Verkar otäckt att hon inte känner av dina gränser. Jag kan förstå att hon vill umgås och inlemma dig, men man kan ju inte tvinga sig på folk. Skulle hon stå utanför dörren, så är ju polisen ngn man kan ringa. Jag funderar på om det skulle fungera att gå via er gemensamma länk, hennes föräldrar? Du får upplysa henne om att du kommer att uteluta en fullkomligt om hon inte backar av.

#1 Våran gemensamma länk är vår pappa, han dog för snart 30 år sedan. vilket är en stor orsak till att vi inte har haft kontakt under min barndom.

Ja det är lite otäckt och det känns väldigt… främmande. Jag har svårt att sätta mig in i hennes tankesätt, vilket gör det ännu mer otäckt för jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig här näst.

Tycker den relationen inte ger dig någonting så ge henne inte ens lillfingret. Du har ju sett att då tar hon hela handen. Man måste ju vara två som bestämmer hur man vill ha en relation men hon verkar ju inte nöjd med det du vill ha det. Det går att blocka nummer på mobiltelefoner om du skulle vilja det.

Jag fattar inte heller varför hon så desperat söker kontakt med dig. Är du länken till er pappa? Är hon avundsjuk på något?

#3 Jag vet inte varför hon är så desperat, hon har ju inte velat ha kontakt under de andra nästan 30 åren av mitt liv. Jag har mina funderingar på om det beror på att hennes relation med vår bror har blivit dålig och hon söker en "ersättare". 

Jag tror inte det beror på pappa för honom vill hon inte prata om. Det var jag lite besviken över eftersom jag inte han lära känna honom då jag bara var 2 år när han dog. Men "vi lever i nuet och behöver inte prata om det förgångna" är hennes tankesätt och det respekterade jag.

#4 Aha men jag fattar att det inte är så roligt att vara en ersättare iaf. Tycker absolut att man inte ska behöva vara vänner bara för att man är släkt med varandra. Om du inte ens kan få ut det du vill av relationen (t.ex. prata om din pappa) så är ju det ännu en anledning till att inte försöka reparera den.

Vet du varför det gick dåligt med er bror? Fick han också höra att han var bortskämd och grejer?

Det läskigt! Vuxen kvinna, med sådant stort behov av uppmärksamhet. 

Jag var 8-9 år då jag träffade mina (då) 3 yngre halvsyskon hos min far för första ggn. Två systrar, en bror. Mellersta, en syster och jag är själsfränder skulle man nog kunna säga. Vi klaffade direkt, och kan fylla i varandras meningar fast vi inte setts på år och da'r. 

Men hon var faktiskt litet som Din syster då - hon var det bortglömda mellanbarnet som inte fick någon uppmärksamhet - lillebror fick hänga med pappa och motorerna, storasyster med sina vänner. 

Hon blev överlycklig att få en syster att leka med! Hon började ringa mig ofta och längta efter mig, och sprang efter mig  &tjatade "syster, syster". Vilket jag först tyckte var fint, då jag hemma bara hade en 1 årig halvbror som inte kunde säga "syster" ännu. Men en tid var det drygt. Tror t o m mamma fick säga att jag inte var hemma ibland, då hon ringde.

Fast ja…min syster var 7 år…

Att en vuxen människa inte ser att hon kväver dig är rent läskigt. Vad vinner hon tror hon? Bara för samma blod rinner genom Era ådror, betyder inte att hon är den sista pusselbiten och måste vara kvar i ditt liv.

#5: Min bror har motsatt problem till min syster. Han kan inte släppa något, någonsin. det var även det som gjorde att det inte funkade mellan honom och mig. Enligt min syster så har han inte släppt en massa saker som hände när de var barn/tonåringar och därför har de glidit isär. Det är inget som förvånar mig om det är sant.

Vi kommer från en ganska liten stad och det händer att man får höra saker om sina halvsyskon på omvägar. Mer än en gång har jag fått höra att min bror till exempel har skällt ut människor på stan för något de gjorde (eller han ansåg att de gjorde) mot honom i högstadiet eller under gymnasiet. Det bör kanske tilläggas att han är 45+ vid det här laget så ja… Han är långsint.   

Och eftersom min syster inte vill prata om det som har varit så kan jag förstå att det finns grejer mellan dem som gör att det inte funkar.

#6: Ja det är ett väldigt barnsligt beteende. Man kan knappt tro att hon har fyllt 50. 

