Alla har det kämpigt ibland! Det är fullt normaltm och jag tycker inte att du behöver oroa dig om ni alltid kommer fram till att ni ska vara tillsammans. Men om tiden skulle komma så behöver du inte oroa dig heller, du har nya vänner och dessutom så finns det massor av karlar där ute som kommer fånga ditt intresse, livet är långt ifrån över om man byter fas i livet. :) Snarare är det början på en ny era. 

Men så länge ni båda känner att ni älskar varandra och vill fortsätta så är det värt att kämpa för, tycker jag . :)

Okej, men han säger att jag kväver honom. Att jag gnäller för mycket och börjar göra så att han funderar på att vara själv. 
Jag vet inte vad jag gör men han hittar fel överallt.
Jag vill lixom hitta tillbaka till den där gnistan man hade precis i början. 

Vad kan man göra för att piffa upp ett nergånget förhållande?

Det enda man kan förändra är sig själv. Känner du att det ligger någonting i det han säger? Att du är sö rädd att förlora honom att du klänger dig fast, tjatar och gnäller? Det är en jättevanlig reaktion och ingenting konstigt, men inte alls konstruktivt. Du måste absolut inte svara här, men fundera. Han säger förmodligen så för att hans upplevelse ser ut så. Ligger det sanning i hans upplevelse? Om så, hur ska du förändra ditt bemötande mot honom och om inte, hur ska du göra så att hans upplevelse förändras?

#3 Jag har gjort stora uppoffringar för honom, lämnat kompisar för att kunna finnas vid hans sida när han var deppig. Tackat nej till kompisar och hamnat utanför för att kunna finnas där när han inte mådde bra. 
Men han finns aldrig där för mig när jag har en depp period. Dem perioderna kommer oftast när han mår bra. För det är när jag inte är sysselsatt som det kommer. Och då säger han att jag är deppig för att han mår bra och umgås med andra och att jag inte får tillräckligt mycket tid av honom. 

Ett perfekt exempel är att han ska umgås med några syskon. Ska iväg ett par timmar och sen kommer han till mig igen. Ett par timmar för mig är 2-3h och då sitter jag och väntar på honom.
Skickar iväg ett sms när de här timmarna har gått och då säger han att han inte är färdig. 6,5h senare är han klar.
Då har jag inte rätt att säga till honom att han är respektlös mot mig som låter mig vänta sådär länge på honom. Då är jag bara gnällig och kväver honom med allt tjat och hoten om att han inte pallar med kommer. 
Men när jag är iväg och säger ett par timmar och kommer efter 2,5h ja då är det hus i helvete och jag är respektlös. 
Det är ett prakt exempel.

Jag försöker bättra mig men jag vet inte hur jag ska göra för han blir ju aldrig nöjd med mig. 
Vi har ett förflutet där jag var väldigt tjatig men det är löst. Men det känns ibland som om han vill ha det att klaga på. Att han vill kunna klaga på att jag är tjatig eller gnällig osv. Eller så kan han inte ta att jag har starka åsikter eller något..

Det låter inte så bra. Ditt exempel känns väl lite som att det är nån varningsklocka som ringer. Han låter kontrollerande, samtidigt som han talar om för dig att det är du som är kontrollerande och kväver honom… Vad svarar du när han säger att du är respektlös när du kommer lite senare än du sagt? Kan han över huvud taget se att det finns en skillnad i hur ni gör? Dessutom - du ska inte göra honom "nöjd" med dig. Han låter som om han rackar ner på dig alldeles för mycket. Eller?

#5
Jag sätter mig emot såklart. Han säger en massa saker han gör för mig som inte är respektlöst och det kommer alltid tillbaka till att han tycker att jag trampar på honom och är för bossig. Som att det är jag som bestämmer när vi ska göra saker och ting. 
Visst det har varit så att jag bestämt väldigt mycket. Men det har varit att jag har släpat med honom på saker för att han inte ska sitta och glo i sin ensamhet.
Visserligen var det för typ två år sedan som jag var tvungen att bestämma vad vi skulle göra eftersom han inte ville göra något, det kanske sitter kvar att jag är lite bossig och att min röst ska väga tyngst. 
Han säger lixom att det är 80% jag som bestämmer och han får 20% i vårt förhållande. Och jag har försökt att bättra mig genom att låta honom bestämma mer saker, men det är ju en fulvana jag har som inte bara försvinner över en natt. Så jag har försökt jobba bort den bossiga vanan men jag tycker att det åtminstone är 60-40 i vårt förhållande nu. Fast han är kvar i tänkandet att det är 80-20 men det är det inte längre.

