För ett tag sedan hade jag en distansrelation med en underbar person. Hen var mitt allt, perfekt på alla sätt och kunde få mig att känna mig varm och glad bara genom att le.

Under en depression gjorde jag något väldigt, väldigt, taskigt och impulsivt mot denna, jag gjorde slut. Jag ångrade det redan dagen efter, men jag kände mig dryg om jag skulle gå tillbaka direkt och bara "förlåt för att jag sårade dig sådär.." och var allmänt ledsen och nedstämd.

Tankarna vandrade bort efter ett par veckor då jag kom i kontakt med en jag fattade lite intresse för men som blåste bort lika snabbt.

Long story short, jag försökte ta mitt liv av skuldkänslor från bla. detta, samt ett par andra hårda händelser. Räddades dock av en väldigt god vän.
Efter det var allt rätt chill, hade inga tankar på denne personen eller något annat, levde bara. Död, fast levande typ. Kom i kontakt med ett par vänner som jag hade mist kontakt med men som nu var tillbaka, jag var lycklig igen, kände mig levande. Gick utanför dörren, gick på olika träffar och råkade träffa på denne personen igen. Hela hjärtat gick i bitar och jag kände för att dö, grät mig själv till sömns nästan varje kväll. Vi fick kontakt igen, vi klickade och betedde oss precis lika nykära som vi gjorde innan, vi bröt dock efter ett par månader då jag upplevde att hen tog mer distans, vilket självklart sårade mig extremt.

Nu har jag efter ett impulsivt beslut(dessa impulsiva beslut, det kommer bli min död) tagit kontakt med hen igen. Hen beter sig precis lika dant som han gjorde sist vi fick kontakt, och jag går med en klump i magen hela tiden, jag vill inte släppa taget men samtidigt vill jag, men jag vill tro att det kan bli något ändå.

Vågar jag chansa, eller bör jag släppa taget?