Hon menar på att det är viktigt att man har kontakt med sin familj för det är därifrån man kommer. Men för det första så vill hon ju inte prata om det "gamla" och för det andra så har hon aldrig varit en stor del av mitt liv. Inte ens när pappa levde eftersom hon tagit avstånd från honom. Så jag vet inte riktigt var vår brytespunkt skulle ha varit som gör det så otroligt viktigt att vi har kontakt. 

Jag hade gärna haft kontakt med henne. Jag har alltid önskat mig en syster. Men det finns ju gränser.

Tycker du är väldigt avsåtndstagande och hon är väldigt på :) Ditt sätt att ta avstånd triggar kanske igång hennes behov av att få er relation bekräftad- sen verkar ni vara från två helt olika världar. du vill ta det försiktigt, och analyserar- hon kör på, här och nu och verkar inte kunna vänta på att ni skapar en relation- ni är ju redan systrar :) Ibland tar det tid innan man har modet och viljan att veta vad man vill göra och du ska nog inte se dig som en ersättare för hennes bror?

Tror inte heller att du behöver vara rädd. Det är tråkigt att du upplever att det inte fungerar mellan er. Du måste ju inte ha kontakt med henne, men själv tycker jag att du verkar ganska känslig, inget fel på det.

Men förvånad att du inte kan förstå att din bror är annorlunda också, har man blivit förbisedd och ältar är det inte alls märkligt att man är långsint och bitter.

Din syster beter sig som en klängig flickvän mot en pojkvän som funderar på att göra slut- om du någonsin varit med om den situationen. Hon känner sig säkert sårad cokså för att hon verkligen försöker (men på fel sätt men det är kanske det enda sättet hon vet om, precis som du är asocial och verkar förvänta dig att alla andra ska förstå vad det innebär) men känner sig bortstött/ignorerad.

Menar inte att attackera dig, jag försöker bara se det från andra hållet och jag har själv varit mindre social och blir lätt uttråkad/trött av sociala sammankomster men jag accepterar att problemet är hos mig inte hos andra- som vill vara sociala. Du får vara mer tydlig och säga ifrån eller skita i det. Men var inte rädd för din syster, tror jag inte du behöver vara.

#9 Jag tycker att jag har varit väldigt tydlig redan från början att jag ville ta det lugnt. Hade jag fått bestämma helt och hållet hade vi inte träffats alls för än jag lärt känna henne via mail telefon. Men man måste ju kompromissa sägs det så jag ställde upp och träffade henne.

Oavsett så anser jag att man får acceptera om någon inte vill ha kontakt med en. Att sedan gå omvägen att ta kontakt med personens mamma för att försöka få henne att ta ställning mot sin dotter är verkligen inte okej i min värld.

För många, speciellt äldre så är hela grejen "lära känna någon" innan man träffas en helt främmande tanke :) 

Jag tycker du har rätt till dina känslr, ville bara poängtera att din syster inte beter sig "sinnesjukt" eller som en "sjuk människa med stora problem". Hon verkar verkligen vilja lära känna dig men verkar inte vara lika….socialt belastad som du är, och hon och du verkar ha helt olika syn på vad som är lagomt osv.

Nu låter du, när du talar- som om hon är en total främling (rent tekniskt är hon ju det) men hon är din syster? JAg hade också blivit upprörd i hennes sits om det blev ås snet toch var så känsligt kring min nya syster att hon "släpper allt" runt att skapa en relation vid minsta motgång och det inte görs helt på hennes sätt. Hon verkar klumpig, men du verkar också känslig. JAg tror man måste mötas halvvägs eller skita i det. Hon vill uppenbart inte skita i dig, jag tycker det på ett sätt är fint att hon verkligen _vill_ ha en kontakt med sin syster, kan man anklaga henne för att försöka?

#11 Saken är ju att hon är en helt främmande människa. Innan hon tog kontakt med mig i januari så har jag träffat henne två gånger i mitt liv. Första gången när pappa begravdes, då var jag två år, andra gången när min farmor begravdes, då var jag tolv år. 

För mig spelar det inte någon större roll att vi är syskon. Kanske beror på att jag har en ganska liten släkt och därför "adopterat" andra personer in i släkten så att säga. Men för mig handlar inte familj om blod utan om känslor. Jag anser inte att jag måste ge någon plats i mitt liv bara för att vi delar samma pappa, speciellt inte om hon inte kan respektera mig. 

