Jag har hållt ihop med en kille sedan ett halvår tillbaka, jag 20+ och han 25+. Vi träffades första gången i mitten av juli, så ganska exakt ett halvår. Träffades på en dejtingsida och var på dejt ca en månad efter, jag åkte till honom för att jag hade ett ärende i samma stad.

Vi träffades regelbundet och allt flöt på liksom, i början av augusti flyttade jag till storstaden (samma stad) för att börja studera och i mitten av augusti ville han att jag skulle träffa hans bästa kompis och hans sambo, det gjorde vi och det var hur trevligt som helst.

I början var det väldigt ömsesidigt att höra av sig, men på något sätt var det något som försvann med tiden, men jag tänkte att det är väl bara så han är, han är äldre och har inte det behovet. I september tog jag upp det där med att han var seg på att höra av sig, han berättade att han är sån i perioder och vet inte vad det är för fel. Det var så i hans förra relation också. Att han hamnar i svackor. Och ibland är han så trött att han bara vill lägga sig ner och gråta. Eller typ sitta och stirra in i en vägg.

Tiden gick och vi fortsatte som vanligt, jag accepterade läget, jag menar.. alla mår ju dåligt ibland? I november var det samma visa igen och jag fick nog. Han sa att det är nog bra om vi inte ses på ett tag, för han ville fundera. Han sa att han tycker om mig sjukt mycket men blir liksom inte kär. Jag visste inte heller vad jag kände för han var så himla osäker, så jag sa att "jag vet inte heller om jag är där än, men jag vet inte om man måste vara det efter 3, 4 månader? Sånt kan växa fram".

Så han fick väl fundera kände jag och efter två veckor blev jag knäpp och skrev att nu får du fan bestämma dig. Han svarade med att han hade tänkt att höra av sig och ville träffa mig. Det gjorde vi och jag antog att allt var bra. Han hade liksom gjort mat och kändes som att han ville gottgöra mig på något vis efter allt som varit. Ca någon vecka efter ville han att jag skulle följa med honom till hans barndomsstad (vilket är minst 50 mil) och det gjorde jag. Fick träffa hans bror som då låg på sjukhus, hans mamma och syster. Och det kändes ju väldigt personligt, så jag ansåg liksom att vi var tillsammans nu.

Det blev jul och jag åkte hem till min familj och han undrade hur länge jag skulle vara borta. På nyår ville han vara med mig, vi var ute och åt med hans vänner och allt var så jävla bra. Alla var par och en kille ur paren frågade om vi var sambos, men han svarade "mer särbos".

En vecka efter var vi på middag med hans bästa kompis och sambon, som också var med på nyår.

I onsdags ville han ses och allt var så jävla bra. I torsdags skickade jag ett sms och frågade om han ville följa med mig till mina föräldrar någon gång, för jag kände liksom att jag har fått träffat hans familj och vänner flera gånger men han har aldrig träffat någon som jag har kär. Well, han kom med bortförklaringar att han inte har tid just nu och osv. Bara massa struntprat och där brast det.

Då skrev jag att "då är du väl inte redo för mig och om det är så, då kan du verkligen inte räkna med mig längre". Och där började allt helvete. Han skrev att han tycker om mig jättemycket, men blir liksom aldrig kär. Och att han isåfall inte visste vad vi höll på med, med tanke på att han förra gången antog att jag inte var kär, jag kände ju bara så för att jag bara tryckte undan känslorna för att inte blir sårad om han skulle lämna mig efter "pausen".

Efter allt detta kände jag liksom att jag bara ville radera honom, jag ville inte ha något med honom att göra för att kunna gå vidare, och det accepterade han. Men efter några dagar kändes det så himla konstigt att gå vidare utan att ha sagt hejdå mellan 4 ögon. Så jagvar där för några dagar sedan för att jag ville få ett riktigt avslut.

Men det var lite som att prata med en vägg. Han låg där i soffan och kollade rakt upp i det tomma. Jag bara satt där och grät och slängde ur mig massa saker, men vettiga och viktiga saker såklart.

Han sa att om han fick välja så skulle ha självklart vilja ha känslor för mig, det är det enda jag vill ha sa han. Sa att det måste ju vara någon spärr som gör att du inte kan få det att lossna. Han ba "ja, du har rätt, det är ju någonting, för du har verkligen gjort allt, varit jättegullig, mysig och ALLT, men det lossnar ju inte."

Sa sedan att men vad säger du om ett uppehåll, inga förpliktelse och sedan får vi se vad som händer. Han ba"jag fattar inte den grejen för jag hade inte tänkt träffa någon ny, eller dejta, knulla och ligga runt, jag vill ju ha känslor för dig"

Jag tycker det är så jävla tråkigt..och jag känner mig så jävla lurad. För han har ju garanterat visat mer än vad han känner.

Om man nu inte har så mycket känslor, varför visar man då det? Vi var på middag med hans bästa vänner för ca 3 veckor sedan och allt var då så bra, han kysste mig helt öppet liksom. Han visade ju aldrig tvärtom direkt, hintade aldrig om att han inte skulle ha känslor så allt kom som en blixt från en klar himmel.

Jag ville inte riktigt göra något förhastat, kände att kapa alla band skulle bara kännas som att kasta något i sopkorgen, för han är en sån fin kille och allt som varit har ju varit rätt bra. och han fattade inte heller grejen med att kapa alla band, så vi kom fram till att vi låter det vara och låter tiden gå och sedan får vi se hur det känns. Om vi kan vara vänner eller inte.

Även om jag vet själv att jag förtjänar bättre och han också tycker det så kan jag ändå inte släppa honom. Kan jag inte sluta tänka på honom, jag hoppas hela tiden att han är djupt nere i en svacka och tids nog kommer inse att jag saknas, kanske han har känslor ändå..eller nåt..

När jag skulle gå såg han verkligen inte glad ut, nästan lite självmordsbenägen. Vi kramades och sedan sa han bara"vi hörs", sedan gick jag.