Har du pratat med någon i din släkt om detta? De kanske tror att du gladligen och gärna gör saker? De kanske inte vet vad din pappa ber dig om med olika ärenden osv? (tänkte på det du skrev här ovanför)

Och tror du din släkt kommer prata strunt om dig, om de vet om din situation med värkande leder? 

Ring någon som du har bäst kontakt med i din släkt och be om hjälp.

Hoppas att det löser sig för dig👍.

#1 Har ingen kontakt med någon i min släkt, endast min far. Av den simpla anledningen att det alltid är ett ständigt skit snack om varandra i släkten så ja de kommer börja prata, speciellt en av dem som är goja nr 1. Jag fick helvetiskt mycket skit när vår dotter föddes och ännu mer när jag gifte mig och inte ens berätta för en släkting att det hade skett, inte tusan tänkte jag på det iom att jag som sagt har noll kontakt med släkten och inte haft på flera år.

Men om det då redan är osämja i släkten, vad har du då att förlora att säga nej? Det snackas då redan tydligen smörja om varandra. Och tydligen har du fått en släng av sleven både en och två gånger.

Det är nog helt fel att ta upp sådant som stör dig på begravningskaffet när hela släkten är samlad. Men kanske kan få till ett möte efteråt med "den minst jobbiga", där ni kan tala med varandra utan att skuldbelägga varför det har blivit som det har blivit?

#3 Begravningen sker i Finland, släkten kommer inte ens vara där. Utan tanken är att kortet ska följa med kistan till Finland. Har redan sagt "nej" till min far då det var hans idé att jag skulle göra det utan att fråga mig om jag kunde . Han hotar då bara med att släkten då kommer snacka skit etc etc. Har sagt att han kan göra det själv eftersom det ändå är hans far som begravs men icke. Jag kommer då inte göra det hur mycket han än tjatar. Är bara less på detta ständiga tjat på mig om precis allt.

Vilken okänslig släkt och far! Att hota på det där sättet. Han ska ju hålla dig om ryggen och skydda dig. Snackar dom andra skit ska han ju försvara dig! Usch jag har inga vettiga råd av att säga nej. Kram på dig! Jag flippar totalt om någon pressar mig sådär. Kanske kan vara värt med ett allvarligt samtal med din pappa. Vara brutalt ärlig och säga att han skadar någon riskerar din psykiska hälsa såväl som din fysiska. Men det har du säkert gjort. Iallafall lugnt och bestämt vara brutalt ärlig. Tyvärr allt jag har att komma med. Kram!

Vad skulle ske om du om inte ordnar kondelanskortet, och med din pappas ord i öronen att släkten kommer snacka? Kommer du orka med det? Känner juh inte dig och du som vet bäst hur du ska göra.

Sen måste man fråga personen om den har lust och hjälpa till, och inte ta det för givet. Gäller förstås i vad som helst.

Kanske någon annan här på iFokus som har bättre kunskap om detta område och kan ge bättre tips än vad jag gör?

#6 Det känns ju att bli kallad ditten och datten även om man är van vid det sen man föddes när det gäller min släkt. Det drar ner mig mer i den depression jag redan har men åt andra sidan gör även detta tjatandet det också. Min far vet om mina besvär, sjukdomar etc men han skyller dem på lathet, vantrivsel mm att det skulle vara anledning till att jag har det. Han anser läkarna har fel, att han vet vad mina besvär beror på iom att jag är hans dotter och han känner mig vilket läkarna inte gör. Han anser att testerna som gjorts och påvisat sjukdomar jag måste behandlas för som tex EDS (ledsjukdomen som också är obotlig) bara ljuger. I hans ögon är jag tex kapabel till att träna löpning, något han alltid säger är bra träning för kroppen, trots att jag bokstavligen inte kan springa utan att knäcka lederna. Iom den fantasivärlden han lever i där jag är perfekt förväntat han sig också att jag kan och ska sköta precis allt och anser sig då inte behöva fråga. Låt det då inte gå osagt att han själv har reumatism och beschtrewes (stavning?).

