I dagens samhälle måste man prioritera jobbet. Det är svårt att få jobb nuförtiden.. Taskigt men sant, du får helt enkelt acceptera det. Det kommer en dag när han kommit in i allt och dagen blir rutin på jobbet, då kommer han "vakna" igen och spendera mer tid med dig.

Han känner nog enorm prestandapress från jobbet och behöver nog ditt stöd extra mycket just nu. Att få osäkerhetstjat lär nog skapa vad du är rädd för, en glipa mellan er. Slappna av, ta det lugnt, lita på honom och rid ut vågen tills det blir bättre tider igen :)

Du kan ju inte tänka att han "bortprioriterar" dig för att han jobbar mycket. 

Då kanske han kan börjka tänka att det är du som bortprioriterar honom för att du jobbar skift? 

NJa, det har nog inget med att han prioriterar dig mindre att göra. Som 1# säger, i dagens samhälle måste man jobba, och med ett så nytt jobb kan man knappast tjafsa med chefen allt för mycket.

Han behöver inte lägga varje minut av sin tid på jobb utan det gör han utav fri vilja. Väljer han att forts prioritera jobb i den grad han gör nu så kommer inte detta hålla. Det ända ni säger att jag ska stötta honom och förstå hans situation… men detta är ohållbart i längden. Det är märkligt att ingen kan förstå var jag kommer ifrån. Jag tror att vem som helst hade känt som jag gör. Jag har vänninor som nästan uppfostrar sina barn sj bara för att mannen har valt jobb och karriär före. Jag tycker det är ledsamt att se hur hon drar det stora lasset och Vii är på väg åt samma håll. Ett förhållande bygger på god kommunikation och en bra portion förståelse men det är bara jag som ska ha förståelse hela tiden. Nä jag är sj uppfostrad i en familj vars pappa inte var mycket närvarande och har hela tiden sagt att så ska det inte se ut när jag väljer att skaffa familj. Det är inte så att han landar ett big shootar jobb . Han jobbar i team där han verkar vilja ha den större rollen fast han inte behöver, ingen av hans arbetskollegor drar sig till jobb tidigare än vad deras arbetstid säger. Hög arbetsmoral i all ära men i slutändan är det ändå något som bli lidande.

Men vad jag förstår så har han bara haft nya jobbet i 3 månader?

Det brukar ta en tid innan man känner sig säker och har hittat "sin plats" på ett nytt jobb. Det är förmodligen en massa nya saker att sätta sig in i och man vill prestera så bra som möjligt.

Ge honom lite tid…

4# Ja, men om han VILL vara den stora rollen i det teamet som du skriver så finns det inte mycket du kan göra. Speciellt inte säga åt honom att sluta jobba så mycket och umgås med dig istället. För då blir ju du den som förstör hans trivsel på jobbet, och då blir de nog inte så kul att få hem honomn hela tiden ialfall. 

Om jag fick ett nytt jobb som jag stormtrivdes på och min sambo började gnälla på att jag trivdes för mycket hade jag blivit sur. Man ska spendera större del av sin tid på sitt jobb, resten av ens karriär. Då är det väl superviktigt och superbra om man trivs.

Ja hade du varit min partner hade jag lagt benen på ryggen för länge sedan! #6 Tur att vi alla är olika! Men jag kommer att ge det tid, vårt förhållande har varit suveränt i så många år, det slänger jag inte i sjön i första taget. Det krävs dock att båda parter drar sitt strå till stacken. En kan inte dra allt själv då kraschar det till sist. Fick mig en ljusglimt i morse där han bad om ursäkt för att han har varit så otillgänglig dom senaste veckorna och att han ville gottgöra mig. Äntligen kom min omtänksamma partner upp till ytan igen.. För vem vill inte synas och känna sig älskad av sin partner?

7# Låter som du har en del bekräftelsebehov. Kanske är lite i det problemet ligger? =)

jag och min sambo har varit ett par i snart 8 år. under den tiden har vi gått ifrån att vara en student och en 8-17-arbetare och sett mycket av varandra, till att vara en 8-17 arbetare och en skift, till en heltidsstudent som jobbar skift och en som håller på och starta upp en avdelning och jobbar mellan 8-21 flera dagar i veckan och däremellan är helt färdig. det vi har lärt oss emellan alla våra turer är att livet förändras, i perioder har man oändligt med  tid, i alndra perioder får man inse att den gemensamma tiden är mindre och kanske försöka hitta guldkorn på andra sätt. när jag jobbade som mest var det mycket mail och sms som gällde, och att verkligen ta den tid vi hade ihop och göra den betydelsefull. sedan kan jag säga, som precis har bytt jobb igen till ett mer stadigt 8-17 jobb att det första halvåret brukar innebära att man lägger extra krut på jobbet. man behöver visa att man är något att ha. man känner inte riktigt sina kollegor och vill inte verka lat eller krävande utan lägger ner tid på att visa att man är en tillgång. det brukar ta ett halvår att komma in i en ny arbetsplats helt.

prata utan att döma. ge honom tid. ibland behöver man kanske släppa lite av sina egna krav åp hur allt ska vara. ett förhållande är inte statiskt, och precis som du säger, ett förhållande bygger på en stor portion förståelse. i det här fallet rör det sig om en ny arbetssituation där din sambo kanske också behöver stöd och förståelse. att byta jobb är inte så enkelt även om man går från något sämre till något bättre. jag gjorde precsi det för ungefär 3 månader sedan, och det kräver verkligen sitt. ibland behöver man prioritera sin sysselsättning i perioder. det kan vara projekt som tar upp tid, nya rutiner som behöver sättas, eller en ny arbetsplats. ibland kanske man får finna sig i att man i perioder ses mindre, och i andra mer, bara man är öppen och pratar om det, och istället för att bli anti tar tillvara på den tiden man har ihop.

jag har varit både i dina skor och i din sambos, så jag vet vad du pratar om.

