Jag känner till en person som har haft två partners som båda tagit livet av sig under deras förhållande.

Oj…

Oundviklig fråga - hur mår personen ifråga?

Som självutnämd expert på området självmordsanhörig (mormor, mamma, pappa, lillebror) måste jag ställa frågan…

Jag känner inte personen särskilt bra, nu har jag inte träffat den på 9 år och när vi träffades var det jobbrelaterat, kan man säga. Dessa händelser ligger långt tillbaka i tiden, säkert 30 år.

Du menar väl inte att alla de du nämner har begått självmord? (Ursäkta att jag frågar.)

Åh, be inte om ursäkt, fråga på bara!

Jo, faktiskt… Inte samtidigt alltså, utan med flera års mellanrum.

Men det ger mig lite rätt att utnämna mig till expert tycker jag… I all ödmjuket naturligtvis!

Hjälp! Hur hanterar du det?

Ska jag vara helt sanningsenlig så kan jag inte svara på det. Jag vet inte!

För det sjuka i sammanhanget är att jag har aldrig känt något behov av att hantera det på något specifikt sätt - jag har nog bara konstaterat att det är som det är. Det handlar nog mycket om att jag har en stark insikt om att jag inte kunnat ändra något, och att det är ett val som de gjort. De fick som de ville.

Vad som kan pocka lite ibland är ilska. Man blir så förbannad, helt enkelt. Och ilskan överstiger på något sätt både sorg och behov av bearbetning.

Bitter? Kanske. Lite. Men mest över att man inte varit värd mer, att man inte betytt mer. Men då vänder jag på det - jag har en man som älskar mig, tre underbara ungar, huvudsaken är vad jag betyder för dem! Jag har också tre bröder kvar i livet som betyder mycket för mig. Samtidigt har jag ett okuvligt behov av att hävda att jag alltid klarar mig själv - förmodligen för att förekomma eventuella "försvinnanden" - jag vet inte…

Men till några gravar åker jag inte - hade de velat träffa mig så hade de väl inte legat där?

En omåttligt sjuk humor har nog också hjälpt till! Som när man är gravid och skriver  in sig på mödravården och de frågar om någon i släkten dött ung och om man har några sjukdomar i släkten… Man himlar med ögonen och börjar rabbla och innan man är klar så skrattar man så tårrna rinner…

Många gånger är det värre för den som frågar än för mig!

#6. Självmord är så förbjudet att prata om, på något sätt. Jag inbillar mig att människor som tar livet av sig har övervägt alla andra möjligheter och inte ser någon annan utväg. Det är väl inget man tar till i första taget, ändå. Svårt att veta vad som är bäst för en självmordsbenägen person. Om livet är så outhärdligt, är det då rätt att tvinga någon kvar i det? Att må dåligt inombords måste vara det värsta man kan råka ut för. Du behöver nog inte hantera det eftersom du accepterat deras val. Som du säger så hade du ju inte kunnat ändra något.

Nu tänker jag högt.

Det är ett fullständigt tabubelagt ämne. På något sätt förväntas att man skall "skämmas" över det hela, vilket jag bara vägrar!

Jag accepterar deras val. Förlåter gör jag däremot aldrig… Men det är inget jag gör till något stort problem.

Självmord är väldigt svårt, och som sagt tabubelagt. Jag har inte känt någon nära anhörig som begått självmord, men senaste året har två kollegor som jag vetat vilka de är gjort det.

Jag har svårt att ta ställning - för någonstans är det så att om man anser att det absolut inte finns något i livet som är värt att leva för, om man mår så dåligt och har övervägt alla möjligheter - då känns det fel att jag skall säga "men någonting har du säkert att leva för…".

Å andra sidan så har ju i princip alla (framför allt om man har anhöriga kvar i livet, föräldrar och barn osv) någon som man har en så pass nära relation till så att man inte bara kan försvinna utan att det även påverkar någon annans liv.

Ja, det är svårt det där. Och klockan är mycket. Kanske borde sova så man är pigg när kl ringer imorgon, och har klokare och piggare tankar tills man skriver fler inlägg…

Jag vill inte byta ämne eller så, men jag måste bara få säga att din historia är mkt rörande, Sajberlena, och du har verkligen en sund inställning till vad som inträffat. Tror inte att det är många som helt ärligt skulle klara av det som du har gjort! Det är svårt nog när en person väljer att avsluta sitt jordeliv. Du är verkligen en hjältinna, måste jag säga! :)

#6  Jag förstår helt det där med absurd humor. Jag tror man får det när man varit nära total smärta. Själv kan ajg också skämta om döden och depression och känner igen detta hos andra som också varit självmordsbenägna.