Det låter mer som att det är hans upplevelse att du är bossig, om jag förstår det rätt? Har han kommit över depressionen nu? Kanske kan hans känslor bottna i det negativa tänket annars, var en tanke jag fick.

#7 Nej han har inte kommit över depressionen, den kommer komma tillbaka när jag börjar umgås med mina kompisar för att ge honom egentid. Då kommer det fram igen och han känner sig ensam.

Hur menar du med "Kanske kan hans känslor bottna i det negativa tänket annars, var en tanke jag fick."
Ja lite är nog att han upplever mig som bossig eller dominant. Men det mest vanliga är att han tycker att jag gnäller över saker. Som jag själv tycker är helt uppenbara saker som man inte ens ska behöva säga till om.
För säger jag inte till att det inte är okej med bla. komma 6,5h senare. Strunta i våra planer för att en kompis ändrade sig osv. Sånt får jag inte säga till om utan då är jag jobbig. Jag ska bara finna mig i att han kommer och går som han vill.

Vet du vad jag hade gjort? Gett honom det han vill ha. Ge han utrymme och ta själv utrymme. Vill han vara med en kompis, låt han vara det och sitt inte och vänta. Smsa inte ring inte. Men vill du vara med en kompis, va det så länge du vill. Säg bara att samma regler ska gälla för er båda. Offra inte saker för honom som du ser som ett offer. Då sätter man på sig "offer koftan" eller ser sig som en martyr. Det är bara destruktivt för erat förhållande. Gör saker du vill för honom för att du vill och känner att du får ut något av det. Som en gåva inte offer. Vill han ha utrymme så ge han utrymme att sakna dig. Men kräv samma tillbaka. Min pojkvän va väldigt svartsjuk i början av vårat förhållande och krävde att jag slutade prata med vissa människor. Jag "tonade ner" kontakten med dessa men krävde samma sak tillbaka. Jag har säkert "offrat" saker för honom. Tex så älskar jag att resa och har även rest ensam. Nu går inte det och en tax till mig såg det som ett jag "offrade" det för min sambo. Jag ser det inte som ett offer. Jag fick något i mina ögon bättre. Man ska aldrig offra något för någon annan. Kräv samma utrymme som han kräver av dig. Ge han det utrymme som han vill ha. Ha is i magen och hör inte av dig när han är iväg osv. Låt han komma till dig.

Citerar dig nu TS:
''Ett perfekt exempel är att han ska umgås med några syskon. Ska iväg ett par timmar och sen kommer han till mig igen. Ett par timmar för mig är 2-3h och då sitter jag och väntar på honom. _
Skickar iväg ett sms när de här timmarna har gått och då säger han att han inte är färdig. 6,5h senare är han klar. 
Då har jag inte rätt att säga till honom att han är respektlös mot mig som låter mig vänta sådär länge på honom. Då är jag bara gnällig och kväver honom med allt tjat och hoten om att han inte pallar med kommer. 
_Men när jag är iväg och säger ett par timmar och kommer efter 2,5h ja då är det hus i helvete och jag är respektlös.''

Han MÅSTE få vara borta en hel dag utan att du ska tjata på att han ska komma hem, och du MÅSTE få vara borta en hel dag utan att han ska flyga i taket. Han HAR, tro det eller ej, ett liv utan dig lika väl som du HAR ett liv utan han. Om du VÄLJER att sitta och vänta på han istället för att leva ditt egna liv, ja då får du skylla dig själv. För man kan inte kontrollera en människa så mycket att man bara ger ens partner 3 timmar med sina syskon. Detsamma gäller han. Väljer han att sitta och vänta på dig istället för att leva sitt egna liv så får han skylla sig själv.

Jag hade blivit galen och lämnat om jag hade haft det såhär i min relation. Jag må älska en annan människa av hela mitt hjärta men jag har egna behov, jag har familj och vänner jag vill kunna umgås med utan att få sms om när jag kommer hem osv. Det gäller att prioritera sin tid och ge varje betydelsefull människa i ens liv lika mycket av sin tid, inklusive sig själv. Så länge man sköter det så bör man inte tjata på varken sin partner, sin familj eller vänner att man varit borta för länge.

Så jag tycker ni borde gå skilda vägar, ärligt talat. Arbeta på er själva och inse att varje människa är en egen individ. Bara för att man är sambo, gift, ett par eller vad som så betyder det inte att man måste kontrollera hela sitt liv efter sin partner. Man har fortfarande egna liv när man träder in i ett förhållande, sånt försvinner inte bara för att man börjar älska någon.

