Nu kollade jag inte dina övriga trådar. Tyckte denna sa mig nog. 🙂

Jag undrar om du har någon att prata med om detta, någon kurator. För alla som genomgått sådana trauman behöver alltid få prata av sig. Det är nog därför din ilska pyser nu och du får dessa utbrott.

Du vet inte hur du ska förhålla dig till din far, du vet inte om förändringen är permanent.
Klart att du medvetet eller omedvetet blir irriterad.

Detta är vad jag tror. Att du inte vet hur din förhållning ska vara.

Så om det alternativet finns så prata med kurator, om inte annat för att bara får ösa ur sig.

TS, din vrede är normal och berättigad. Du har undertryckt den så länge för att passa in i din orimliga vardag, och nu när din pappa förändrats har trycket på dig lättat och du behöver inte trycka undan vreden lika hårt längre. Då kommer den upp till ytan. Det är när man mår hyfsat som an har råd och tid att vara arg.

MEN du måste lära dig att släppa ut den på rätt ställe. Att kasta tvätt och skrika fula ord är fullkomligt OK, men det du gjorde mot din pojkvän är oursäktligt. Om han förlåter dig så måste du se till att det aldrig kan hända igen. Sök hjälp, gå i terapi, börja kampsporta eller vad som helst, men se till att din vrede fått andra utlopp innan du går i närheten av honom igen.

Men framför allt, erkänn för dig själv att du har all rätt att vara förbannad. Först då kan du hantera det och till sist skratta åt det. Och när man kan skratta åt sig själv mår man ganska bra, faktiskt.

Vadå "om"? Eftersom jag fortfarande benämner honom som min pojkvän och även nämner i mitt inlägg att jag bad om ursäkt efteråt så borde det väl gå att anta att vi är sams? Han vet hur jag har det och är själv uppvuxen med en dysfunktionell pappa och är väl bekant med känslan ilska och besvikelse…Jag försöker inte rättfärdiga det jag gjorde. Jag skäms över det men att "inte gå i närheten av honom"…? Ursäkta mig, men bortsett från den incidenten så är jag väldigt mån om min pojkvän som själv har ett väldigt turbulent liv och jag gör allt som står i min makt för att stötta, trösta och i vissa fall rehabilitera honom. 

 Vi båda vet att detta var en händelse som inte kommer att upprepas och att det uppstod på grund av att jag har mycket ilska i mig just nu och det är ytterst sällan det går ut över honom. Det är ytterst sällan det går ut över någon medmänniska. Oftast tar jag ut det genom att jag t.ex svär mycket mer och använder mycket könsord…Inte det mognaste sättet att hantera känslor på och det får mig definitivt inte att framstå som bättre, men jag föredrar nog att slänga mig med fula ord än att ta till våld. Den gången jag fick slagit honom kunde jag inte ens sätta ord på vad som hände…det bara kom som på beställning…och känslan som uppstod när jag direkt efter fick tittat in i hans ögon är något som hade kunnat krossa mig flera gånger om, för jag visste att jag gått långt över en gräns. Jag anser inte att det är mer okej av mig att slå honom än att han skulle slå mig, bara för att jag är kvinna. Jag skulle förvisso aldrig kunna orsaka honom fysisk skada, men det är likväl ett övertramp som inte är i sin ordning. 

Tror du inte att det gör mig ytterst upprörd att MIN pappa, MIN egna PAPPA har planterat så mycket ilska och sorg inom mig så att det väller ut på den man som faktiskt tar hand om mig, älskar mig och som redan har haft ett helvete till liv och som inte behöver ytterligare en tjej som pucklar på honom bara för att han "tål det"?? Det gör mig så satans ledsen att min egen pappa är orsaken till att jag, som i vanliga fall är en riktig hippiejävel, tar till våld emot någon som betyder så mycket för mig???

#3: Naturligtvis gör det dig ytterst upprörd, allt annat vore onaturligt. Det viktiga är att du accepterar att din vrede är berättigad, som jag skrev, och inte försöker släta över eller trycka undan den.

Kan inte skylla beteendet på din pappa, könslorna ja, men inte beteendet. Om vi vrider på det hela- du avrit en kille och en tjej skrev här på forumet att hon fått en örfil/slag över ansiktet utan orsak, s skulle rätt många skrika "spring sprng SPRING!!!". Det är som sagt oursäktligt, det var inte din  pappa som slog din pojkvän i ansiktet, det får du leva med.

