Det enda jag tänker och kan ge som råd är att det nog är du som får bli bättre på att lyssna och visa intresse. Studera honom på fler sätt än att lyssna efter ord. Man kan inte förändra andra, bara sig själv. Han är som han är för att det är hans personlighet. Han kan försöka ändra på sig. Men han kan verkligen inte i grunden förändra den han är, och om han dessutom måste känna sig misslyckad förbättrar det inget.

Dessutom - tro det bästa om honom. Uppmuntra och ge komplimanger. Le mot honom och visa att du uppskattar honom. Det hjälper musslor att öppna sig. :)

Gillar Elaine Eksvärds blogg. Hon är en extrovert (retorikexpert) som är gift med en introvert. För ett litet tag sen avslutade hon ett blogginlägg så här. Himla bra!

Sen vill jag ge två råd.

1. Du kan aldrig ändra andra, du kan bara ändra dig själv och det är oftast den bästa lösningen.

2. Vi extroverta kan inte gå runt och tycka att folk ska börja prata när hela förändringen kommer om vi bara börjar lyssna.

http://elaineeksvard.se/blog/2014/01/12/min-fina-gustav-och-konsten-att-vara-lyhord/

Nu är jag inte i ett förhållande men jag är tystlåten. Det finns en del av oss som inte har problem med tystnad och inte känner något direkt behov av att prata om sådant som inte är direkt nödvändigt. Sedan rent generellt så är ju män inte heller direkt kända för att prata ut om vad de ränker på. Vill du prata så får nog du starta en konversation, och att fråga vad han tänker på räcker nog inte. Annars kanske parterapi skulle kunna hjälpa.

En sak är väl att han inte pratar om vad han tänker och känner sådär allmänt. Där gissar jag att du för försöka att acceptera att det inte kommer naturligt för honom. Men hur är det om ni haft en konflikt eller tycker olika om saker? Eftersom du skriver just om att "prata ut", så gissar jag att du menar att diskutera just sådant. Iofs så är det för vissamänniskor inte heller naturligt att prata om känslor i de situationerna, de hanterar det hellre själva. Inget är egentligen rätt eller fel, bara olika.

Jag hade inte klarat av att ha en relation med en tystlåten person. Jag själv pratar jättemycket och tycker om att lyssna också och jag behöver motståndet från min partner för att må bra och inte bli uttråkad…

 Jag har älskat och haft relationer med tysta killar och jag har haft relationer med riktiga drama queens…Det funkar helt enkelt inte i längden för min egna del. 

Parterapi kan absolut vara en idé. Är det så att den här killen är som han är och nöjd och tillfreds med det så är det  nog så att du får ta ett beslut om du kan leva med tystnaden eller ej…

Människor har olika personligheter och det är inget fel med att vara tystlåten. Ni får försöka mötas halvvägs? Acceptera varandras personligheter/behov och sådär.

Min pojkvän är exakt som du beskriver och det driver mig ibland till vansinne- speciellt nrä det kommer till att vi aldrig bråkat- för jag anser att ibland måste man prata om sådant som är mindre bra.Jag vill prata och lösa saker på det viset- men som #1 skriver det så bra- det är vi själva, vi extroverta som måste anpassa oss och förändra oss, för det är vi som upplever detta som ett problem, inte de introverta. Problemet blir då vi får dem att känna sig annorlunda, misslyckade och "fel" eftersom de inte kan möta våra krav/behov av att de ska prata mer. 

Så man får hitta ett sätt att själv komma tillfreds med det, eller möta sin partner 2halva vägen" eller acceptera att man är kanske så pass olika att en fortsättning av relationen är en dålig idé?

Jag försöker acceptera den här sidan hos min partner, fokuserar på det som är så bra med honom och de saker i detta som gör honom till en så bra partner- inga bråk, inge drama. Inte en massa tjaffs! Det är ju ganska fina egenskaper, med ett pris, men det är kanske värt det?

Jag har aldrig frågat min sambo "vad tänker du på". Jag förstår inte den frågan. Det är som att man antar att "något är fel med tystnad". Tystnad är inte fel.

Det viktigaste av allt. Lita på honom. Om han säger att inget är fel, om han säger att han inte tänker på något särskilt. Ta det som det är! Gör inte om det till att något är fel.

Varför skapa problem om det kanske inte finns några problem?

