Det finns människor som lyckas hålla bipolär sjukdom i schack med hjälp av livsstilsförändringar, kosthållning, och tillskott, men det är långt ifrån alla som det fungerar för. Men det finns alltså en liten strimma av hopp att du kan vara en av dem som kan klara dig utan mediciner om du lever ett väl genomtänkt och klokt liv utan stress och dåliga vanor. Det kräver dock ett väldigt stort eget kunnande och eget ansvar och du behöver vara väldigt påläst för att det inte istället ska vara direkt farligt. Kanske ska du helt enkelt börja läsa allt du kommer över i ämnet för att avgöra om det är något som du så småningom vill prova eller om det bästa alternativet för dig ändå är att medicinera.

Låt inte denna läkare få dig att må sämre. Hade du inte träffat denna hade du antagligen fortsatt framåt och mått bra idag igen precis som du gjort nu under en tid! Vad jag tänker mig att din läkare menar är att i ett naturligt liv så kommer motgångar och sorg, har man biopolär så kan man uppleva dessa motgångar hårdare än andra människor. Men det förklarar inte för mig varför du ska behöva börja med medicin just nu när du faktiskt mått bra. Oj vad jag skulle vilja att du levde mer i nuet, vad som kommer i framtiden det vet vi inte men just nu mår du bra och det är DET som spelar roll. Du har ju klarat dig bra nu och detta har fungerat för dig. Det är du som känner hur du mår, inte läkaren. Och det är du som bestämmer OM och NÄR det blir dags för medicin.

Fortsätt vara glad på ditt eget vis :)

Läkare kan ha fel. Mår du bra så njut!
Skulle du falla tillbaka så får du ju ta det då och inte oroa dig för något som inte har hänt och kanske inte kommer hända.

Kan en människa som får veta att den aldrig kommer kunna gå igen, lära sig att gå och kan en kvinna som får veta att hon aldrig kommer kunna bli gravid, bli gravid, så kan du må bra.

Sedan är det så klart bra att veta att man kan falla tillbaka igen. Men du är inte din sjukdom.

Du kanske ska byta läkare TS?

Jag har ADHD och läkarna tror att jag även har bipolär och jag ska ta medicin men jag har inte tagit min medicin på ett bra tag nu. Mår bättre utan upplever jag. Mår du också bättre utan medicin tycker jag inte att du ska ta den. 

Läkaren kan ju inte bestämma om du ska ta medicin utan det är ju ditt val!

#1 jag trodde ju att det var den största delen. Att leva rätt. Jag undviker allt som påverkar mig mest negativt, stress tex. Umgås inte med människor som inte får mig att må dåligt och allt sånt. Däremot äter jag väl inte bäst. Slinker gärna ner en god bit eller två. Men när jag tränade och kombinerade med terapi och annat mådde jag toppen. Nu har jag inte tränat på ett tag men har en hund så får rört på mig ändå. #2 anledningen till att han är så angelägen att jag ska äta medicin är att, enligt honom, 2 av 3 får återfall inom ett år utan medicinering. Men ja. Egentligen ska han inte få mig att må dåligt men kändes verkligen i självförtroende. Jag är ju inte dum och förstår att det är något jag får leva med. Livet går upp och ner och för mig kanske lite kraftigare. Men det ändras ju inte av medicin. Det är det där att medicinera för att förebygga. Visst är det bra men nu vet jag ju hur jag reagerar innan jag åker ner eller upp. Då tycker jag att man borde kunna behandla symtomen när den dyker upp och hela tiden. Önskar också att jag kunde leva i nuet men tydligen måste jag förebygga och förbereda för nästa "omgång". #3 nej du har rätt. Jag är jag. Med eller utan sjukdom #4 dessvärre är han det bästa alternativet som finns. Däremot har jag funderat på att be om att bli remitterad till en specialist inom just detta. Finns i Göteborg som kanske skulle kunna göra mer eller har fler metoder. #5 det som är, är just att jag är livrädd för ett återfall. Jag vet inte om jag klarar mig igenom liknade igen. Visst gör jag säkert det men det är ingen självklarhet för mig och när han ger prognosen 2av3 får återfall inom 1år så blir jag nervös. Tagit mig 6år att komma hit. En resa jag gärna står över om jag kan.