Men ja, din far har gjort och sagt mycket som du har rätt att vara arg över och att han plötsligt är den pappa du hela tidne hade behövt gör det svårt, även om man tycker att du borde vara jätteglad bara (men det fungerar ju inte så). Att prata ut om detta och få utlopp för det är ett jättebra tips. Klart ud int ebehöver undvika din pojkvän, men jag kan helt klart förstå att folk ger det rådet för det skulle jag om inte annat ha gett tipp personen som blev utsatt för våld. tyvärr förväntas män "tåla" lite örfilar och slag mer än vi Kvinnor, märkligt.

Jag VET att det var jag som slog. I know. Men ni kan ju fråga honom själva varför han är kvar hos mig. Det var inte som att jag bönade och bad om att han inte skulle lämna mig. Han gick iväg en stund, jag kom och satte mig jämte honom, framförde min ursäkt och det första han gjorde var att hålla om mig…vad ska jag göra då??? "Nej nej! Packa väskorna och åk hem till norrland, jag måste hantera mina ilskeproblem först…det kan ta ett par månader, alternativt år, men det är lugnt va?"..

Njae…mer logiskt så började jag gråta och kramade tillbaka…Och jag VILL vara med honom så jag vill inte själv övertala honom till att lämna mig och han har aldrig visat tillstymelse till att göra det heller och allt är bra mellan oss. Jag säger att inte MÄN ska ta det mer än Kvinnor, men han som individ har valt att släppa det och gå vidare och han som individ valde att förstå mig och FÖRLÅTA mig…

Ts…. Jag fick en idé ☝️

Om du nu är så full i ilska att du råkat slå en person en gång(kritiserar inget) kan du inte börja med någon slags boxning/kampsport? 🙂

Vissa ritar som terapi, andra skriver sånger. Fasiken, börja med att dunka skiten ur folk som vill bli dunkade på. 🙂

Hur låter det? Tänkte då får du någon slags utlopp. 👍

Hustrumishadlare gråter ofta när de slagit sin fru…just saying ;)

Men ja, du skäms, han har öflråtit dig osv. Såklart. En gång är inen gång, så du måste ta tag i det så att det förblir så. Det är ett stort varningstecken (som du själv fattat).

Sporter som booxning, styrketräning, löpning eller dans …är bra terapi, men även att rita, skriva (dikte,r sångteter, noveller) är också bra skit…när man har skit som måste rensas ut. Jag har också örfilat en kille, jag ksämdes ögonen ur mig. Mår dåligt över det fortfarande idag och det hände när jag var under 20. Men jag har aldrig slagit en kille sen dess, (däremot har min mor fått smaka på en örfil). Så jag förstår din käsnla inför det du gjort, och inför känslorna som gör att man kan göra en sådan sak, men det är ju inte okej, någonstans alls. Du har tur att han förlåter dig. Ta vara på det. :)

Att vet att det är din pappa som är roten till dessa problem du har runt känslorna är bra. Att skylla på din pappa är däremot inte bra. Önskar dig lycka till :)

#7 Jag kampsportade för två år sedan men var tvungen att sluta på grund av handikapp :/ 

Men jag har faktiskt börjat måla tavlor…köpte in mängder med färg och scrapbooking grejer och taveldukar och satte igång…har väl gjort 5 stycken hittils och upplever faktiskt att det hjälper…

#9 fick en kul idé…. slå sönder saker till dina konstverk. 🙂

#8 Klart att jag skäms! Och nej självklart tar jag hans förståelse och översikt för givet. Nog för att jag brukar få höra att jag inte är så värst begåvad, men jag har vett nog att uppskatta det vackra och goda i människor. Han är ingen man som man kan köra över som man vill så tro inte att jag får ut någon tillfredställelse för kontrollbehov osv. Inte en chans. Han har ryggrad och stolthet och vet vad som är acceptabelt och inte. Han gjorde mycket tydligt att det inte var okej det jag gjorde, men har ändå storsintheten att låta det passera eftersom han såg vad som hände med mig. Det är en fantastisk egenskap som inte ska missbrukas och jag är tacksam för honom. Det är ingen kille jag pissar på i tid och otid. Är faktiskt rädd om honom. Det var bara just den gången den kvällen och aldrig, aldrig igen. Under några som helst omständigheter.

