Dum fråga kanske men har du luftat detta direkt med din partner? Jag upplever själv som kvinna att det är nästan lite för lätt att fastna i fällan att ens partner bara SKA förstå hur viktig en sådan dag kan vara för "oss tjejer". Nu förstår jag att det inte BARA är tjejer som tycker att alla hjärtans dag är viktigt eller att det BARA är killar som bortprioriterar, kan vara precis åt vilket håll som helst!

Det jag menar bara är att du bör nog prata med honom om detta. Säga att du vill att ni ska göra någonting mysigt ihop just den dagen. Det kanske inte blir så i år men nästa år kanske han har ändrat någonting och faktiskt kommit ihåg vad du berättat?

Det sa jag första gången till honom för över 5 år sen när vi blev tillsammans. Sen dess har det pratats ganska mycket om det. Det är inte han som bortprioterar det. Det är hans mamma som har alldeles för stort inflytande på hans liv. Och han säger till mig….

"Du vet att jag hellre bade hittat på nåt med dig men det är lika bra att mamma får bestämma så länge hon lever"

Sålänge hon lever? Hon är liksom 61 år och kommer väl leva i 20 år till så nej vi kommer inte fira alla hjärtans förrän hon är borta.

Hon är så himla fastnaglad vid sin son. Som när han ringer till henne så svarar hon alltid på samma sätt… "åååå mannen i mitt liv som ringer till mamma, så glaad jag blir"

En gång ringde jag och hon tog för givet att det var han som ringde. Så hon svarade så innan jag hann säga något… "ååå mannen i mitt liv"

Du måste sätta ner foten ännu en gång. Ibland förstår han kanske inte bara för att du sa en gång (om jag fattade de rätt)

Jag har själv varit i ett sånt förhållande, och de fick sin kulmen i att jag bröt kontakten med henne i ca 2år.
Inget jag rekommenderar och därför bör du ta upp de med främst din partner. De kan låta tjatigt men inget annat kommer nog hjälpa dig

Ev kanske kan du komma på aktiviteter åt henne/svärmor så hon får träffa mer och andra människor att lägga sitt fokus på?

Bara en spontan tanke, men hur har hans mamma det egentligen? Är hon ensam? Har något att göra om dagarna? Mår hon bra, rent psykiskt? Hur ser egentligen hennes situation ut, och hur har hon och din sambo haft det när han växte upp?

Jag vet ju inte, men jag tänker att det kanske kan finnas psykologiska skäl till varför hon så enträget insisterar på att ni kommer hem till henne. Hon kanske är ensam?

#4 ja hon är ensam men faktiskt pga att hon gör så att hon blir ensam. Hon lever ju ensam men hon har flera grannar i hennes ålder och också ensamstående damer som hon gång på gång har tackt nej till att umgås med. Och det tycker vi är rätt dumt. tex i nyår så blev hon hembjuden till en av dessa damer men hon tackade nej och sedan ringde hon sin son och berättade det. Att hon var bjuden till L men hon tackade nej för hon hoppades få besök av oss istället.

Vilket gjorde att min sambo kände sig tvingad att åka till mamma på nyår och sitta där till midnatt.

och han har svårt att sätta ner foten till henne och kräva någonting för det är jämt så synd om henne. Hon äter både en och tre olika sorters sömntabletter för att få sova. Och antidepressiva för att orka med dagen.

Minsta lilla som går emot henne så bryter hon ihop och gråter tills hennes son är hos henne, då blir hon väldigt frisk helt plötsligt. Jag har frågat min sambo varför hon äter antidepp och alla sömntabletter mn inte ens han vet. Hon har ett "svagt psyke" bara.

Förutom det de tidigare har sagt, spelar det nån roll om ni "firar" den 14:e eller 15:e? Egentligen? Den 15:e i år är dessutom en lördag, och om ingen av er jobbar då så har ni ju hela dagen att bara kunna rå om varandra!

#6 vi är vana att alltid fira andra dagar än när det egentligen infaller så  så blir det ju i år igen. Sen är det väl andra dagar på året som kanske är svårare att skjuta på. Som att vi varje år måste tacka nej till fest med våra vänner på nyårsafton, midsommarafton osv för att hans mamma alltid ger honom dåligt samvete genom att påpeka några veckor i förväg före varje sk röd dag om att hon är så ensam. Så det blir ju alltid att vara hos henne, påsk, pingst, allhelgona, jul såklart, nyår midsommar morsdag farsdag o alla hjärtans dag då.