Håller med #10 även om jag kanske försökt säga det i lite mildare ord, varför sitter du och väntar på honom?

Men, om han gnäller och hittar fel överallt, då kanske han inte är där han borde i relationen. Letar fel brukar man göra när man är väldigt missnöjd. Då blir det oxå en slags omvänt dominans. Genom att anklaga dig för att vara dominant och få dig att känna dig dålig så lyckas han "få makten".

#12 Bra uttryckt, det var lite dit jag ville komma, men fick inte orden på plats. 😊 #8 Jag menar att om hans depression ligger kvar så ser han verkligheten genom "negativa glasögon" eftersom han själv mår dåligt. Du kan inte ta bort depressionen genom att vara med honom, det är ett jobb han måste göra själv. Givetvis kan du stötta, men det blir inte bra om du ger upp ditt liv för att han är deprimerad. Jag tror också att det är bra att träffa andra, som mår bra, för att få ny energi. Och det är nog alltid bra att träffa annat folk, fast man är i en relation, så att man inte hänger upp hela sitt liv på den andra. Får han någon hjälp för depressionen? Att se fel och problem i sin omgivning är vanligt om någon inte mår så bra själv.

#13 nej han ber mig om hjälp för att hitta hjälp.
Men det känns så himla tråkigt att jag ställt upp så himla mycket när han mått dåligt men att han själv inte ställer upp på mig. Att han i princip skiter i mig när han är glad. Förstår att man måste träffa andra vilket vi gör. Jag förbjuder ju inte honom att träffa någon. Men att respektera bland annat tider osv när han själv vill att jag ska respektera hans tider. Men det är okej för honom att skita i att dyka upp eller om vi har planerat att umgås efter en vecka ifrån varandra så går alla andra före.
Sen så tar jag alltid saker och ting från forum med en nypa salt eftersom man inte riktigt kan se båda sidorna av myntet och sedan så beror det ju mycket på hur jag förklarar vilket också kan bli skevt. 

Men summarum av det hela så bör jag backa ett steg och låta han vara för sig själv ett tag?

#14 "Problemet" är ju att det är just det enda du kan göra. Backa och finna dig i. Han vet ju redan hur du känner och vad du vill, och vill han inte förändra sitt beteende så finns det ingenting du kan göra mer än att bestämma dig för om du vill ha detta förhållande Oavsett om han ändrar sig eller ej, om du kan finna dig i det, eller om du bör lämna. Eftersom han redan vet vad du vill så kommer det inte göra någon skillnad åt det bättre om du tjatar på honom. Det suger, men det är sant. Jag tycker Verkligen inte att det han gör är bra eller rätt, och jag förstår din frustration så oerhört väl. Men det spelar ingen roll hur berättigad din frustration är, för vill han inte förändras så kan du aldrig få honom att göra det heller. Du kan bara förändra din egen situation, antingen genom att lämna eller genom att nöja dig. Jag vet vilket jag tycker. Du låter väldigt olycklig.

#15 Okej, men då ligger jag lågt ett tag och ger honom det andrummet som han behöver just nu. 
Det här är det värsta som finns. Att gå omkring och vänta. Vi har vissa lektioner ihop och det känns ju inte direkt jättekul att ignorera och att bli ignorerad när man oftast brukar säga hej åtminstone.

Jaja, tiden får komma med svaret!

Tack!

#14 Mitt senaste ex valde att röka marijuana istället för att komma till mig efter ett hemskt sjukhusbesök, att röka på med sin vän var viktigare än mig som gick igenom en tuff period. Han hade alltid råd att hitta på roliga saker med vänner, han hade både pengar till det och kreativitet att hitta på roliga saker med dom om dom bara vara hemma hos någon men med mig så dög det bara till att se serier så fort vi vaknade tills vi la oss och påpekade jag att jag vill göra saker så hade han verkligen inte råd (sen kom vännerna och då fanns pengarna där). Jag kunde ligga på nätterna och gråta ögonen ur mig precis intill han, han vände sig om och sa att han var för trött för att orka bry sig.
Jag däremot fanns där, dygnet runt och hur ledsen han än var så torkade jag hans tårar och gav han råd och stöttning i svåra saker. Jag var alltid redo för roliga äventyr och jag vaknade mer än gärna mitt på natten för att trösta han när han grät.

Din kille verkar vara likadan. Bara han, han och han. Såna ska man inte lägga tid på :) Dom ger aldrig tillbaka och man duger bara vid enstaka tillfällen. 
Som jag brukade säga till mitt ex ''Du vill så gärna ha mig i hela ditt liv, du har sagt att jag är din framtid.. men varför är jag då inte viktigare än såhär? Varför ser du inte din framtid eller prioriterar den?'' 

