Det är klart att man kan ändra sig. Men min erfarenhet säger att man alltid måste kunna leva med tanken att ingenting förändras. Man gör sig själv illa om man går in i ett förhållande där man vet att båda vill så olika, men går runt och hoppas i flera år att det ska förändras. Man kan inte förändra en person, aldrig någonsin, man kan bara förändra sig själv och se till att leva på ett vis som känns bra.

Du måste alltså tänka så här: Om jag vill leva med den här mannen så kommer det kräva att jag ger upp mina drömmar om hus, och förlikar mig med tanken att jag får bo i lägenhet eller att vi får ha varsitt boende. Är han värd det, och kan jag leva med det?

Är den spontana känslan nej, gå då vidare, men prata med din pojkvän först och berätta varför. Berätta att du inte kan leva med tanken att få bo i hus i framtiden.

Jag levde i ett förhållande där jag snart insåg att jag skulle få spendera mitt liv på ett helt (!!!!) annat vis än jag ville, om jag skulle fortsätta med honom. Hans enda mål var att slå igenom med musiken och leva på en turnébuss, ett mål han kämpade stenhårt för, och han gjorde det glasklart att ingen tjej någonsin skulle få komma mellan honom och hans dröm. Själv är mitt största mål att bo på gård och ha självhushåll, och jag tänkte att jag kunde få killen att ändra sig eller att han åtminstone skulle växa ur sin rockstjärnedröm.
Ju längre tiden gick med den killen, desto olyckligare blev jag på tanken om min dröm, för jag insåg sakta men säkert att killen aldrig skulle förändras. Jag skulle få bli en roadbunny, eller åtminstone få leva med att han aldrig skulle gå vidare från sin dröm och skaffa det där huset, binda upp sig. Behöver jag säga att jag var lättad när det tog slut? Nu, fem-sex år senare, kämpar han fortfarande med musiken lika ihärdigt och har fortfarande inte kommit någonvart eftersom han inte vågat binda sig, medan jag sitter med man som vill samma som jag, på väg mot mina drömmar. Det var lätt värt det uppbrottet. Lätt.

Vi har alltid varit på samma plan gällande boende. Men hade vi inte varit det hade jag ändå valt honom framför boende. Han är det viktiga, inte var vi bor.

Eftersom jag träffade min sambo på en dejtingsajt på nätet så visste vi ganska väl vad vi sökte redan innan vi träffades. Jag skrev ganska tydligt att jag sökte en man som liksom jag ville ha många djur och bo på landet i framtiden. Hade han redan då svarat att han aldrig ville bo i hus hade jag nog inte lagt ner tid att lära känna honom bättre.

Men hade han idag velat flytta till en lägenhet så hade jag nog gjort det för hans skull. Även om det skulle vara riktigt jobbigt att göra sig av med djuren och huset.

Ts, Du får väl fundera över hur viktigt det är för dig att ha hus osv

Nja, jag och min sambo är nog inte helt på samma plan när de kommer till den frågan. Men inte helt olika plan heller. Men jag är nöjd hur det än blir eftersom jag har honom. Då blir de mindre viktigt vart vi befinner oss, om det är på en stor gård eller ett litet hus i skogen. 

Så om du känner att huset är viktigare än honom så är han nog inte rätt kille för dig. När rätt kille dyker upp så kommer du känna att du är redo att offra allt för denne. Inklusive diverse drömmar som man har. Men om du träffar den rätte så kommer du nog inte behöver offra något eftersom de mesta flyter på bra då.

Nja, jag tycker du ska följa din dröm med hus och allt de där, och kanske hitta en mer likasinnad kille i processen =)

När jag träffade maken bodde han i lägenhet men letade hus i stan med trädgård och verkstad. Han var uppvuxen i villa i stan men hade senare bot 10 år på landet och förverkligad djur-och odlingsdrömmar men är egentligen för social för att bo långt ute på landet.  Jag kan absolut inte tänka mig att bo i stan, jag skulle o-trivas så starkt att det inte skulle vara ett liv för mig. Så om inte han hade kompromissad med sina egna önskningar och flyttat till mig hade vi fått vara särbos.

Vi har ungefär samma tankar på bostad men mig kvittar det egentligen. Som flera andra sagt innan, så länge jag bor med honom så är jag nöjd. 

Jag har dock inget körkort så vi kan inte bo helt på landet men sådant förstår sambon.

Kan ni inte komma överens om att du klipper gräset och målar huset och alla de där "villaägar-sysslorna" om det nu bara är där skon klämmer för honom? Eller komma fram till någon liknande kompromiss?

Vi har inte varit ense, hus ja, men vad för sorts hus, nej.