#5 Låter lite smått manipulativt av henne, tycker jag. Jag tror att din sambo helt "enkelt" måste försöka stå ut med sitt dåliga samvete någon gång då och då och prioritera er istället för sin mamma. Ni kan ju börja med någon av dagarna per år, om ni firar nyår med henne så kan exempelvis alla hjärtans dag vara "er". Bara för att börja någonstans. Även om mamman är ensam så är det inte sunt att ha en sån bindning till sin son som hon verkar ha. Han kan ju inte ha ansvaret för hur hon mår, det är ju faktiskt hennes uppgift att ta ansvar för sitt liv.

Om det har varit så här i fem år och han inte har kunnat sätta ner foten eller sätta er relation i första plats genom att lyssna på dig mera så tror jag faktiskt inte att det kommer bli bättre. I det här fallet är det inte bara hans mamma som beter sig olämpligt utan han gör det också genom att acceptera och stötta hennes beteende. Jag hade ju inte varit kvar i en sån relation men du verkar ju ha accepterat det genom att gå med på det, även om du säkert har låtit honom veta att du inte är så bekväm i de situationerna så har du fortfarande inte låtit bli att följa med honom till hans mamma varje gång. Det här året kanske du kan vara med vänner eller med din familj om du verkligen vill göra något på alla hjärtans dag för att låta din sambo veta och verkligen förstå att du inte vill umgås med hans mamma när ni lika gärna kunde spenderat den ihop. I bästa fall kommer han att förstå att du menar allvar och i värsta fall kommer han att strunta i dina känslor och åsikter genom att fortsätta med att fira allt med sin mamma. Eller så kommer ni fram till en kompromiss och är där i bara någon timme, och sen gör ni något ihop bara du och din sambo, om han är beredd på det då.

Usch jag avskyr när mammor/svärmödrar manipulerar och ger barnen dåligt samvete för att få fram sitt eget. Det är otroligt illa av henne, oavsett om hon är ensam eller ej. Hon borde ju vilja att hennes son ska ha det bra istället för att alltid vara sittandes med henne på högtider…

I övrigt låter din man alldeles för mesig mot henne. Hon kommer fortsätta köra sitt race eftersom det fungerar och han kommer inte klara att sätta ner foten. Jag tycker du ska ställa lite mera krav på honom, för någon speciell dag kan ni väl ha tillsammans eller med era vänner istället. Man kan väl lika väl fira på fel dagar med hans mamma någon gång ibland.

#9 Ja jag har följt med varje alla hjärtans dag. Och varje julafton har jag också varit med eftersom det är dom två "högtider" som jag helst är med min partner och då är alternativet att följa med. Annars skulle vi vara på varsitt håll.

Men alla andra röda dagar följer jag inte med. Inte alla midsommaraftnar, nyårsaftnar påskhelger osv. Då är jag lika gärna med vänner. Men trist bara att vi aldrig är tillsammans de helgerna. Men men. Och som du säger att bara stanna hos henne nån timme går inte. Bara färdvägen tar 2 timmar dit och 2 timmar hem, så är han eller vi hos henne i 2 timmar så är det ändå 6 timmar som går åt.

Och ja jag accepterar det eftersom jag inte har ngt annat val. Förutom att lämna honom då. Och det tänker jag inte göra. Han sitter ju i nte där 7 dgar i veckan, men just ALLA röda dagar verkar superviktigt för henne. Och ja hon ÄR speciell. Det finns så många episoder jag skulle kunna berätta. Han sa tex nej till sin mamma en nyårsafton andra året vi var ihop. Vi var ett gäng som skulle träffas. Då ringde hon 3 gånger från förmiddagen och mitt på dagen och frågade varje gång om inte vi ställt in med vännerna och han sa nej. Vid 17-tiden ringde hon då igen och sa att hon mådde så kponstigt och sa att han eller vi bara MÅSTE komma till henne, hon  klarade inte att vara ensam på nyårskvällen hon blev så rädd sa hon. Efter att dom dividerade fram och tillbaka i telefonen så fick han tillslut lova att åka hela vägen till henne ändå. När han kom dit var det inte alls något fel på henne. Hon bara ville ha sällskap.