Låter lite likt min släkt där man förväntas en massa saker och hur man än gör så går det inte att göra rätt…. Fruktansvärt irriterande. I mitt fall har jag löst det så att jag tänker att om det ändå aldrig blir rätt så kan jag lika bra göra som jag vill. Det kommer snackas oavsett… De måste ju ha hemskt tråkiga liv…. 😏 Det där med att din fars tolkning av dina sjukdomar görs om för att passa in i hans verklighet känner jag också igen. Tröttsamt. Det går inte att förklara något för människor som redan har bestämt sig för hur det är…. Mitt råd, med tanke på din värk, är att försöka att låta bli att fixa det där kortet. Det kommer bli tufft i början men om du sätter gränser för vad du vill ställa upp på (tyvärr kommer du nog inte att få någon förståelse för dina beslut men om du vet att de är rätt för dig så. Kanske set går ändå. Kan du få stöd av din man eller av vänner?) så kommer han förmodligen att vänja sug vid att du sätter gränser efte hand. Han kommer förmodligen att protestera vilt i början, skulle tro att han inte är allt för förtjust i förändringar… Men jag tror att i längden kommer du må bättre avart sätta gränser för vad du orkar och vill.

#8 Håller med dig om att sätta gränser, jag är åt helvete för snäll ibland. Min man har sagt åt mig att skita i och fixa kortet eftersom det är min far och hans bröder som ska fixa sådant när det är deras far som begravs, ett barnbarn till den avlidne ska inte behöva fixa en massa anser min man. Även min mans släkt har sagt till mig att skit i allt då de ser mig i enorma smärtor var och varannan dag och anser därmed inte att jag ska behöva stressa runt.

#9 kanske din man kan tala förstånd med din far?

Just say no!

#10 & 11, Funkar inte när det gäller min far.

Men alltså, så här: Vad blir konsekvensen om du lugnt konstaterar att "nej, jag kan inte göra mer nu"? Han blir arg? Säger elaka saker? Pratar skit om dig till släkten?

Det kanske är värt det?

Om du målar upp scenario 1 där du fortsätter springa runt och göra dig sjuk för att hålla honom nöjd, och scenario 2 där du säger nej, han blir sur osv. - vad är det värsta som kan hända? Kan du stå ut med det värsta som kan hända?

Ibland behöver man genomföra en förändring i en relation mot den andres vilja, och om man då ska vänta tills man kan få den andres godkännande att genomföra förändringen kommer det aldrig att hända. Man kan behöva göra det man själv behöver göra och stå ut med den andres reaktion.

Men det är bara du som vet om du är i det läget eller inte. Det är du som väljer alternativ 1 med sina för- och nackdelar, eller alternativ 2 med sina för- och nackdelar.

#13 Jag har redan sagt nej och sagt att han får sköta det, vilket jag nämnt längre upp. Hans tjat har dock inte slutat för det, han ligger på mig varje dag och tjatar så nu svarar jag inte i telefon när han ringer vilket i sin tur kommer resultera i att han börjar tjata om att jag minsann får svara när folk ringer. Min förhoppning är att han lär sig någon gång men han har inte lärt sig hittills under de 9 år jag bott hemifrån ochvhaft min egen familj. Han ringde hundra ggr när vår dotter föddes också och som förstått kan man inte svara i telefon när man ligger och ska föda ett barn, fick jag utskällning för.

Ok, så konsekvensen blir att han tjatar.

Han verkar verkligen ha svårt att se någon annans perspektiv än sitt eget, eftersom han tycker du ska göra en massa saker åt honom trots att du riskerar din sjukdom, och han tycker du ska svara i telefon medan du föder barn… Så ja, det kan nog bli svårt att få honom att förstå.

Jag tror du skulle ha nytta av lite behaviouristiska tankar. Du behöver göra det tydligt för honom att du inte kommer att göra så många saker för honom, och att du inte kommer att svara i telefon om han tjatar - och sen vara konsekvent. Jag gissar att du ibland ger efter för tjatet, vilket lär honom att om du säger nej så funkar det att tjata, tjata och tjata tills du säger ja. Om du istället gör klart att om du säger nej så betyder det nej och du kommer inte att ändra dig, så kommer han till slut (det kan behövas ganska många gånger) att märka att det inte funkar att tjata, och förhoppningsvis sluta. Tänk på det som ett barn som tjatar om godis i affären. 😉

#15 Du gissar fel. Jag ger aldrig efter men han tjatar ändå och sen blir han så förbannad att han kallar mig "lat" mm. Medan jag förklarar att jag inte kan gör allt för honom när han kan fixa sådant själv men ack… vi är då återigen tillbaka på tjatandet. Han är envis som en jävla…. Sen brukar han dra med "jag är militär, du ska lyssna" vilket jag ger gensvar på att han minsann inte är oficierare över mig och att detta inte är försvarsmakten. Efter mycket tjafs brukar han, inte alltid, säga "nähä, skit i det då, då får de va" med en mycket arg ton men innan man kommer till den punkten är det en jävla kamp mot honom. Det är som att försöka rubba berg med bara händer när det kommer till honom.