Tja eftersom denna diskusstion verkar handla om mig så kanske det skulle vara på sin plats att jag berättar hur jag känner och uppfattar situation. Det är helt klart inte okej att bli slagen av någon men med min uppväxt ochbarndom så tar ja det ganska enkelt. Denna person i mina ögon är en underbar människa. Hon har det bara lite svårt för tillfället och om jag inte kan finnas för henne när hon har det svårt, hur ska ja då kunna finnas där när hon har det bra? 

Alla människor kan göra misstag ibland och så länge man vet om att det var ett misstag så ser jag ingen anledning till att förstätta med problemet utan jag väljer att acceptera och gå vidare.

Uhm…vet inte om man kan kalla det genombrott, men fick igår världens utbrott på pappa, som självklart i vanlig ordning, inte kan fortsätta vara glad, trevlig och rättvis. Socialen ringde och ville boka ett möte eftersom dom måste göra en anmälan och vill ha vår familj under uppsikt tills saker och ting ordnat upp sig. Det fick pappa att brusa upp igen och det lilla han lyckats bygga upp under 1,5 vecka raserades på en förmiddag. Pappa rusade runt och störde sig på allt och inget, som att vattenkannan ramlade ur skåpet och då skulle vi jävlar i mig se till att slänga den jävla vattenkannan åt helvete osv osv. Jag tittade på mamma och sa "Nu börjas det igen…" och det gjorde det. Det eskalerade på bara några minuter och han satt där på sin köksstol och gapade på mamma och gapade på mig och när jag försökte säga åt honom att lyssna på oss lite så fick jag bara tillbaka: "Och du!? Tänker du elda upp det här ännu mer??!"…Jag tystnade. Jag får alltid tystna eftersom jag provocerar pappa med min blotta närvaro…Men när han fortsatte ge sig på mamma så försökte jag igen och han höjde då rösten ytterligare och sa att jag inte fattade något…Och eftersom pappa vägrade lyssna när man försökte använda sin lugna, sakliga röst så fanns det, just då inget annat att göra än att bemöta eld med eld. Så jag i min tur gav honom en rejäl skopa och tårarna bara rann under tiden och jag skrek mig hes och bara hällde ut allt jag samlat på mig. Skrek åt honom att han skulle dra, att han ändå inte vill ha oss och att jag gladerligen betalar en enkelbiljett utomlands, för det är ändå det enda han vill ha. 

Han vände mig bara ryggen och tittade ut genom fönstret under hela mitt utbrott. Låtsades som att det regnade. Det är alltid så…jag är inte värd att lyssna på och mina känslor är inte värda att bry sig om. Det är bara mina andra syskon (förutom min lillebror på 4 år) som är viktiga. 

Jag grät så mycket igår och hade huvudvärk resten av dagen…men mamma ringde upp min psykolog så jag har fått prata lite med henne och hon påminde mig om lite verktyg som jag skulle fundera över. Jag skulle också ringa soc idag för att be om hjälp med eget boende eller vad fan som helst, för jag bor hellre på gatan än hemma just nu :/ Men mamma sa att jag inte alls skulle ringa dit och att jag blir hemma, för hon tänker lämna pappa nu…

#13 bra att din mamma ställer sig upp och tar tag i detta. Din pappa verkar vara sjuk och ha sina egna demoner, ni är ju fortfarande en familj, det kanske blir bättre mellan er och honom om ni får distans. Han låter rätt lik min egen pappa. Hans vrede gick ut över alla andra. Det skapar stress och ständig oro för de som lever med en sådan person :´(

SKÖNT att din mamma stälelr sig bakom sina barn.

Sen angående att din pojkvän kände at than ebhövde försvara dig; Sm jag skrev,e ngång är ingen gång. Men att "offret" säger att en misshandel är okej, gör det inte okej. Du förtjänar att må dåligt över slaget, även om han säger att det är lugnt och okej. Vi tjejer kommer alltid så lätt undan med sådant- som sagt, om du avrit en kille som berättade att du slagit din sambo över ansiktet så skulle många uppmanat henne att lämna dig - oavsett omständigheter (för det finns inget som försvarar det), men när du slipper ut ur den här situationen blir ju allt bättre. Fast du bör absolut bearbeta även det, även om din pojkvän "är helt okej emd det och lägger det bakom sig". Så det itne händer igen, vare sig mot honom eller någon annan, tänker jag. JAg ha rvarit där själv så det handlar inte om att jag dömer dig, jag säger bara att det är en gräns man går över och man är medveten om det, man måste laga gränsen :) Lycka till, åt dig och hela din familj.

