Vet inte om man får posta samma inlägg i olika sajter, men postar här med då jag vet att ni är duktiga på det här med beteenden, syndrom och så.

Hej. Jag kanske uttrycker mig klumpigt med ordvalet "syndrom", men jag börjar bli så less på mig själv nu. Detta har pågått i nästan halva mitt liv. 

Det börjar kännas som att jag inte har någon ansvarskänsla - då det gäller skola eller arbete. Jag går nu på universitet där lektioner och dylikt inte är obligatoriska att gå på, men jag är den som är borta mest från klassen. Jag har sedan jag var 14 haft problem med magen. Bukmigrän, någon slags magkatarr och sådant som slår till på morgonen då jag vaknar. Tar vanligtvis någon timme tills det gått över trots att jag tar tabletter. Problemet som har blivit utifrån att jag vet att jag har dessa magbesvär är att jag skyller på dom, hela tiden, per automatik nästan en gång i veckan, och att jag inte far till skolan. Det blir en enkel genväg för att jag hellre stannar hemma (då mornar är så jobbiga för mig) för att ta igen senare.

Jag vet att i och med att lektionerna/föreläsningarna inte är obligatoriska att jag inte sviker någon, gör någon besviken, så länge det inte handlar om något grupparbete för då känner jag såklart starkare att jag bör vara där och är där. Men en typisk morgon ser helt enkelt ut som så att jag vaknar, känner efter, bestämmer mig i princip utan att ens känna efter för att jag har problem med magen idag, mailar iväg till läraren att jag inte kommer och har nu i några veckors tid hittat på att jag går på utredning och att det är därför jag är borta FASTÄN jag inte gör det!!! Jag går inte på utredning, jag har bara så jäkla svårt att ta mig upp på morgonen/besväras av mina bukmigrän-anfall och illamåendet då det kommer! Man kan alltså sammanfatta det som så att jag stannar hemma pga magproblem i 80% av fallen, javisst, men jag vet att jag lätt hade kunnat gå, åtminstone från halva hälften av dagen, om jag bara ville. Om jag bara ansträngt mig - men jag gör inte. Jag blir lat, har jättesvårt att vakna till och ställer in mig mentalt på att jag inte ska dit idag. Och då blir det inte så.

Såhär var det ofta på de jobben jag haft också (inget stort ansvar så, extrajobbare som blev inringd). Det handlar inte om fel antal timmar sömn eller sömnproblem, för jag sover nästan 7 timmar varje natt, oftare 6 kanske. Men att jag på något sätt känner mig för bekväm eller annat så att det för mig är mycket enklare att ringa och hitta på att jag är sjuk eller att överdriva mina magproblem. För jag vet att det går över, och nästan hälften av gångerna hittar jag på helt och fullt. Bara för att jag är övertygad om att jag kan ta igen det och lära mig det i min takt en annan dag - men jag känner att jag måste skylla på någonting. Speciellt när resten av klassen är så "duktiga" och alltid är där. Jag känner mig så onormal.

Det slutar oftast med, som nu, att jag mår dåligt och får dåligt samvete över att jag inte är där. Känner mig som en riktigt dålig människa som bara försvårar för mig själv. Jag har som sagt nu hittat på att jag går på utredning för det här så de har ju förståelse, en inbillad förståelse då. Trots mina magproblem går jag ju inte på utredning trots allt. Jag har gjort förr men aldrig tyckt att det hjälpt, men jag vill ha något att skylla på nu. Jag har inte lust att ta tag i någon utredning på riktigt igen, då det inte verkar finnas mer att göra. Bukmigrän går ju t.ex. inte att styra över.

Jag vet inte om jag borde gå och prata med någon… Jag har inte tid. Ska det vara så enkelt att släppa ansvaret, eller åtminstone ansvaret för sin egen utbildning, och bara bestämma sig så fort man vaknat att man hellre stannar hemma? Är det verkligen normalt att känna så? Det handlar inte om att jag inte trivs eller inte gillar utbildningen, mornar är bara så svåra för mig. Har alltid varit. Är dessutom med om sömnparalys relativt ofta, vaknar ur mardrömmar och mår jättedåligt pga det. Fortsätter att skylla på magen jämt, det här har pågått i så många år nu.

Det känns verkligen som att det är fel på mig då man inte ska "vilja" vara sjuk eller vilja vara hemma. Då mina kompisar under åren blivit sjuka har de gått till skolan trots feber, blivit skitstressade för att de missat en dag eller två, men för mig är det en befrielse att kunna somna om och i detta fall lära mig det jag missat på egen hand sen. Men jag är självklart rädd för vad de andra ska tycka, fastän jag nu är j*vligt bra på att ljuga just nu. 
**
Det känns så dåligt det här, och snälla attackera mig inte. Jag vet redan att det är illa det jag gör. Jag försöker bara förstå varför. Ska det alltid vara såhär? Även då jag får ett jobb på riktigt eller har jättestort ansvar över något som även drabbar andra? Jag känner mig totalt värdelös.**