Så vill du leva såhär? Vill du ha det såhär i ditt liv? Mår du bra av det? Blir du lycklig av det här, är du lycklig? Vill du ha en sådan karl i ditt liv, tills du dör? Kommer du ligga på din dödsbädd och le åt tanken att du fick spendera din tid med en underbar karl?

#17.

Det for en ilning genom hela min kropp. Exakt likadant.
Ligger och gråter, vilket jag inte gör ofta.
Får som svar att han inte orkar med drama mitt i natten, vänder sig om och somnar. Jag har suttit och torkat hans tårar fram till småtimmarna.
Någonstans där inne så kommer jag ihåg att han tycker det är jobbigt och betungande när jag är ledsen. Eftersom att han är så van vid att jag alltid är så stark, att jag alltid är den stabila så det får lixom inte rum med ett psykbryt till. 

Hans klasskompisar driver och är verkligen jätteelaka mot mig. Det är inte hans ensak och han orkar inte med allt drama. Så jag får stå där själv mot hans klass för inte tänker han ta ner foten.

Pengar frågan samma där. Oftast inte råd med mig, men kan låna pengar eller liknande när han ska umgås med kompisar.

Wow.. får verkligen ta en tänkare på det här 😐

#18 Mitt ex kunde låna några hundralappar för att supa sig REDIGT full med sina vänner men aldrig låna för att göra nåt roligt med mig 😛
I alla fall.. till slut insåg jag att jag inte vill leva med en sån man. Jag vill inte ens ha en sådan människa i mitt liv för jag förtjänar respekt och kärlek, inte som någon trasdocka. Det var som att han behövde ha någon att kalla sin flickvän för att känna sig hel… bara utnyttjning i mina ögon. Fick han att inse att han verkligen inte är redo för förhållande alls för fem öre, glad är jag över det. 

Så ja, ta dig en funderare. Om du verkligen vill leva såhär, om du vill lägga tid och energi på en sådan människa. Du är ung än, då är man lite mer förvirrad i hjärnan och i hjärtat (inget ont menat men du kommer inse om 5 år vad jag menar) och man går igenom destruktiva förhållanden tills man inser vad man är värd och inte :)

Så mitt förhållande är destruktivt? 🤔

#20 låter som det. Du mår inte bra i relationen.

#20 Yeah.. förekommer det situationer där man mår mer dåligt än bra så kallar jag det destruktivt. Destruktivt innebär att ett förhållande är svajigt, ur balans. Att förhållandet ger en sådana svåra inre smärtor att man till slut kan drabbas fysiskt (jag fick sömnsvårigheter, magkramper, migränattacker oftare och illamående) om man har otur. 
Destruktivt förhållande innebär inte bara misshandel. Mår man mer dåligt, gråter mer än man ler och skrattar och man blir illa behandlad utan respekt och hänsyn och kärlek så är det destruktivt.

En sak jag tänkt på inne på den här sidan är att man alltid ska lämna varandra så fort man har det jobbigt. 

Man får aldrig höra att kärleken är värd att kämpas för, ingen är perfekt och jag kommer troligtvis få massor med kommentarer emot mig.

The notebook är ett praktexempel.

bildkälla

#23 Det beror på från människa till människa :) Jag hade inte kämpat om jag hade som du, men det är jag det. Om du vill kämpa så gör det, bara DU mår bra!

Vi andra säger ju bara vad vi anser, våra åsikter :)

Okej :)

Jag tycker att man ska kämpa enda tills det är ett hopplöst fall.
Verkligen offra allt och ge varje bit av sig själv, så länge sin partner fortfarande kämpar det vill säga :)

Jag håller med om att man ska kämpa och anstränga sig för att få ordning på ett förhållande som inte riktigt funkar, men jag skulle INTE säga att man ska offra allt eller ge varje bit av sig själv. Det måste finnas gränser.

#25 Jag däremot kämpar inte för nån som hellre röker på än är med mig när jag har det tufft :) Jag kämpar heller inte med någon som låter mig gråta i flera timmar på nätterna utan att trösta mig :) Jag kämpar inte för nån som är respektlös och egoistisk. För att jag ska kunna kämpa för en människa måste det också vara värt det, jag måste bli behandlad rätt och med respekt och kärlek :)

Se där, en diskussion med olika åsikter utan hård eller spydig ton. 👍

Bravo Relationer iFokus, bravo!