Trots detta kan jag inte tipsa om vad man ska säga eller göra. Inget som nån sade hjälpte mig det minsta. Livet gjorde ju lika ont i allafall och jag såg ingen utväg.

Det klart, det kanske kändes lite bra att min familj talade om att de älskae mig…men det löser inte smärtan.

Apropå originalinlägget: Våld finns i alla former och våld mot Kvinnor och män är lika hemskt vilket som. Förtryck är alltid dåligt.

Jag tror på mönster. Har settt det hos mig själv i mitt val av vänner och pojkvänner. Inte så att jag blivit misshandlad men när det gäller andra psykologiska mönster, så jag tror att man dras till andra av en anledning.

Sen kan mönstret förändras när man själv förändrar sitt beteende…

#10

Åh, *rodnar*, det är jag nog inte. Hjältinna alltså. Men någonstans tror jag att man har två val - bryt ihop och gå ner dig i självömkan, frossa i bekymren och må dåligt alternativt bit ihop, acceptera och gå vidare med det du har framför dig istället för det du lämnar bakom dig. Jag har valt alternativ två, det är vad som funkar för mig.

#11

Ja, jag undrar om det inte är så. Man fastnar i ett mönster som man inte "ser" själv. Men man förundras ibland över Kvinnor (för det är trots allt dem det gäller till största del) undgår att "se" det gång efter annan. Man tycker ju att erfarenheter och fingertoppskänsla skulle utvecklas i motsatt riktning, att en kvinna som lämnat den typen av relation aldrig borde kunna hamna där igen…

För mig personligen är ämnet helt obekant, jag har aldrig drabbats av våldsamma män eller något sådant, det är väl det som är anledningen till att jag helt enkelt inte fattar hur det kan hända.

Jag kan erkänna att om inte jag haft min son så hade jag inte suttit här idag. Alla operationer och all tid på sjukhuset och sedan beskedet att jag aldrig kommer bli återställd tog nästan knäcken på mig ett tag. Det var bara tanken på min lille gosse som höll mig uppe….. Jag har lyckats hållit mig undan från misshandlande karlar sedan jag råkade ut för en…däremot så är alla otrogna istället (om det ska vara nåt plus…*s*)

#12 Det är många anledningar till att tjejer som hamnat i dåliga förhållande (dvs med psykiskst eller fysiskt våld) ofta hamnar där igen.

De här männen är ofta väldigt manipulativa och charmiga. Förhållanden är ofta stormiga och livet svävar fram på rosenblad. Männen tar snabbt kontroll över kvinnan (ibland tar det lång tid, det är som att det ligger latent i dem) och stryper hennes rörelse - utan att hon märker det. När hon märkt det är det för sent om hon inte har bra vänner som inte ger sig - och som förstår vad det handlar om.

För - när hon är ensam - inte har något socialt liv utöver sin man - då har hon heller ingenstans att vända sig (tror hon, finns massvis med kvinnojourer osv) och då vågar hon inte ta steget. För trots allt har hon sin man, och när han inte slår henne är han oftast väldigt bra som man. Efter en våldshandling går förhållandet ofta in i "smekmånadsfasen", och då är hon allt för honom. Hon får presenter, han bryr sig osv. Och sedan, en dag, så slår han igen. Givetvis finns det olika nivåer i de här förhållandena, och när det har gått riktigt långt så finns kanske inte ens smekmånadsfaserna och de här bitarna kvar.

Jag har träffat ganska många utsätta Kvinnor, och det är ganska frustrerande att se hur illa ställt det ibland kan vara, och att kvinnorna inte inser det själva. Man känner sig rätt så maktlös.

#12  Jag tror att man måste välja att leva sitt liv här och nu och inte vältra sig alltför mkt i det förflutna. Kanske man inte ska förtränga hemskheter man får uppleva heller, men att som du så bra uttryckte det "frossa i bekymren" är nog det sämsta man kan göra… det enda som det medför är ju att man själv sitter och mår dåligt och kanske tillslut aldrig kommer ur det deprimerande tillstånd som man kan komma att hamna i.

Var inte blygsam nu, klart du är en hjältinna. :) :) :)