Just NU ska vi inte ha hus så det får vi se sen. När vi letar hus ska vi åka runt och kolla på objekt och sen enas om det då. Rätt vad det är kanske jag inte alls faller för festelsen att skaffa hus på landet?
Kanske han ändrar uppfattningen om hus på landet när han ser vilket lugn det är att befinna sig på en gård.

Det tog ett tag för oss (4 år) att enas om en bostadsrätt, men det vi hittat nu är perfekt för OSS! Resan hit har varit tuff då vi förlorat många budningar, visade sig först nu att vi inte hade hittat rätt bara. För denna slogs vi för med näbbar och klor!

Som par skaffar man i slutändan inte hus för den enes skull utan för att man i förhållandet är redo för vad som komma skall.
Allt måste man inte ha samma drömmar om för att kunna ha ett bra förhållande.
Vi tycker jätteolika i början om i princip allt, faktiskt, men det ger oss också möjlighet att väga alla för och nackdelar och då komma fram till något helt fantastiskt.
Det viktiga för att veta om man skall leva ihop är inte vad för bostad man vill ha, sålänge båda är redo att mötas.

jag och min sambo hade helt olika tankar om allt för 8 år sedan när vi blev tillsammans. han ville ha lägenhet i stan, jag vill bo i hus på landet. med åren har våra framtidsdrömmar vuxit ihop mer och mer. mitt lantställe har blivit ett "vanligt" hus mer lantligt. och hans lägenhet har blivit hus. vi har fortfarande lite olika smak, men jag tror ändå att det ger sig när det väl beger sig.

#7 Det har jag sagt också att jag kan göra allt extra sådant men han tror inte på att jag fixar att byta panna när den pajar, allt underhåll av fönster fasad, snöskottning, gräsklippning osv själv. Han vill ha ett boende där man bara behöver städa tvätta och  laga mat dvs en hyresrätt

Gäller frågan om i vilken stadsdel eller förort man ska bo går det säkert att kompromissa sig fram till en lösning, men är skillnaden så stor som att en vill bo på landet med djur och den andra inte kan tänka sig annat än lägenhet vete tusan om det går att kompromissa så att båda mår bra i längden. Jag tror inte att man kan ändra sitt innersta väsen, hur kär man än är.

Min man sedan 15 år kom en dag och sa att jag fick välja mellan hundarna och honom. Jag hade då tre hundar, lika många som när vi blev ett par. Någonstans på vägen hade mitt stora intresse blivit omöjligt för honom att leva med. Visst fanns tanken på att ge upp det som var jag. Vi hade ju ett bra äktenskap och tre barn… Men efter rannsakan av mig själv insåg jag att det bara skulle vara konstgjord andning för vårt äktenskap. Skulle jag gå med på hans krav skulle jag garanterat tyna bort med tiden. I ett förhållande kan det inte vara meningen att den ena ensidigt ska offra allt för den andra.

#7 jag personligen skulle inte gå med på nått sånt. Det är så lätt hänt att det blir tjafs över saker ändå och vad händer om den som säger att den ska göra allt blir sjuk? 

Här hemma skulle det i alla fall bli smått panik och har man då ett dyrt hus som man inte direkt kan överge blir det lätt problem.

12 håller fullständigt med dig. Ska man bo i hus måste man hjälpas åt. Ibland behövs det stora jobb.

Är han likadan på tanken om radhus? Radhus kan ligga centralt och är väll, vill jag mena, en kombination av lägenhet och hus. Man kan både köpa och hyra radhus både privat och genom hyresföreningar. Vi är överrens om att bo ute på landet inom ett par år med grannar på kilometeravstånd så hunden får yla bäst tusan hon vill och vi blir ostörda.

#10 Hans inställning verkar inte vara lätt att ändra på om han säger så. :P Man måste ju inte ha ett hus med en panna och dessutom har jag inte hört att någon har bytt den själv, det har alltid en fackman gjort. Det är inget underhåll på en tegelfasad och man kan köpa en snöslunga. Man behöver ju inte göra det omöjligt för sig. Visst, det är mycket jobb på ett hus men det finns massor av villaägare som man kan ta hjälp av om man inte vet/kan något.

Jag kommer själv att få göra större delen av alla dessa arbeten när vi flyttar till hus. Men jag är helt okej med att han inte vill göra så mycket. Jag kommer vara envis och försöka göra allt själv så långt det går. Hade jag inte haft honom hade jag ändå flyttat till hus och ändå fått göra allt själv. Och om det inte funkar för oss i ett hus får vi väl flytta igen. Så tänker vi/jag. :)

Hur är det med sommarstuga? Då kan ni bo i lägenhet på vintern och i stugan på sommaren.

Jag och min karl är inte riktigt överrest om boende senare i livet, dock ska vi inte skaffa hus nu och mycket kan ändras och sen går det nog att kompromissa ganska mycket, så båda blir nöjda :)