Strid inte, bara lämna över bollen hos honom ch säg att det är din uppgift. Sedan får du nog sätta telefonen på ljudlös, men kanska sjäv ringa ngn gång emellan när han nte är beredd, då det verkar som om han är en ensam man, som kanske saknar sin dotter, men som är högst osmidig.

Ok, jag förstod #0 som att du också gör en stor del av de där sakerna du förväntas göra. Det låter ju otroligt tröttsamt om han hela tiden ringer och hittar på olika saker som du ska göra och vägrar ta in att du inte kan!

Tråkigt och jobbigt för dig med hans beteende. Han behöver verkligen en "knuff" att vakna upp hur han håller med på… Prova med att säga att han måste bete sig vuxet någon gång och sköta saken själv. Så dumt att hota om att släktingar snackar skit om dig. Det får de väl göra men de vet egentligen ingenting förrän de frågar dig först..

Om han fortfarande tjatar så får han väl ordna gode man som får ordna saken åt honom (om han har vissa besvär som påverkar mycket? du skrev tidigare). En liten nackdel med det att gode man kostar..

#18 Nej, en del är svåra att göra tex då han bor 100 mil ifrån mig men det stopar inte hans tjat. #19 Skulle han behöva men han kommer aldrig skaffa det. Han är för stolt i sig själv för att inse att han har svårt med vissa saker.

Detta har jag lärt mig den hårda vägen. Vad släkten säger ska man sikta i heligt. Dom kan ha hur många åsikter dom vill, för du ska vara nöjd med ditt liv och ingen annan. Sen skämmer du bort din far. Testa att skit i han ett tag och se vad som sker. Han lär inte dö men verkar vara otroligt lat. När min mamma har gormat har jag bara sagt: ja gillar du inte det jag säger/gör så då är det bara att vi struntar i att umgås på ett tag. Testa denna taktiken. Du ska hålla hela ditt liv och inte hela din fars eller släkts liv.

#21 Skämmer bort vill jag inte påstå. Sällan han får sin vilja igenom då jag inte är så lätt att bända. Lat är han definitivt, var likadant när jag bodde hemma då var det jag som städa, diska, tvätta, handla etc etc från dess att jag var 10 år gammal tills jag flytta hemifrån. Antar han försöker få mig att leka hans butler än idag med sitt tjat trots att han inte får mig att vika.

#22 men han verkar allt för ofta få hjälp han inte förtjänar. Testa strunta i han i en vecka. Svara inte och ring inte han. Vad tror du skulle ske då?

#23 Han är nog van vid att få butler hjälp iom att jag skötte nästintill allt när jag bodde hemma, då städa jag varje vecka tex och nu när jag inte bor hemma städar han en gång per halvår/år. Ingen aning, aty han blir för annat möjligtvis men det sköter jag i så ska definitivt testa det. Låter mer skönt än oroande.

Ursäkta stavfelen, autokorrekt på mobilen.

Idag prata jag med min far omndetta kort. Det kom då fram att jag endast hade behövt skriva ner alla namn i släkten på ett papper och skicka då dessa namn skulle skrivas på rosetten på begravningskransenb fast han sagt begravningskort hela tiden. Vidare sa min far "men nu är det försent då han redan är begravd, du är ju så jävla lat och får aldrig arslet ur vagnen". Jag sa åt han att han kunde gjort det och att det är han som ska sköta sånt med sina bröder men det kommentera hen inte på utan hävdade fortfarande att jag är för lat och aldrig gör det jag blir tillsagd att göra…… Suck.

Fråga honom nästa gång han håller på så där om han vill att du ska säga upp kontakten med honom. Kanske tar skruv och han slutar med så där dumma kommentarer.

Sen borde han förstå att du har en egen familj och då kommer han i andra hand.

Sen har jag upptäckt att folk som inte mår bra i sig själva, gärna är dumma emot andra för de med ska må dåligt. Kan det vara så med din pappa?

#27 Mycket möjligt. Han är också väldigt ensam och har bara en kompis han umgås med ibland och så sin hund. Men sån här har han varit hela mitt liv och är mot alla han träffar. Skulle jag beskeiva min far så skulle jag säga att han är en som ser sig vara bättre än alla andra och har personlighet därefter också.