Tycker personligen att hon ska respektera och acceptera att du inte vill ha barn, inte försöka tvinga dig att ändra dig (så tolkar jag det som att hon försöker nu, omvandla dig helt enkelt.) Ge och ta i ett förhållande helt enkelt….

Man ska ju inte göra något mot sin vilja.

Men låt oss ponera att din sambo blir gravid, hur ställer du det till det då?

Kommer du lämna henne? Gilla situationen? Må dåligt?
Nu är det ju bara hur du tror att du skulle reagera och inte att detta är själva situationen.

För som du skriver så låter det som att du känner att ditt liv skulle vara över om det kom ett barn. Är det så du känner?

Fy vilken jobbig sits du hamnat i! Jag vill inte heller ha barn, har aldrig insett det fina med barn och tycker att barn är i bästa fall ointressanta och i värsta fall motbjudande. Att föra in ett sådant i mitt liv och sätta mig som ansvarig och uppbunden av det finns över huvud taget inte på kartan! Lyckligtvis är både jag och partnern i en ålder där det både den mentala risken och den fysiska möjligheten att vi ska ändra oss är rätt nära noll.

Jag tror du måste tänka så här: Eftersom du inte vill ha barn och inte är intresserad av barn, så kommer du inte att bli en bra förälder, och du kommer inte att bli ett bra stöd för din sambo i hennes föräldraroll. Var öppen för att du kanske en dag kan gripas av barnlängtan - det kan hända - men fejka den inte och akta dig för att "ställa upp" för din partners skull. Sådant blir aldrig bra.

Din partner måste också ta ställning till om barn är så superviktigt att hon vill kasta bort det ni har tillsammans nu. Hon måste förstå att ni två som föräldrar (varav du ovillig) skulle vara något helt annat är ni två barnlösa tillsammans. Det är lätt för den som fått barnlängtan att bli döv för allt annat, men du måste få henne att förstå att din inställning inte bara handlar om att du inte fattat hur gulliga barn är egentligen, utan att den går djupare - att du verkligen, verkligen inte har någon som helst lust att skaffa barn. När hon förstått och accepterat detta kan ni tillsammans fatta beslutet om ni ska fortsätta tillsammans eller inte. Barnlängtan kan gå över också.

Det otrevliga är att "jag vill inte" eller "det är inget som intresserar mig" aldrig brukar räcka som motargument. Man får ändå bilder och beskrivningar upptryckta i ansiktet, och "motståndarsidan" är helt övertygad om att det ska vara lockande, när det i själva verket gör en mer övertygad om det förnuftiga att avstå barn! Det är väldigt tröttande och respektlöst, men håll ut och förklara sakligt att barn inte är din grej. Till sist måste de lyssna och acceptera att det räcker som skäl.

#2 det skulle vara jättejobbigt om hon blir gravid eftersom jag verkligen inte är intresserad av att ta hand om och uppfostra ett barn i 18 år av mitt liv. Men nej jag skulle inte lämna henne eftersom det ju skulle vara ett misstag om hon blev gravid. Hon har ju spiral. Men skulle hon ta ut den utan att tala om för mig då skulle jag bli så besv iken att jag lämnar henne förmodligen. Då har hon ju lurat mig att göra henne gravid

Som människa är man ju i sin fulla rätt att ändra sig, men man kan aldrig kräva att omgivningen ska ändra sig. Det här är ju inte en fråga om rätt eller fel utan om vad som ärviktigast för båda, är det relationen eller barnet/att slippa barn. Är det så viktigt för din sambo att få barn att hon väljer barn före dig och är det så viktigt för dig att slippa barn att du viljer barnfrihet före din sambo, ja då får ni nog acceptera att relationen är slut.

Att tvinga någon att bli förälder mot sin vilja är aldrig en bra idé, samtidigt som det kan leda till livslång osämja och agg om någon som verkligen vill ha barn avstår på någon annans önskan. Ni måste helt enkelt var och en själva avgöra vad som är viktigast för er i det långa loppet och sedan fatta det svåra bestlutet.

Att din sambo satt upp 36-37 år som sin gräns betyder egentligen inte så mycket. Kvinnans fertilitet sjunker oftast långt tidigare än så, samtidigt blir det allt vanligare med graviditeter långt över 40 i dag, så det är absolut inte en definitiv gräns. Ni vet ju faktiskt inte ens om ni kan bli gravida tillsammans, så där är många faktorer som spelar in.