Jag vill faktiskt påpeka att jag inte släppte vid minsta motgång. Jag försökte prata med henne och få henne att förstå under flera månader. Jag släppte inte taget om relationen för än hon började bli oförskämd. 

Nej jag anklagar henne inte för att försöka ha kontakt, jag skulle inte ha något emot att ha kontakt. Men jag anklagar henne för att hon inte respekterar mina gränser och för att hon blandar in min mamma i det hela. Det om något gör att jag verkligen inte känner mig direkt varmhjärtad mot henne. Min mamma har egentligen inget med min systers och min relation att göra. 

Om en person som jag träffade för 5 månader sedan plötsligt började ringa hem till min mamma och be henne prata med mig så hade jag tyckt det var enormt konstigt och förmodligen hade jag sagt stop på belägg där med. Jag ser inte varför jag borde reagera annorlunda bara för att person i fråga och jag är halvsyskon. Jag hade förstå det om hon och min mamma hade haft en relation. Men när mamma och pappa träffades så hade min syster nästan ingen kontakt med honom och sedan dess har mamma och min syster träffats ungefär lika ofta som jag och min syster (bortsett från det sista halvåret då).

Nu måste jag väcka upp den här tråden igen för jag behöver ventilera lite…

Allt var lugnt och tyst ett tag men sedan fick jag ett sms mitt i natten där min syster skrev hur mycket hon saknade mig, att det var så sorgligt att jag inte ville ha kontakt och att jag skulle ringa henne så vi fick prata. Jag väntade tills morgonen och svarade att jag ville inte ha kontakt och kunde hon vara snäll och sluta kontakta mig. 

För mig kändes det helt enkelt som att det fick vara nu, jag behövde inte ha kontakt varken nu eller i framtiden.

Efter det fick jag 8-16 sms om dagen. Antingen skrev hon att hon saknade mig och ville att jag skulle ringa, eller så skrev hon vilken hemsk människa jag var och att hon inte förstod att vi var syskon. Jag svarade inte alls och till slut spärrade jag hennes nummer.

Då var det lugnt i en vecka eller så, sedan började det komma sms igen från ett nytt nummer. Jag kollade upp numret och det var hennes sambos telefon. Samma sorts sms igen. Efter ett par dagar spärrade jag även det numret.

Sedan har det varit lugnt i ett par veckor. Men nu i natt fick jag sms från ett nytt nummer. Hon skriver: "Nu tror jag jag förstår varför du inte hör av dig. Jag saknar dig väldigt mycket men vi träffas nog snart. Kram från syrran"

Jag vet inte men det smset gör mig verkligen nipprig. Jag är orolig för att hon bara dyker upp här och har låst ytterdörren, vilket jag avskyr för jag har aldrig låst min ytterdörr när jag är vaken i vanliga fall. Jag avskyr att hon påverkar mig på det här sättet och att jag inte kan hjälpa att hon har borrat sig in i mina tankar. 

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. En kompis sa att jag skulle spara alla sms så de är nedladdade på datorn. Men i övrigt känns det som man bara går omkring och väntar på vad hon ska göra här näst.

Hon verkar sjuk. Jag skulle ta kontakt med polisen och se till att de talar med henne. Det där är ju sjukt obehagligt.

#13 Som din kompis säger - spara SMS. Det är otroligt viktigt. Det skriker stalker om din syrra. Hon verkar helt oförstående och oempatisk till dig.

Om hon dyker upp i verkligheten, eller om försöker skicka fler SMS skulle jag hota med polisanmälan. Funkar inte det, så är det bara att anmäla. 

Folk får fan veta var gränsen går.

Säger som #15 att det låter som ett typiskt stalkerbeteende och inte normalt för fem öre. Vet att jag rar upp en ganska gammal tråd nu, men hur har det gått?

#16 Jag fick en hög med sms från olika nummer så jag ringde och frågade polisen vad jag borde göra. De sa att det iof inte var olagligt att göra som hon gjorde men att jag borde göra en anmälan iaf. De menade att det kunde vara bra för framtiden. De sa även att det var viktigt att jag höll reda på vad som hade hänt och när.

Så jag gjorde en anmälan och fick då höra att de inte kunde göra så mycket men att det nu fanns "på fil" så att säga.

Två dagar senare så stod den en främmande bil på min gårdsplan när jag kom hem efter att ha varit ute med hunden. Min syster kom ur bilen och agerade som om vi varit bästa vänner. Trixie (huden) som nog kände av hur spänd jag var blev tossig och skällde och morrade vilket hon inte alls brukar göra. 