Nej jag har heller inte sagt att det är okej och jag har ju som sagt tagit kontakt med min psykolog nu och hon känner till slaget så vi ska ta hand om det. Det var en engångshändelse och kommer ALDRIG hända igen. Jag älskar honom och respekterar honom och jag är ledsen över vad jag har gjort. Det är ju just för att jag skäms så mycket som jag blir lack här eftersom det är jobbigt att ständigt få det uppkört i ansiktet och att han borde lämna mig osv…Det är ju sånt jag redan vet och tro mig, ingen sparkar mig hårdare i röven än jag själv :/ det är hemskt när man har gjort någon man älskar illa och att då behöva lyssna på det gång på gång från alla andra att DU SLOG DIN POJKVÄN! DET ÄR OURSÄKTLIGT! DU FÅR INTE GÅ NÄRA HONOM IGEN! DU KAN INTE SKYLLA PÅ NÅGON ANNAN! 

 Detta är ju något som jag måste leva med och som jag straffar mig själv över varje dag…och han har som sagt valt att stanna hos mig ändå förutsatt att det inte upprepas. Räcker inte det då….? :/ Eller måste jag behöva höra ytterligare 20 gånger hur fel det var och hur hemsk jag är och att jag misshandlar min pojkvän…För isåfall vill jag nog radera mitt konto här, för jag är inte i stånd till att få fortsätta höra saker som bevisar att jag är en dålig flickvän utöver att jag får höra att jag inte duger som dotter.

#15 :) Vet inte vad jag ska svara på det där, helt ärligt. Du har gjort fel, din far har gjort del, folk gör fel. Jag har däremot aldrig sagt att din pojkvän borde lämna dig eller du honom- ville klargöra det. Menar mer på att tjejer (vi) lättare kommer undan med sådant "beteende". Du får gärna må dåligt över det du gjort, har jag ingenting emot; ) men ajg skriver det inte FÖR att du ska må dåligt, utan för att fler än du och jag också läser detta- andra kan få hjälp eller stöd, eller bara fatta: Det är INTE OKEJ för TJEJER att slå killar. Det är VÅRT fel om vi gör det. De tbir inte mer okej för att dne vi SLÅR på förlåter oss. Vi behöver jobba med oss själva om det gått så långt- Detta vet du. Du jobbar på det. Du får leva med det.

Lycka till som sagt (men den raden lyckades du missa i mitt inlägg?).

Lycka är nog inte riktigt en ingridiens i min tillvaro just nu. Mamma ska skriva ut skilsmässopapper ikväll, gården blir troligtvis såld imorgon. Pappa ballade ur som vanligt eftersom mamma sa till honom igårkväll att hon inte vill mer och han åkte iväg idag, fortfarande arg och upprörd. Nu när han kom hem så är han glad och uppåt och positiv IGEN och jag är så rädd att mamma ska gå på det och fullfölja det hon borde. Jag vet inte vad pappa håller på med…han har varit ett kräk i tre dagar och så säger mamma att hon vill skiljas och att han får flytta till eget boende och så SJÄLVKLART så ska han komma och leka drömprins igen! 

 Jag tror jag blir galen snart…

(#16 jag uppskattar dina inlägg och är så gott som alltid enig i dina resonemang och åsikter och jag delar dom även när det gäller min egen situation. Hoppas du förstår att detta kommer från en pressad situation och jag vet att jag kan uttrycka mig underligt just nu och säger ofta emot mig själv. Jag läser och förstår vad du och de andra säger. Det gör mig bara obekväm att jag inte kan försvara mig. Men tack för allt)