Ja det är lite som du säger #9 "krav på hur det ska vara " då jag vet hur vi har varit. Men vi har trätt in i en ny fas där han har fått nytt jobb. Vår tid har förändrats vilket det har gjort under dom andra åren också men denna gången är det mer påtagligt och speciellt för mig då mina luckor finns fortfarande kvar där jag saknar honom. Inget han märker då han är helt uppe i att göra ett bra jobb. Jag måste måste fylla min tid med annat än att sakna det vi hade innan.

#10, jag tror kanske att du behöver finna dig själv också? för två år sedan kom min sambo in på sin drömutbildning, en utbildning som han inte trott att han skulle komma in på. kruxet var att den innebar en flytt på 50 mil. det var i samma veva som jag fick jobbet som tog typ all min tid på vardagarna, och min sambo fick jobb deltid vid sidan av heltidsstudierna, alltså på helgerna. vi sågs alltså bokstavligt talat aldrig i ett år. vi möttes i princip bara i dörren, om ens det. det var vidrigt, för jag hade ju helgerna när han jobbade när jag inte hade något. tidigare hade vi spenderat all tid tillsammans, och när vi inte gjorde det hade jag vänner och familj att träffa och umgås med (jag är en väldigt social person). nu satt jag själv varenda helg, 50 mil från vänner, familj och mitt liv, i en situation som jag inte upplevde att jag själv valt. jag var så arg på min sambo, så fruktansvärt arg! det var nätter då jag var nära att bara kliva upp ur sängen, ta mitt och sätta mig i bilen och dra. det var vidrigt, men jag lärde mig något. jag lärde mig att ingenting kommer vara samma. ibland måste man bara släppa allt som var tryggt och hitta andra fasta punker, hitta sig själv, ta sig tiden att vara själv och trivas med det. landa i en trygghet att min sambo, när han stegar in genom dörren, även om vi knappt setts på två veckor, ändå älskar mig. att jag efter en 13 timmar lång arbetsdag, när jag trillar i säng hos honom som redan sover ändå vet att det viktigaste för mig oavsett är att trilla ner i sängen bredvid min sambo.

din situation är troligtvis inte permanent. ge det ytterligare 3 månader och försök hitta andra ljuspunker, för dom finns där. tyvärr blir dom färre när du känner dig anti, så du tar dyrbar tid från er på att vara arg och besviken. tid som ni kunde spendera på varandra och på att finna nya guldkorn i vardagen. det är svårt för vanedjur, jag vet, för jag är ett, men för att må bra måste man släppa greppet om det gamla.

livet kommer bjuda på stora förändringar. att finna varandra i dessa stora förändringar och kunna anpassa sig och lita på att det viktigaste inte är antal timmar man spenderar ihop, utan vad man gör med tiden tror jag är det som gör en relation hållbar.

ingen människa orkar i längden arbeta över dag ut coh dag in. det håller i en period. jag är ganska övertygad om att du kommer se en förändringa när din sambo har kommit i i sitt nya jobb och känner sig trygg med att släppa vissa saker till morgondagen.

Min man fick jobb utomlands i flera år och var borta långa perioder ibland. Det var en himla omställning men vad göra….?

Han gillade sitt jobb och hur skulle jag kunna missunna honom att ta chansen?

Det handlar mycket om att ge och ta i ett förhållande och man kommer att gå igenom olika faser tillsammans och då gäller det att reda ut problemen ganska omgående tror jag så att det inte växer och blir till stora problem.

#12 oj! Jag tror inte jag hade kunnat vara så stark! Jag ska dock sluta vara anti i mitt fall, väldigt barnsligt beteende! Ska blicka framåt och lägga tiden på sånt som gör mig glad.

12# jag har varit med om liknande när min sambo var på utlandstjänst i ett halvår. Men som du säger, vad ska man göra? Kan ju knappast bli sur på honom för det.

Du är så provocerande i allt du skriver #12 Dina inlägg gjorde inte att jag kom till insikt med något annat än att bli irriterad.

Nä jag mena inte dig #12 Utan #14

Ofta när man är ung och ganska nyutbildad måste man satsa på jobbet. Iallafall om man vill göra karriär. Min man jobbar i norge och det är inte jätte kul att han är borta så mycket. Men vi har det bra när han är hemma och vi har en bra ekonomi. Det är tufft i dag om de bra jobben. Det betyder ju inte att du inte är nr 1 ändå.

15# Är jag provocerande för att jag säger emot dig?