Nej usch vad tråkigt 😕 Kan inte ens tänka mig hur jobbigt det måste vara när hela ens värld förändras i ett naffs.

Jag hade behållt jobbet och letat boende i staden du bor i nu. Sedan kan man kanske söka sig hemåt eller flytta till nytt, men först efter att man fått jobb på orten.

När jag separerade från mitt ex var mitt jobb min största trygghet ett tag.  Att inte allt förändras samtidigt tror jag är bra.  Och att ha sin inkomst är väldans värdefullt på många sätt. Så jag skulle nog också välja att jobba kvar. Och så skulle jag se till att umgås så mycket som möjligt med människor jag trivs med.

JAg flyttade bara några hundra meter bort från lägenheten där jag och min sambo bodde ihop. Det var enkast då jag inte heller harfmialj där jag bor- då jag flyttat flera mil till honom, och jag inte har bil :)

Jag lyckades få en lägenhet som jag kunde flytta in i 2 månader efter att vi gjort slut (jag lyckades få tag i den bara  någo vecka efter att jag och han gjort slut- var det första jag gjorde- ordna med bostad och försäkringar, fixa bredband osv  XD

Har han träffat någon annan? Eftersom han är så tvärnej och det samtidigt verkar komma som en sådan överraskning för dig, att ni inte kunde göra mer. Annar sär det ett förslag, att du och han testar att bo som särbos ett tag. Ibland passar man inte att bo ihop, om allt inte stämmer i hur man beter sig mot varandra osv.

Jag och mitt ex hade gjort bäst om vi separerat och gått dräifrån men vår norm i världen är ju att man ska göra det omvända- man ska bo ihop :) Men att bo isär kan göra underverk för vissa problem man kan få som sambosar, kan även ge utrymme att lösa problemen.

Kolla först och främst efter bostäder i området, så de tär lätt och enkelt för dig, att du stannar med ditt jobb. Så tycker jag och så skulle jag själv göra om jag och min nuvarande skulle bryta upp. Tråkigt det som hänt dig, Lycka till!

Samma sak hände mig för tre år sedan, men skillnaden att vi hade varit ihop i 15 år och hade tre barn. Och att jag inte hade upplevt att vi hade problem, utan tyckte att jag levde i ett mycket tryggt och bra äktenskap 🤔. Efter att han hade sagt att han ville skiljas bodde vi ihop i ytterligare 3-4 månader eftersom jag helt enkelt inte hade någonstans att ta vägen. Med tre barn är det ju inget alternativ att flytta hem till mamma eller någon kompis heller… Och man måste stanna inom samma skolområde om man inte ska vända uppochner på barnens liv ännu mer.

Hur man kommer över det? Jadu, det gör man med tiden. För min del har vänner och så klart barnen varit viktiga faktorer i att hitta tillbaka. Fast jag ska erkänna att barnen även har gjort det jobbigare. Man kan ju inte släppa deras pappa utan måste kunna samarbeta för barnens skull.

Jag har varit i samma sits som din sambo. Efter nio års förhållande valde jag att bryta upp. Att ni skaffat hund och så kan vara förvirrande. Jag gjorde många sånna saker alldeles innan jag bestämde mig. Var som ett sista försök i hopp om att jag kanske skulle ändra mig. Tänkte att jag skulle stå ut på nå sätt och att allt skulle ordna sig. Jag bar allt inom mig så för min sambo kom det som en smärre chock när jag till slut släppte bomben. Vi försökte med par terapi osv men har en bestämt sig så är det oftast kört. Men livet går vidare. Jag lämnade min trygga tillvaro utan jobb och fick kämpa som en dåre för att ens få hyres kontrakt. I dag har det gått mer än ett år och jag har kommit på fötter. Men tyvärr inte min ex sambo. För honom tog det hårt att jag lämnade. Men jag kan inte ta ansvar för nån annan än mig själv och det är en av mina största insikter. Jag har ansvar flr mitt liv och mitt välmående, inte nån annans. Hoppas det löser sig för dig ts

Tack för era svar. <3 Förstår att det är ännu tuffare om man är gift och har barn ihop.

Han har inte hittat någon annan utan tycker att vi är "past the point of no return". Jag har föreslagit både särbo och att söka professionell hjälp men han säger att det inte kommer att hjälpa. Han säger också att det kanske hade gått att räddat förhållandet tidigare men att jag varit dålig på att ta tag i det och han varit för dålig på att säga vad han känner.

Jag har i alla fall bestämt mig för att stanna kvar i staden. För jag är också inne på det några av ni redan tagit upp att det blir för mycket att ändra allt i livet på en gång. Så jag har anmält intresse på flera lägenheter nu. Problemet är dock att det är flera hundra sökande på varje lägenhet och jag har inte stått i kö någonstans. :(

Det är tur att vi inte är osamt utan att jag kan bo kvar tills det har löst sig med boende. Det är jobbigt och skönt på samma gång. På ett sätt så är allt som vanligt, vi käkar middag tillsammans framför tvn, går med hunden, sover i samma säng osv. Det känns som jag får lite tid att ta farväl av förhållandet så att säga. Samtidigt är det jobbigt att veta att allt detta kommer ta slut.