#6 Skulle det ske så klarar du det. Har du kollat upp om det han säger stämmer?

Skulle det stämma så finns det ju faktiskt dom som INTE får återfall inom ett år. Du kan lika gärna vara en av dom.

Nej jag har faktiskt inte kollat upp det. har, om sanningen ska fram, varit väldigt arg och ledsen ett par dagar nu. har inte gjort eller försökt känna någonting.

Jag skulle ju tro att det din läkare gör just nu är av omsorg om dig, då han är rädd att du ska hamna i en svår situation igen. Jag anser att du ska samtala med honom igen och kanske komma fram till en strategi för hur ni ska gå tillväga. Jag tror även att du ska försöka vara ärlig med dig själv, hur klarar du motgång, som nu till exempel? Känner du igen symtomen när det väl kommer? Har du i de situationerna förmåga att förstå att du behöver medicin eller försöker du att i det längsta undvika dem? Jag tror att du behöver reda ut de här frågorna.

Det som är knepigt med bipolär sjukdom är ju just att man inte alltid märker när symtomen börjar komma tillbaka, eller så vill man inte förstå. Särskilt om man börjar bli hypoman känns det ju så jäkla bra, så det är lätt att man vill få vara i den energin ett litet tag bara och inte behöva plocka ner sig själv och stå ut med medicinbiverkningarna dessutom. Och är man på väg ner i en depression är ju inte det heller nån skojig tanke, man vill inte att det ska vara så, så då försöker man kanske intala sig att det nog inte är någon fara, det är bara en tillfällig liten svacka.

Och innan man vet ordet av har det gått för långt så att man tappar förmågan till självreflektion och sjukdomsinsikt, och så är man inne i helvetet igen och kommer inte ihåg hur man tar sig ur.

Därför är läkare väldigt obenägna att låta någon som är bipolär gå utan mediciner, även om den mår bra just för tillfället. De har sett alldeles för många som går varv efter varv i "sluta med medicin - återfall - tvångsvård - sjukhus - öppenvård - förbättring - sluta med medicin - återfall"- karusellen, och det är så förfärligt slitsamt. (För patienten, för läkaren är det nedslående på ett mindre personligt plan förstås.) Alla vet att medicinerna inte är de roligaste att ta och att en del får rätt sugiga biverkningar, men alternativet är ofta mycket värre.

Visst skulle det kunna vara så att du skulle kunna klara dig länge utan medicin utan att få ett nytt skov. Men så länge det finns någon som helst risk att du inte skulle göra det, är du verkligen beredd att ta den risken?

#9 och 10 ni har helt rätt. Precis som ni andra också. Jag har smällt allt och även om det känns fruktansvärt tråkigt så är det ju för att jag ska fortsätta att må såhär. Ha koll på livet. Ang frågeställningarna i #9 så har jag väldigt bra koll på hur jag mår och säger ifrån om något händer. Men inte när det närmar sig mani. Jag försöker tygla det så mycket som möjligt men jag kan inte erkänna att jag njuter av det. Man blir så effektiv och får gjort mycket av de man inte kan göra normalt sätt men som måste göras. Jag gillar det inte men ja. Jag måste väl börja igen. Men ska be om en mer "normal" nivå. Inte äta 3-4 olika mediciner på max dos. Exklusive vid behov medicin. Sen ska jag ställa lite mer krav. Jag vill kunna vara mig själv även om jag äter mediciner. Vill kunna vara och känna den glädje jag känner.

Det låter som en bra plan. Hoppas du och läkaren hittar den bästa möjliga balansen i medicineringen så att du kan känna dig som dig själv och samtidigt undvika att tappa greppet.

#12 jag tror det med. Men sen vissa dagar tappar jag bara lusten och även humöret. Men det går tillbaka fortare än det gjort tidigare.