En annan episod var när hennes syster (som bor 20 mil från henne) lovat att åka och hälsa på henne en helg förra vintern. Systern fick förhinder dagen innan och ville skjuta på det till helgen efter. Då blev min sambos mamma HELT förstörd. Hon ringde till sin son och storgrät i telefon så han knappt hörde vad hon sa. Hon bönade och bad att vi skulle komma till henne så vi gjorde det. Och när vi kom fram dit så var hon hur glad som helst. Jag kan räkna upp hur många små saker som helst som hon gör till jätteproblem och gråter och gör sig till ett offer.

Men herregud! Det är ju inte klokt…. Går han verkligen på det varje gång hon gråter och låtsas må dåligt? Jag måste fråga - tycker din sambo att det här är ett problem?

#12 Ja han tycker att det är ett problem men han har efter alla år accepterat att hon är som hon är (eftersom hon alltid varit likadan) Även då han bodde hemma. Men han har på ngt sätt accepterat det då hon är så lättstött. För han HAR sagt ifrån till henne. Åtminstone 5-6 gånger under den tid vi varit tillsammans har deras telefonsamtal slutat med gråt från hennes sida och att hon tyckt att vi är jättehemska som inte ALLTID ställt upp direkt när hon vill.

Men grejen är den att de gångerna som han verkligen stått på sig mot henne så har det slutat med att hon dagen efter ringer och beklagat sig över hur hemsk natten varit och hur hon fått gå upp flera gånger och ta fler tabletter då hon mått så dåligt för att  han eller vi inte kunnat komma och trösta henne. Sen har hon gråtit än värre och det hela slutar ändå med att han åker dit och reder ut allting även om det var "en dag för sent" enligt henne.

Jag tror personligen att någon psykisk diagnos ligger bakom då hon hakar upp sig på småsaker och gör det till värsta allvarliga grejen som om livet var förstört. Och min sambo håller med om att NÅGOT psykiskt är det som inte står riktigt rätt till och lite därför är han dålig på att säga ifrån så ofta till henne för hon BLIR tusen gånger värre dagen efter när hon legat vaken hela natten och varvat upp sig för ingenting.

Ojojoj. Visst har hon problem. Men att din sambo ska komma och TRÖSTA henne… Det där är känslomässig utpressning, det hon håller på med. Vad händer om han helt enkelt inte åker och tröstar henne? Eller låter bli att svara i telefonen?

Vissa föräldrar lever för sina barn. Det kan bli jätte jobbigt för dom när barnen plötsligt skaffar egna liv. Jag har väl en tillsynes "osund" relation till min far och han hade samma till sin mor. Min pappa jobbar skift och så länge dom levde åt han och vi frukost nästan varje dag hos min farmor och farfar. Min mamma tyckte detta var jätte jobbigt. När farmor dog gnällde farfar mycket på att vi inte va där tillräckligt eller ja alla utan mig. Mig ringde han om jag inte varit där på en vecka och först frågade om jag mådde bra och om svaret var ja frågade han om jag inte älskade honom :) det är svårt för någon, som tex min mamma, att förstå hur man kan vara så nära med någon. Men för personen som är det finns det inget viktigare. Och det är något man minns med värme när man väl förlorat personen. Jag skulle ha väldigt svårt att flytta 2 timmar ifrån mina föräldrar. Nu bor jag 20min bort vilket min pappa tycker är alldeles för långt bort. Den kontakten jag har med mina föräldrar är fruktansvärt viktig. Kanske nära osund men jag umgås hellre med mina föräldrar en fredagskväll än med kompisar. Om din sambo inte vill ha den relationen med sin mamma får han "man up" och ta det med henne. Men han kanske vill ha en nära relation med sin mamma? Och vad jag förstår har hon ingen annan man i sitt liv. Dom kanske har en nära osund relation och vill ha det så?

#14 helt ärligt så vågar han inte ignorera henne  Inte att han är rädd för henne som så, men han har i några fall då hon varit "mer förstörd" än vanligt (eller hur jag ska uttrycka det) varit rädd att hon skulle kunna ta livet av sig.

