Fast det är inte säkert att det har med att göra att han är ung som han inte planerar så mycket. jag är 23 och min sambo fyller snart 26 och vi planerar inte mycket vi heller. Mest för att jag inte orkar ha ett utstakat liv för mig själv. Ingen av oss vill ha det så.  Tiden får helt nkelt föra oss dit den vill. 
Vi vet inte vart vi kommer vara om 3 år. bara att vi kommer vara där tillsammans vart vi nu än är. 

Alla vill inte planera sitt liv utan låta livet utveckla sig själv. =)

Ja absolut. Lite mer sånt tänk skulle jag vilja ha. Men det funkar inte för mig av någon konstig anledning. Jag oroar mig för mycket om framtiden, vill veta precis vad som ska hända och när det sker, lite av en kontrollfreak. Vilket jag inte gillar, vill ta lätt på saker men av någon anledning får jag inte ro i kroppen. 

Hur gör man? 

Jag är en orolig själ.. :/

2# Ja men annars kanske han kan hantera att du planerar din framtid, det finns ju inget ohälsosamt att planera sin framtid eller hur! =) 

Ni kan ju vara tillsammans ändå, om du planerar din framtid och han inte plaerar sin så borde ni kunna leva i samklang iallfall. Så länge du inte planerar hans framtid så borde han gå med på det tycker jag =)

Det viktigaste är om ni båda planerar en framtid ihop, oavsett hur starka planer det är. Dvs om ena parten känner "äh, vi kanske är ihop om ett år, kanske inte, spelar ingen roll vilket" medan den andra känner "vi är definitivt ihop om ett år, och om tio år" då finns det problem. Och sådana problem kan man inte riktigt kompromissa bort på ett bra sätt. Har själv en vän som är lite äldre, hon är 27, och hennes pojkvän 22. De är inte på samma nivå förhållandemässigt. Hon vill gifta sig och skaffa barn med honom och han vill absolut inte gifta sig med henne eller ha barn med henne för enligt honom var det inte så det "skulle bli" när de blev ihop. Där är det hon som "kompromissar" genom att vara tillsammans med någon som inte vill ha en framtid med henne, dvs hon kastar bort år där hon skulle kunna söka efter rätt man som vill samma saker som henne.

Däremot om det bara handlar om framtiden i allmänhet så behöver det inte vara något problem. Men det går inte alltid att kompromissa. Visst är det viktigt att man kompromissar, men om två personer är på helt olika vägar i livet går det inte riktigt att mötas halvvägs. Det är nog bra för din skull om du funderar över hur viktigt det är att ni har fasta planer.

Jag känner igen mig mycket i dig TS. Jag är färdigutbildad och arbetar och planerar mitt liv har både plan A,B och C för att inte gå omkring och vara orolig vilket jag är iaf eftersom det är plan A jag vill… Min sambo är 4 år yngre och på ett annat plan i livet och ett annat plan planeringsmässigt.

Min sambo håller precis på börja fixa upp sina gymnasiebetyg och vill ta livet som det kommer gärna sitta hemma och mys eller spela dator och prata med mig och kompisar.

Det som håller ihop oss är att långsiktigt vill vi underförstått vara tillsammans (det tror jag som många är det viktigaste). Mina planer A, B och C innefattar därför en anpassning till honom. Se till så han vet det. Försök också få honom att förstå att en plan kan vara förändelig och revideras och anpassas efter honom om han kommer på nått han vill göra.

Sen är det viktigt att planen är luddig och kan tolkas på många sätt. Är ditt mål att ha barn innan 30 kanske det skrämmer din pojkvän med en så tydliga målsättningar. Gör de luddigare. När du (din pojkvän) är redo vill jag skaffa en familj. 

Det är dessa saker som fungerar för mig men vi har fortfarande diskutioner om planering på både kort och lång sikt.

Vet inte om jag uppfattat situationen rätt men hoppas att mitt långa inlägg kanske hjälper litegrann.

Så länge ni vill vara tillsammans så löser man det praktiska.

Ja alltså vi har ju suttit och pratat om barn, giftemål och hus. Men att vi inte ska stressa fram det. Dock har jag ju en biologisk klocka som tickar och det märker han av. Jag är mer av en spontan människa och skulle kunna skaffa barn väldigt snart, gifta mig och skaffa hus. Medan han är lite mer av en planerare och logisk tänkare, han har ju rätt. Man ska inte stressa fram sånt utan det kommer när det kommer, vi måste ju först skapa våra "egna" minnen och erfarenheter tillsammans. Njuta av varandras sällskap. Vilket jag kan hålla med om. 

Men som sagt, vi planerar ju i samma riktning men jag är lite mer stressad än han. Dock så säger han ofta - när ska du ge mig ett barn. Han tycker tanken är underbar men han vågar inte nu. Han har ju fast jobb men inte jag, inte än. Pluggar fortfarande och går ut nu till våren. Dock så har han fast jobb där jag inte kan tänka mig att bo, han vill heller inte bo där för evigt men han gillar sitt jobb för tillfället och har inga planer på att flytta än. 

Tanken på att flytta tror jag skrämmer honom lite och jag vet inte hur jag ska handskas med det. Vet att det kan vara jobbigt att flytta från familj, vänner. Och speciellt då han är väldigt social och framåt och hjälper sin familj titt som tätt. 

Tycker att #5 gav ett jätte bra förslag om hur jag kan framföra mina "planeringar" .. inte sätta en tidspress på honom utan berätta vad jag vill ha ut av vårt förhållande på ett bättre sätt. Tack ! 

Ja han sa att han älskar mig och vill vara med mig. Men när han själv tycker att vi är på olika plan så skrämmer det mig lite. Tänk om han väljer att gå vidare utan mig, för han påpekar ofta att, varför har du inte en äldre kille som är redo att skaffa barn osv. Han sa det i början av relationen också, att han är rädd för att vi befinner oss på olika plan, att jag skulle kunna skaffa barn nu på en gång, men inte han. Han tyckte att jag borde ha en äldre kille. Dock så påpekar jag hela tiden att jag älskar honom och vill vara med honom. Att han är den rätta för mig, och då lyser han upp och man ser att det glimmar i hans ögon. 

Han är dock en sån där lill gammal människa och man kan ibland inte tro att han är så ung som han är. Han är väldigt mogen för sin ålder och tar enormt ansvar över sina handlingar, mer än vad jag gör ibland. Oftast är jag mycket omognare än vad han är. Men jag älskar honom så otroligt mycket och han känns så himla rätt på något sätt så jag vill verkligen att detta ska hålla. 

Dock är jag en expert att stöta ut människor, på grund av att inte bli sårad. :(