Jag bad min syster åka här ifrån och sa att jag inte ville ha någon kontakt med henne varken via telefon eller i verkligheten. Då började hon prata om att hon visste att det var min mamma som sa att jag inte skulle umgås med min syster och att vi kunde ta en kopp kaffe och prata om det.

När jag då sa att min mamma inte lägger sig i vem jag umgås med och att jag som är över 30 kan fatta mina egna beslut så började hon skrika och gapa om att om jag inte bjöd in henne på kaffe så skulle hon minsann se till att vi fick pratas vid i alla fall och att min mamma inte kunde hindra oss från att träffas.

Då tyckte jag det blev obehagligt så jag sa bara att nu går jag in och om du inte åker här ifrån ringer jag till polisen. Jag var lite nervös över att hon skulle försöka följa efter mig in. Men antingen var hon rädd för Trixie eller så var det något annat som hindrade henne så hon stod kvar vid sin bil och skrek. 

När jag kom in så trodde jag hon skulle åka men inte. Efter någon minut ringde min telefon. Det var närmsta grannen som undrade om något hade hänt för hon hade hört att någon skrek. Snacka om pinsamt att försöka förklara att det är bara min galna syster som står ute på gårdsplanen och gapar. Grannfrun erbjöd sig att skicka över sin man men jag visste inte riktigt hur min syster skulle reagera så jag tackade nej till erbjudandet. 

Men när vi lagt på så ringde jag till polisen som skickade ut en bil. Efter jag hade pratat med 112 så stack jag ut huvudet genom fönstret och sa åt min syster att jag hade ringt polisen. Jag tänkte att hon kanske åker frivilligt. Men hon stod så lugnt kvar och ibland var ho tyst och ibland skrek hon lite om att jag borde bjuda henne på kaffe så vi kunde prata.

När polisen så kom så kom den ena polisen in till mig och den andra pratade med henne. Jag fick berätta vad som hade hänt och allt omkring det och han frågade om jag ville göra en anmälan, vilket jag faktiskt ville. Någon gång under vårt samtal så hörde jag att hon åkte sin väg. 

Polisen var här ett bra tag och tog rapport och förklarade vilka möjligheter jag har nu. Jag kan försöka få ett tillfälligt besöksförbud, men eftersom hon inte hotat mig kan det vara svårt. Det är till viss hjälp att hon kom hit och vägrade åka trotts att jag bad henne. Poliserna var verkligen jätte snälla och trevliga. De pratade även med grannparet då de ansågs vara vittnen.

Men när de åkt så blev jag lite paranoid och gick runt och kollade så allt var låst och tillbommat och bad pojkvännen komma och sova över. Det tog ett par dagar innan jag kände mig riktigt trygg här hemma, speciellt på kvällen och natten när Trixie är hemma hos sig. Jag avskyr verkligen den känslan för jag är en person som alltid har trivts med att gå hemma ensam och njuter av att bo på landet och kunna ha dörren olåst.

Men, peppar peppar ta i trä, sedan dess har jag inte hört något från min syster. Min förhoppning är att hon fick sig lite av en kalldusch när polisen pratade med henne och håller sig borta från mig.

Fy fasiken vad otäckt! Hoppas hoppas hoppas att du kan få besöksförbud. Hon låter inte riktigt klok, och man får känslan av att hon skulle kunna ta till drastiska metoder för att få sin vilja igenom.

Tveka aldrig att ringa polisen när/om hon kontaktar dig. Ringer du vid tillräckligt många tillfällen, då det finns vittne/bevis för att hon tagit kontakt med dig, så måste de snart börja ta dig på allvar. Vi har ju tack och lov en stalkerlag i Sverige numera.

Sjuk syster jag förstår att du är rädd Tycker att hon har stigit över gränsen för länge sen till stolkning Hoppas du mår bra trots allt detta

Usch usch! Fy för sådan! Måste tyvärr säga att det är ganska svårt att få kontaktförbud idag.. Jag ansökte om det för min pappa, men jag fick avslag få han inte har använt våld mot någon närstående fick jag höra i luren av polisen. Mitt svar var"Nej men jag vill inte heller vara den första"… Dom blev så upprörda att dom la på.

Jösses, förstår att du känner dig osäker.

Nyfiken fråga, är hunden inte din?

#21 Nej jag är bara dagmatte åt henne.