilken som helst av föräldrarna vara föräldraledig, men de har inget barn tillsammans nu, detta är alltså en hypotetisk fråga. Men jag skulle tro att det är ytterst ovanligt att pappan är hemma hela perioden och mamman inget alls. Och nej, det är inte självklart för alla att läsa hela tråden innan dom svarar, det var därför jag frågade dig om du gjort det. Du behöver inte ta illa upp för det..

#36 men om killen sköter 90% av hunden redan nu, varför skulle det förändras bara för att mamman är barnledig? Barnledig är ju inte "Ledig", det innebär ju redan rätt mycke jobb hemmavid så jag förtår itne varför man utgår från att en idag engagerad och ansvarsfull hundägare plötsligt skulle lassa på det på en nybliven mamma? "bara för att ohn går hemma" fö enligt mig är det bara idiotiska män som resonerar att en kvinna som "ändå bara går hemma" när de pluggar heltid eller är "barnledig" ska sköta ALLT hemmavid (Man är ju ledig för att sköta/vårda BARNET) - som inte verkar stämma in på TS partner eller situation. Däremot ökar det jujobbet för den som är hemma i form av städning.

Men jag skulle hellre fokusera på de positiva sidorna med barn + djur- för barnets skull. Det är värdefullt att få växa upp med djur, tycker jag själv. Både ansvaret men även få relationen till ett djur, speciellt då hund som står människan nära, rent evolutionärt.

#37 fortfarande så är ju frågan bara hypotetisk. Det jag skrivit är mest en motreaktion på de vars inställning är att det aldrig är några problem att ha hund och barn. I min värld innebär djur så mycket mer än den viktiga skötseln. Det är inte utfodring och promenader jag syftar på utan att tvingas umgås med ett djur man kanske inte alls vill ha vid sin sida. Man kan ju inte låsa in hunden ensam i ett rum när man är hemma. Är man redan negativt inställd till hunden kan det bli 7 resor värre när hunden är i vägen, ber om saker, pockar på uppmärksamhet, trycker upp ett dregligt gosedjur i knät osv osv. Visst är det härligt att växa upp med djur! :) när det fungerar.

#38

Vem har skrivit att det aldrig är några problem med hund + barn?

Självklart skall ingen tvingas att umgås med ett djur om man har den inställningen. Samtidigt får man inse att man nog får leta annat pappamaterial än en person där man kräver att denne skall välja bort något som TS var på det klara med redan innan förhållandet inleds.

Jag vill inte låta bitter eller något nu, för det menar jag verkligen inte! Men du visste om att han hade hund när ni flyttade ihop, så man skulle kunna säga att "hunden var en del av mannen du föll för". Har han haft hundar hela sitt liv så tror jag han skulle må rätt kasst om han helt plötsligt inte längre får ha en hund i sitt liv.

Vad jag hade funderat på i ert fall är dessa alternativ:
1: Adoptera en hund som redan är van vid katter, och en kattunge eller en katt som redan är van vid hundar (om det finns tid och ekonomi för det).
2: Är ni riktigt hardcore kan ni ju köpa en kattunge och en hundvalp som får växa upp tillsammans så att de klarar av varandra.

Förresten: Det finns hundar som både luktar och hårar mindre än andra :) Om ni kommer fram till att skaffa en hund, så kan jag tipsa dig om några raser utifrån dina önskemål som ni skulle kunna kika på!

Jag älskar hundar av hela mitt hjärta, medan min pojkvän älskar katter. Vi har båda vuxit upp totalt olika i den frågan. Vi planerar att flytta ihop till hösten, och jag vill gärna ha husdjur. Han vill ha katt, och jag vill ha hund. Men så tänker jag lite längre. Han ska börja plugga, och möjligtvis jag med. Då är det nog bäst med ett lite mer självständigt djur, så valet faller naturligt på katt. Jag känner dessutom att jag kan ge honom det, jag kommer säkert älska katten även om jag aldrig egentligen gillat katter. Det är mer praktiskt, och min pojkvän blir glad!

Så även som inbiten och envis hundälskare kan jag tänka steget längre och välja katten. Det finns ju alltid rum för en hund senare! :)

Tack alla för att ni skriver era tankar och åsikter! Roligt att så många deltar i diskussionen :)

Jag kan ju ge er en uppdatering om läget: Vi diskuterade detta för någon vecka sedan, och det gick väl inte sådär hejdundrande bra. Min partner är fortsättningsvis helt bestämd på att skaffa hund, oavsett vad jag säger och tycker. Jag förklarade givetvis att jag inte tycker det är rätt att han skulle få skaffa hund om han inte kan gå med på att skaffa katt, och han menar i princip att han ska få skaffa hund för att han berättade hur viktiga hundar är för honom när vi träffades första gången och att jag borde förstå det. 

Jag vill ju inte ta bort något som är viktigt för honom i hans liv, men jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna acceptera en ny hund, när jag inte ens är så förtjust i den han har nu. Jag får nästan knut i magen av att tänka på det. Ja, det är nästan lite skrattretande att husdjur kan ställa till med sånt huvudbry i relationen, men så är det nu. Jag nämnde att jag kan gå med på att skaffa hund i framtiden, men inte genast efter att hunden han har nu går bort. Jag fick inte direkt något egentligt svar eller åsikt på det, utan han blev lite chockad över hela situationen och diskussionen tror jag. Att skaffa hund har alltid varit så självklart för honom, och nu när jag (kanske för första gången sådär ordentligt) satte foten ner blev han förvånad och hade väl inte räknat med det. 

Så, vi får se hur detta slutar.. :)

#42 Heja heja! Bra att du står på dig! :D Viktigt att inte ge med sig! Det handlar ju inte om en ny soffa, det handlar om en helt ny familjemedlem!