Det är saker som varit konstigt med henne i hela min sambos barndom. Tex hon kommer hem storgråtande från jobbet för att två av hennes arbetskamrater gått och tagit en fika utan att bjudit med henne precis ALLA gångerna. Så kan hon gå och älta sådant i veckor. Ja det är flera historier han berättat från sin barndom. Sen blev hon ju också förtidspensionär vid 55 så NÅGOT fel är det ju med tanke på alla piller hon knaprar också.

Jag tjurade en Alla-Hjärtans-Dag över presenten jag fick och då var vi hemma hos svärföräldrarna..

Nu tycker vi båda ganska illa om denna dag..vi firar vår kärlek varje dag genom en kyss/kram.

Denna dagen är inget att böla över, den är som vilken annan.

17 ingen dag är som en annan dag. Vi får dom aldrig igen. För många är det en speciell dag. Därför mår en del dålugt speciellt om de är ensamma.

#16

Ok, ja det låter inte bra att han ska känna att han är rädd att hontar livet av sig om han lever sitt eget liv. Stackars kille. Jag håller fast vid att det där är känslomässig utpressning oavsett hur dåligt hon mår. Hon använder det ändå för att hålla honom bunden till sig på ett osunt sätt istället för att ta ansvar för att göra ngt åt sitt dåliga mående. Får hon någon hjälp, förutom piller?

kanske borde din kille gå och prata med någon, om han vill alltså. Det där kan inte vara lätt att bära "ansvaret" (skriver inom citationstecken eftersom det absolut inte ÄR hans ansvar egentligen) för.

#19 Hon har någon hon går och träffar varje vecka inom psyk iallafall. Om det är psykolog vet jag inte exakt och hon vill aldrig prata om hur det går heller. Om vi är där och jag någon gång frågar henne hur det gick på samtalet igår så viftar hon alltid bort det. "Dom pratar så mycket men jag tror inte riktigt på det dom säger"  Och när jag frågar varför så byter hon ämne. "nu är ju NI här så då är det ju bra. Nu har vi trevligt!"

Något sådant

Jag tror det är en blandning av att hon faktiskt mår dåligt och så att hon kanske "spelar över" lite också för att få som hon vill i vissa saker.

Så det är bara när ni är där som hon har trevligt? Ja, det är inte konstigt att din sambo känner att han måste "rädda" henne. Det låter ju som om hon är helt nöjd med situationen och inte heller vill ha hjälp från psyk, efersom hon säger som hon gör.

Jag tor att den enda som kan göra ngt åt situationen är sdin sambo. Han får helt enkelt bestämma sig för hur han vill ha det. Men han verkar ha bestämt sig för att såhär får det vara tills hon dör. Då får du nog anpassa dig till situationen, gissar jag. Om han tänker att det är lättast att göra som hon vill, menar jag.

Det som stör mig mest är inte att vi eller han får ställa upp för att hon är ensam. Det som stör mig är att hon HAR granntanter som bjuder över henne men hon tackar nej till dem för att sedan beklaga sig för sonen att hon är ensam. Och han har också frågat henne varför hon tackar nej till grannarna när hon är så sällskapssjuk. "För att jag hellre vill umgås med ER förstås" svarar hon

Det irriterar mig. Bara för att hon har oss så ska hon ju ha kompisar också.  Vore annat om hon trivdes med ensamheten.

Känner igen din snubbes relation med sin mamma i relation till min mamma.

Hon har blivit bättre, men IBLAND är det som att jag måste vara hennes krycka.

Det är en massa gnäll och suckar från henne, men jag sätter ner foten och säger stopp och belägg, på ett snällt sätt och ibland på ett inte så snällt sätt.

Min mamma har förr manipulerat mig, men det har hon nu slutat med. 🙂

Jag kan förstå om hans mamma känner sig ensam, men han borde säga att hon måste skapa ett eget liv.
Min mamma har börjat åka in till stan varje lördag, hon går och kollar på saker och om jag inte är upptagen så träffas vi. 🙂
Det kan jag hälsa dig hade varit omöjligt 2011, för jag flyttade till den staden då och hennes uttalande var: Näe jag ska aldrig åka buss in dit.
Nu gör hon det helt själv och hon blir piggare och gladare. 🙂

Navelsträngen måste klippas, och det är din sambo som måste sätta punkt för det.

Det är mitt råd. 🙂