Sen om du är missnöjd med förhållandet och vill ha mer respons och full fart. Då kanske du ska börja fundera på det mer och inte på att eventuellt försöka ändra på en person. För man kan aldrig ändra på någon det blir bara fel till slut.

Kram!

Jag vill tipsa om att sluta fokusera på orden. Min sambo är väldigt introvert, men efter att ha levt ihop ett tag så har jag lärt mig att uppfatta en mängd subtila signaler som avslöjar vilket humör han är på. Han säger tex aldrig själv "nu är jag arg", utan jag märker det, bara på hans gester. Då kan jag fråga honom varför han är arg. För honom är det lättare att svara på än "vad är det?", "vad tänker du på?" osv. Men det krävs ganska mycket perception, eftersom introverta människor ofta har så små små "tells".

Nu är jag själv ganska introvert också, och vi kan sitta i timmar utan att prata med varann. Jag tycker det är skönt med tystnad, rätt ofta.

Jag kan berätta att jag är den introverta när det gäller jobbiga ämnen och känslor i vår familj och min sambo hatar det. Han är rädd för att han inte kan tyda mig och att jag hellre håller saker inom mig än tar upp dem med honom. Tyvärr är det något jag får jobba på till en del men också en sak han bara får acceptera att jag gör. Lärt mig att ta upp saker som är jobbiga/jag mår dåligt av eller säga till istället för att tjura och gömma saker. Men han har också fått acceptera att jag inte diskuterar sådana saker på samma sätt som han.

Jag känner igen mig. En gång i bilen satt jag helt tyst i över en timme och han sa inte ett pip. För ett tag sedan tröttnade jag på att sitta och prata med mig själv. Så jag blev upprörd och gnällde på honom. Då sa han något ganska kul och tänkvärt. Han sa "men älskling du visste detta när vi träffades. Jag har aldrig varit en pratare" och det är ju sant. Han är mer praktisk och jag mer analytisk Vi är iofs väldigt duktiga på att säga om något gör oss upprörda eller arga. Om han inte känner det behovet att prata ut så kan du ju göra det med dina känslor. Helt enkelt att han kan hålla det för sig själv om han vill men att du behöver prata om det när du behöver. Man har liksom olika behov.

Jag kan ju berätta att jag avskyr meningen: Vad tänker du på? 

Jag vet att den ofta uttalas i välmening för att den andre känner att man är för tyst eller för att man inte reagerar tillräckligt snabbt eller på rätt sätt på något de har sagt. Men jag känner att mina tankar delar jag med mig när och om jag vill. 

Säg att jag sitter tyst i bilen försjunken i tankar och så får man den frågan (har hänt ett antal gånger) oftast så är det privata tankar som jag inte alls har lust att dela med mig av. Antingen så får man då säga att det är inget jag vill dela med mig av, och i 90% av fallen så blir frågeställaren upprörd. Eller så gäller det att hitta på något snabbt och lätt som låter troligt, vilket gör att jag känner mig som en lögnare och leder till att ett antal av mina ex tror att det enda jag gör när jag åker bil är att studera naturen. För mitt standard svar är: Jag beundrar naturen.

Jag vet att jag är introvert, jag berättar alltid det för eventuellt blivande pojkvänner så snart jag kan för att de inte ska tro att det är de det är fel på. Jag brukar förklara att när det kommer till känslor, viktiga saker och liknande så tar det tid för mig att få fram mina tankar därför att min hjärna analyserar 20 olika varianter och hur utgången kommer att bli. Så jag behöver en stund att sammanfatta och artikulera tankarna. 

Jag tror det är därför jag sällan bråkar med någon. Min hjärna blir bara förvirrad av det och när jag väl har alla tankar sorterade så är bråket över.

#11 alla är ju olika. Jag brukar också försöka att tänka igenom saker när det kommer till till exempel bråk. Fast jag är en sån som kan fråga "vad tänker du på" eller "hör du ens vad jag säger" eller standarden "nu känns det som jag pratar med mig själv igen kan du inte låtsas att du åtminstone lyssnar så jag slipper känna mig knäpp?". Delar gärna med mig till min partner vad som pågår inne i mig. Men detta är iofs också mitt första riktiga förhållande där jag känner mig trygg att öppna mig helt och kan säga "jag mår inte bra". Vi fick båda lära oss det när jag åkte in i en depression 3 veckor efter vi flyttade ihop.