30+ är en svår ålder också för det är då många skaffar barn och som den biologiska klockan börjar göra sig påmind. Det är möjligt att din sambo är påverkad av sin omgivning och trots att hon egentligen vill ha barn har svårt att stå emot trycket från samhället. Kanske är det en känsla som går över om några år, kanske inte.

Det finns inga enkla svar är jag rädd utan hur man än vänder och vrider på de så måst ni var för sig ta ansvar för vad ni vill med era liv och vad som är viktigast och sedan leva med de besluten, oavsett om det inkluderar den andre eller inte. ❤️

#4 om du känner så så tycker jag att du/ni ska fundera om ni ska fortsätta tillsammans.

Om hon vill ha barn och inte du, för det är fel att tvinga någon att leva utan barn om dom vill ha, och fel att tvinga någon till barn som inte vill ha.

Det är mitt råd.

Det är ett dilemma som det kanske inte finns någon "bra" lösning på. Att skaffa barn mot sin vilja är en fruktansvärd sak, jag kan inte tänka mig att det vore rättvist mot varken dig, din sambo eller eventuella barn. Och att tvingas avstå från barn och den starka biologiska driften är också en fruktansvärd sak. Inget av de två alternativen är något en människa ska behöva genomgå.

Hade detta precis hänt, den här insikten hos din sambo, så hade jag självklart gett er rådet att verkligen öppet och ärligt diskutera igenom det och verkligen reflektera över er själva, vad ni vill, varför ni vill det; vad ni inte vill och varför inte. Men jag får intrycket av att det är något ni redan har gjort.

Så tyvärr, så finns det nog bara ett alternativ kvar, att lämna varandra. Tänk på det, vill du vara den som står ivägen för en så stor sak för henne? Och skulle hon vilja vara den som ger dig en framtid du inte vill ha? Man kan inte lura sig själv på en sån här sak, som du nog har märkt. 

Om det är någon tröst, jag och min pojkvän sitter i precis samma sits. Han vill inte ha barn, jag vill det i framtiden. När mina studier är avklarade så ska jag flytta, och vi gett varandra tid att tänka på saken tills dess. När min flytt blir ett faktum så kommer vi ha en diskussion om huruvida vi har en framtid tillsammans eller inte, och så får det gå som det går. Så tro mig, jag vet hur jobbigt detta känns. Man önskar att man hade velat annorlunda, att man inte ville ha det såsom man vill, men det går inte riktigt att kontrollera. 

Det går inte att kontrollera och logiskt resonera med en biologisk drift eller icke-drift. Det enda ni kan göra är vara såpass måna om varandra att ni inte tvingar på den andre en framtid som är oönskad, hur jobbigt det än är.

Din sambo måste ta ställning till hur pass viktigt ett barn är i hennes liv. Du har varit tydlig från första början att du inte vill ha barn och ska då heller inte skaffa några. Får ni barn tillsammans så kommer det med stor sannolikhet att skapa mer problem för er relation då du inte vill ha ansvaret. 

Om din sambo skulle bestämma sig för att ett barn är mycket viktigt för henne och att hon behöver det så måste du acceptera detta då det inte är snällt att hålla något så stort från en människa. Då är det dags att låta henne få uppfylla sina drömmar på egen hand. 

Jag hoppas att ni kan lösa detta på något vis för varandra så att ni båda kan känna er tillfreds med beslutet

Låter klart som ett jobbigt läge. Jag tycker du ska vara rak på terapin och säga att det känns som att det går ut på att du ska ändra dig och att du känner dig pressad av det. Rak kommunikation.

Barnlängtan kan vara en mycket stark kraft. Min egen var definitivt så stark att jag hade kunnat lämna vilken man som helst om det handlade om att välja mellan att skaffa barn eller ha mannen kvar.

Vill man olika i en så stor fråga är kanske separation den enda lösningen. Jag hade inte klarat av att leva tillsammans med en partner som vill ha barn iallafall då jag absolut inte vill ha barn. Svårt att kompromissa. Antingen vill man ju ha barn eller så inte.

Vilken svår situation. Visst kan människor ändra sig - hon har ju gjort det - men du verkar vara väldigt säker på att du faktiskt inte vill. Vilket sätter henne i en svår situation. Antingen stannar hon med dig och accepterar att det inte blir några barn i er relation, eller så måste hon lämna någon hon älskar och ge sig ut på en ganska osäker marknad för att snabbt som attan hitta någon som också vill ha barn OCH som hon passar ihop med och blir kär i. Med risk för att hon inte hittar någon och i slutänden står ensam utan vare sig partner eller barn. 