#17 😭*rörd*

Det gik fort med att sälja gården, förstår att det är turbulent :(

Men gällande din far, han verkar inte speciellt frisk alls, så även om han är en skit mot er, ni ska absolut inte fortsätta leva med honom, så tycker jag samtidigt synd om honom. Hans betende är ju inte friskt, måste bli jobbigt för honom när han upptäcker vad han förlorat. Hoppas han får hjälp!! :( (och ni med, såklart. )

18# Ja det kommer en holländska imorgon som redan har lagt ett bud på stället :/ 

Jag tycker också synd om pappa, stundtals. Som idag när jag lagade middag och han kom hem lagom tills att maten skulle plockas ur ugnen och jag räknade med att det skulle bli en dyster måltid. Men pappa satt och åt i godan ro och berömde mig och tackade så mycket för maten och att det var alldeles perfekt…I det läget vill jag antingen bryta ihop och bara stortjuta eller kasta kastrullen med ris på honom…Jag saknar min pappa så otroligt mycket, han som var innan olyckan och ibland dyker han liksom upp igen under små, små stunder. Ibland en hel kväll, ibland ett fåtal minuter eller sekunder…och då lider jag så med honom. För när han har såna klara stunder så ser han själv hur galet allting är…sen slår det över och han blir satan själv igen. 

 Ibland tänker jag att det kanske hade varit bättre om pappa…ja….gått bort den natten. Han har inte gjort annat än varit bitter och glädjelös sedan dess och nu förlorar han det enda han har kvar, men det han aldrig varit rädd om. Det är som om pappas själ redan är över på andra sidan, men inte kan släppas helt eftersom kroppen fortfarande går och fungerar…

 Pappa brukade vara glad och social. Han lekte ofta med oss och spelade fotboll, följde med och kollade på när jag hade ridlektion. Vi fick åka med när han skulle jobba och satt där bak i lastbilen med en godispåse och lite leksaker. Det bästa av allt var om man fick följa med på en nattkörning så man skulle få sova där bak på madrassen i lastbilen, sen väckte pappa alltid en när vi var vid McDonalds och så beställde han mat och så satt vi där uppe och åt och hade mysigt och han berättade massa historier om vad han sett och upplevt under sin tid som lastbilschaufför. Han var egen företagare en gång i tiden och tog en helgkurs i westernridning och åkte och köpte sig en häst som var kvar i familjen fram till i våras i år. Han stod upp i sadeln, red baklänges, åkte på småtävlingar bara för att det var kul. Han byggde en westernranch och tog emot turister och hästar som ingen annan ville ha. Han följde med på alla sjukhusbesök som relaterade till mitt handikapp och har slagits emot lärare och pedagoger och läkare för att hans dotter skulle ha det bästa av det bästa. 

Han var alltid med på sommarfester…alltid glad och lekte…bjöd på sig själv. Han var en man med stolthet, heder och livsglädje som älskade att vara pappa i en stor familj. Det är en man jag älskar och respekterar. En man som jag ser upp till och som jag vill ha nära mig, men chansen att vi någonsin får honom tillbaka är näst intill obefintlig…

Usch…tårarna bara rinner nu. Jag saknar honom så mycket…Hoppas det inte blev för lång läsning…

TS jag känner tyvärr igen mig allt för väl i det du skriver. Den väsentliga skillnaden är dock att min pappa var sån hela min uppväxt, så värdesätt alla dom fina minnena som du har från tiden innan. Fast det verkar du ju redan göra.

Tyvärr känner jag också igen din ilska. Jag stred med min pappa under hela min uppväxt. Men aldrig för min egen skull utan jag agerade mänsklig sköld för min mamma som redan var så nedbruten. När dom sedan tillslut separerade ville han plötsligt bli bästa vänner och menade att han aldrig gjort mig något ont. Då brast det för mig. Jag skrek och skrek så att antagligen hela byn hörde. Hemska saker som jag än idag skäms för. Men ändå ångrar jag mig inte. Jag behövde få det ur mig och han behövde fatta vilken smärta han orsakat mig. Antagligen hade det hänt fler gånger om vi inte hade flyttat ut någon dag senare. Jag vet inte om jag egentligen har någon poäng med det här, annat än att klart som fasen att du är arg.

Idag har jag en något stel men ändå fullt fungerande relation med honom. Jag vågar påstå att det kommer bli lättare för dig också. Alla ansträngde relationer mår bra av distans. Och när ni försvinner kommer han antagligen att inse vad han förlorat.