Jag förlorade e n kärlek en gång. Många år sedan nu och det vart en hemsk tid. Men nu är jag sambo med en ny kärlek. Känns som en ännu större kärlek. Det tar tid att komma över en kärlek. Men man gör det till slut. det kan ta månader och ibland år. Men tiden gör det lättare och lättare.

Jag kan bara föreställa mig hur hemskt det här skulle vara. Måste vara något riktigt jobbigt du tvingas gå igenom nu.

Jag förstår inte riktigt vad det är som har hänt er, vad som hänt med hans känslor? Var han inte redo för eran framtid just nu?

Det blir en sådan tomhet när någon "försvinner". Att vara i den tomheten är hemskt. Har du vänner och familj nära dig som stöttar och som du kan umgås med just nu?

När jag hamnat i liknande situationer så tycker jag att det brukar hjälpa att först bara få säga precis allt man känner, vad man tycker och vad man tänker på. Prata tills man inte längre har någonting att säga. Till vem som helst eller bara för sig själv. Sen fyller jag ut tiden med att hålla mig sysselsatt tills en lösning kommer. Så fort jag åter igen blir ledsen så pratar jag om det. För mig är det de bästa sättet, att bara få ut allting. Att hålla det inom sig gör att man bara går med gråten i halsen hela tiden.

Sköt om dig och hoppas denna jobbiga tid för dig är över snart

#1 Joo. Det är väl så. Eller, jag tror faktiskt aldrig att jag kommer komma över honom, för att komma över folk har jag gjort innan. Men det här är något helt nytt, jag har verkligen aldrig älskat såhär och jag har svårt att tro att jag kan älska mer än så (det låter så jäkla klyschigt, jag vet, men jag är helt övertygad). Men ja. Det är ju det, man måste bara rida ut stormen. Problemet för mig är att jag har konstant ångest och depression även UTAN allt det här, så just nu är jag liksom nere på allra djupaste botten..

#2 Nej, han har samma känslor. Han säger att han älskar mig och att det inte handlar om att han inte vill vara med mig, men han känner inte att han kan, för att han har så mycket annat att jobba på, med sig själv. Och det förstår jag. Men, jag har också jättemycket att jobba på och känner ju att det vore skönare om vi kunde vara varandras stöd i allt det där, och hjälpa varandra att jobba på sig själv liksom..
Familjen är långt borta, men vänner har jag åtminstone några stycken. Och så har jag skola att sysselsätta mig med, men det är ju också svårt när man mår dåligt, att kunna prestera..

Ja. Du har nog rätt där, att prata och gråta ut gör det lättare, absolut. Problemet är att jag har en del jag kan prata med, lite sådär flyktigt. Även några få jag pratat om lite mer invecklat. Men, jag har just nu ingen jag känner att jag kan gråta framför, förutom honom. Som tur är är han väldigt noga med att vi ska kunna prata med varandra och finnas där för varandra, men det gör det ju också jobbigare för oss på ett vis, att jag hela tiden ringer och gråter.. Även om det är skönt att få prata ut med honom..Usch. Ja. jag vet verkligen inte hur det här ska gå. Jag både vill och inte vill komma över honom, för jag VILL ju vara med honom. Jag hoppas ju innerst inne att det ska lösa sig, för det här är verkligen mannen jag vill leva med. I resten av mitt liv. Och det är så hemskt..

Om han verkligen älskar dig och vill vara med dig så kanske det helt enkelt bara är så att tidpunkten är fel just nu. Kanske känner han sig stressad med allting omkring. Är det inte en liten tröst att tänka på att han faktiskt vill vara med dig, och att detta är något han behöver göra just nu för att kunna få denna framtid med dig som ni så gärna vill ha? Försök att ge honom lite tid. Även om det är skönast och lindrar bäst att få gråta ut och prata med honom så kanske det är bättre att inte göra det. Det sista du vill är att kväva honom helt. Känner du att du inte har någon vän du vill förlita dig på så hjälper det faktiskt att prata med sig själv också, tycker jag. Bara man får säga allt man håller inne högt. Så småningom (och nu utgår jag från att han på riktigt älskar dig) så lär han inse att han faktiskt hade det rätt bra med dig och att det var sämre utan. Att dessa problem han har lättar när han är med dig.

Ibland går allting så fort fram att man behöver stanna upp ensam för att reflektera över saker och ting.

Jaa.. Du har kanske rätt. Jag hoppas ju på att det är så, självklart! Men ja. Jag har faktiskt tagit bort hans nummer och verkligen försökt att inte höra av mig så mycket och låta honom vara.. Men det är så jäkla svårt, och när ångesten kickar in ordentligt så får jag liksom så svårt att kontrollera mig själv. Nästan som när man är full, man tänker liksom inte längre än att "jag vill göra det här just nu", och inte tänker att det kanske får konsekvenser.. Men ja. Det är nog kanske bäst, att låta honom vara och fokusera på mig själv och låta honom göra detsamma…

Jo jag tror du gör rätt i det även om det är svårt. Försök att sysselsätta dig så mycket det bara går. Se på en film. Spela något evighetslångt och meningslöst spel fungerar för mig😊