Min stora tröst i det hela är hunden (som jag kommer behålla). Utan henne vet jag inte hur jag skulle orka.

Sen kommer det nog ta ett tag innan jag slutar att hoppas. Kan inte rå för att hoppas att han kommer på bättre tankar när vi väl flyttat isär och han bott ensam ett tag. För allra helst av allt vill jag ju rädda vårat förhållande.

Jag var den som gjorde slut efter drygt 5 års förhållande. Till att börja med bodde vi ihop i sex månader av diverse praktiska skäl. Det gick väldigt bra och det var skönt med en mjuk övergång. Jag var dock bortrest en stor del av tiden. 

Efter det flyttade vi båda hem till vår (samma) hemstad. Jag upplevde det som väldigt befriande (och jag tror att han gjorde det också) att bryta upp fullständigt från det liv vi byggt upp tillsammans. Att bygga ett nytt liv och ett nytt jag.

Behövde verkligen läsa svaren jag med då jag själv sitter i en sits som jag inte tror kan lösa sig utan att flytta isär.

Det här med att hitta boende var ju inte det lättaste. :O

#9 nej boende är inte helt enkelt..

TS jag är typ i samma sits… fast jag är den som snart ger upp. Han vill kämpa medan jag känner hur jag bara inte orkar mer.

I min sits, som jag kan relatera mig LITE med din sambo, så är tid det dyrbaraste som finns i sådana här situationer. Tid att få läka, tänka osv. Sen i mina ögon är handlingar mer värdefullare än ord t.ex. Att säga en sak men inte göra det förstör väldigt mycket. Om man istället visar att man förbättrat sig och lyssnar på sin partner så betyder det mer än tomma löften.

Min partner säger ofta ''Det kommer lösa sig, jag lovar'' och då svarar jag ''Jag tror inte på löften, du får visa att det kommer bli bättre för annars tror jag dig inte.. upp till bevis helt enkelt!''

Så om det är nåt ni måste ta tag i så borde ni göra det, försök få han att ge dig en chans till att visa vad du går för?

#11 Tack det där gav mig lite hopp. <3

Just nu så så är han inställd på att vi ska separera. Men jag hoppas han ska tänka om när han väl bott själv några månader och fått chansen att hinna sakna mig (om han nu gör det). Jag förstår givetvis att allt inte kan bli bra igen bara för man flyttar isär men kan ju hoppas att han ska tycka att vi är värda en chans till.

#12 Kan du inte ta en djup diskussion med han? Ett ordentligt prat där allt kommer fram: brister och bra egenskaper, kritik och komplimanger, erkännanden osv osv osv?

#13 Jag skulle vilja det men han anser att det är för sent. Han skulle velat gjort det för länge sedan och han anklagar delvis sig själv för att han inte tog tag i det utan bara lät det flyta på. 

Han påbörjade förvisso ett gemensamt dokument på datorn med syfte att förbättra livet. Där skulle båda fylla i både enskilda och gemensamma saker man vill förbättra och sånt.

Detta ignorerade jag tyvärr och "ville ta det sen". Mycket stress med jobb i kombination att hans dokument skrämde mig. Dock så påstår han att det inte skulle gjorde någon skillnad om jag tog tag i det då, det var redan för sent.

Tyvärr har jag dom senaste åren varit fokuserad först på skolan och sen på att hitta ett relevant jobb. När jag inte lyckades ta mig in i branschen så började jag knega samtidigt som jag tog ett stort frilansjobb vilket i princip innebär över två år mer sjukt mycket arbete och stress. För att sedan komma ifrån allt jobb (som fick mig att må väldigt dåligt) har jag dragit igång en massa andra projekt (främst med djur) för att tänka på något annat. Vilket då gjorde honom väldigt åsidosatt.

Jag har verkligen tagit honom för givet. Och det sjukaste är att allt det andra jag sysslat med för jag trott det varit viktigt har absolut ingen betydelse i jämförelse. Han är viktigast.

Jag åker bort under hela julen så jag funderar på att göra ett fotoalbum med våra 10 år tillsammans samt skriva ett långt brev hur jag tycker och känner. Det är så svårt att få till allting muntligt. Det är så känsligt så jag faller lätt ut i bara gråt istället.

Jag är verkligen inte beredd att ge upp på oss än. Inte fören han bott ensam och kunna tänka igenom saker i lugn och ro. Vill han fortfarande inte ge oss en chans efter det är det väl inte mycket mer jag kan göra. Men känner inte att jag kan gå vidare utan att ens försöka.