Så ja, du måste förstås noga tänka igenom hur viktigt det är för dig att inte ha barn, på samma sätt som hon måste tänka igenom hur viktigt det är för henne att ha barn, och väga de känslorna mot hur viktig relationen är. Om ni stannar tillsammans är det risk att den av er som "ger sig" blir bitter och missnöjd, hur ni än gör.

Jag tycker litegrann att det måste vara värre att bli förälder mot sin vilja än att avstå barn mot sin vilja.

Missförstå mig inte; jag menar inte att mina känslor är viktigare än hennes, men skaffar man barn fast man inte alls vill finns ju en till person att ta hänsyn till; barnet.  Inte bara sig själv. Och hur bra blir det om man inte är intresserad att ändå tvinga sig att engagera sig i barnets liv.

Nej jag vet att jag inte kommer att skaffa barn. Så bollen är egentligen hos henne. Om hon kommer stanna hos mig utan barn eller hoppas på att hitta någon lämplig man snarast.

#12 Fast jag tycker att det är schysstare om du säger det till henne och gör klart att du inte vill. Istället för att säga att bollen ligger hos henne. Utan gör nu helt och fullt klart att du inte vill. Så att det kan undvikas eventuella missförstånd.

Jag har varit i samma situation. Hade en partner som inte ville ha barn medan jag ville.

Jag valde att lämna relationen och träffade en ny partner som också ville ha barn. Att stanna kvar i den första relationen och försakat barn hade gjort mig bitter i slutändan och jag hade förmodligen lämnat honom på grund av detta ändå tillslut.

Är man fast övertygad om att man vill ha eller inte vill ha så tror jag inte det är lätt att kompromissa. Någon kommer ju att få ge upp sin dröm. Då är det bättre att söka nya vägar med partners som vill samma, sen om man lyckas få barn eller ej vet ju ingen.

#13 men självklart har jag ju sagt otaliga gånger att jag absolut inte tänker skaffa barn. Det är klart att hon vet det. Annars hade hon ju aldrig bokat tid för samtal om vi varit överens. Men det är ju det att hon fortsätter ju ändå. Om vi ser en som bär på en lien bebis på stan ex. "åååå titta vilken sööööt, en sån ska du och jag ha älskling"

Och jag svarar nej inte jag. Varje gång. Så nog vet hon att jag inte vill.

Men vad jag menar med att bollen ligger hos henne är att jag kommer inte lämna henne. Men bestämmer hon sig för att skaffa barn så får hon lämna mig.

#15 men hon kanske inte tar dig på allvar. Du borde sitta ner med henne, säga hur du känner och klargöra det för henne. Så att du ser att hon verkligen har förstått det.

#15 Just det beteendet du beskriver hos henne kan ju tyda på att hon inte helt har förstått, eller i alla fall hoppas att du kommer ändra dig. Det är nog som Aleya säger, att du nog borde göra det fullkomligt tydligt för henne, och verkligen säga att valet ligger mellan att inte skaffa barn och att lämna dig. Först när du har sagt det rakt ut så ligger bollen hos henne, skulle jag tro.

Du får helt enkelt göra klart med din sambo att du inte vill ha barn punkt slut. Om barn är så viktigt för henne så är det mer upp till henne om hon vill fortsätta förhållandet med dig eller inte.

Hon kna inte kräva att DU ändrar dig men jag tycker det mer låter som att hon vill uttömma de chanserna, att ni båda är säkra på vad ni två vill- och hon vill ha barn. Du vill inte. Hon är nog redo att göra slut med dig för att skaffa barn. Då är frågan om du är redo att "ge vika" och leka med tanken att bli pappa, eller om du ska sätta henne fri. För precis lika lite som att hon kan tvinga dig att bli pappa, kan du tving ahenne att inte bli mamma. Driften att vilja bli mamma/förälder är rätt stor och naturlig- även om alla inte har den. Den kommer senare för vissa (ja gär i samma situation själv men väntar på att min pojkvän ska ändra sig efter att jag lagt bomben- få en chans att tänka överhur han vill ha det- för det blir med eller utan honom-bäbisar).

Så du kan välja- lämna och behåll ungkarlslivet.

Stanna och bli pappa.

Jobbig sits :( Men, chansen att hon ändrar sig är nog lika liten som att du ändrar er. Det är ju en fråga om inte går att komma överens om. Gissar att det kommer att ta slut :(