Du vill inte ha fysisk kontakt, uppfattade jag det som- men du avlutar med att du vill ha mer än onlinekontakt? :)

Börja dejta folk irl. Man måste ju inte vara bland andra människor. Första steget skulle väl vara att söka hjälp för din dominanta sida, kontrollfreaket innom dig- och din sociala fobi om du inte redna har gjort det. Är du rädd för att umgåsmed folk? eller känner du dig bara obekväm för att andra känner sig obekväam runt dig? :) (typ introvert).

Vi må ärva saker av våra föräldrar men att sitta och tro att du ärvten "dominant gen" av din far känns jobbigt. Såklrt våra föräldrar beteenden smittar av sig på oss men du är inte DÖMD till att behöva leva på det viset, speciellt inte när du verkar väl medveten om dina egenskaper (brister? fördelar?). Jag tror alltås inte att du rent fysiskt har ärvt en GEN för att bli kontrollerande, men de tär så du har lärt dig av din av din förälder att hantera din omgivning.

Du är kanske en seriemonogam person? :D Du går vidare när relationerna spelat ut sin roll och nyförälskelsen har lagt sig? En vän till mig upplevde det problemet, att när det slutade vara fjärilar i magen och pirra pirra och man gick över till mer vardagslunk i relationen- så skapade han drama eller var otrogen, eller gick vidare till nästa relation. Han  gick till en psykolog, kom fram att han hade ett enormt bekräftelsebehov som han fått arbeta med. Idag har han varit med samma partner i några år, vilket han är jättelgad för- och han har hittat en partner han fortfarnde är jättekär i och inte kan tänka sig att vara utan.

Så du har kanske inte träffat rätt person.+ att du ju saknat dne fysiska biten- kramar och närhet. Det är kanske en asexuell person du söker till partner? Det jag läst och sett, så kan ju asexuella fortfarande uppskatta och älska närhet, det är bara själva sexbiten som de inte har någon längtan efter. Jag tror ju att kärlek å ena sidan är kemi, mellan två personer osm gör att vi blir intresserade och fäster oss vid varandra. För vissa tar det längre tid än för andra. Sedn för att få relationen att fungera i längden så krävs det vänskap, arbete och ja…att man passar ihop, kort och gott. Att man blir kär i varandra om och om igen. ^_^

Det är kanske svårt om man bara har en relation i textform, med cam eller bilder och ljudfiler. Den fysiska biten saknas, att känna någons hud, hur hormonerna reagerar när man känner varandras doft och närhet, ögonkontakt och röst. Smekningar.

Att du är 21 och okysst,…beklagar ;/ Men att vara 21 och oskuld är ingenting märkvärdigt idag, jag lovar och förr i tidne sågs det väl som en dygd ;) 

Btw, jag älskar Castiel (Alltså karaktären) ❤️

Lycka till!

Om något så kommer den man du slutligen väljer att vara med känna sig väldigt speciell, men risken här är väl att du kan bli petigare med åren och då kommer ingen mindre än gud själv att vara god nog för dig. Alla människor har svagheter och det finns ingen som är perfekt. Det som är det svåra är ju att hitta någon som har "rätt" svagheter som passar in i ens egen uppfattning om hur det ska vara för att få det att fungera. 

Anledningen till att du har svårt att hitta någon, ur mitt lekmanna perspektiv av en psykoanalys, vilket förvisso aldrig ska utföras med denna begränsade information eller avsaknad av korrekt utbildning, är att din far är dominant. Det gör att du har en känsla av att den enda man som är värdig dig är någon som är minst lika dominant som din far, och först då kommer du att kunna tillåta dig att välja den mannen. Jag har träffat Kvinnor som verkligen testar mig om jag är den jag utger mig för att vara, och det kan vara stundvis rätt jobbigt men det är något de behöver göra för att säkerställa att de inte faller för någon som inte är tillräckligt "stark" för att hantera dem. Frågan är väl om den bild du har av din far är verklig, för det är lätt att sätta sina föräldrar och förebilder på pedistal och inte se deras svagheter eller att de kanske inte lever upp till en bild man har av dem på riktigt. Tror du behöver prata med någon för att se vad som får dig att känna som du gör om du upplever att detta är ett problem för dig. Lycka till hur som.

Hur ser din relation ut till din pappa idag?

Tack så jätte mycket för era svar, jag har läst dom med omsorg!

Mina föräldrar skildes när jag var 13 år. Från 13 upp till 17 år har jag blivit uppfostrad av min pappa. Det var bara jag och pappa under 4 års tid. Jag var ganska obstinat redan som 13 åring, jag visste vad jag ville och fick jag inte det så blev det hus i helvete. Mamma var inte riktigt delaktig i uppfostringen utan det var mest pappa. Han och jag gick inte alltid ihop, det var som två negativa poler som möts, dom stöts iväg.

Jag och pappa kunde bråka i flera timmar om en enda sak för att han ville en grej och jag ville en annan grej, så det gick liksom inte ihop. Under dessa 4 år så bråkade vi mer och mer, han ville liksom inte släppa taget om mig och det var nästan som att han hindrade mig från att utvecklas till en kvinna.

Jag var på G med en kille under 2010 och vi träffades faktiskt. Det klickade mellan oss men jag gick bakom ryggen på pappa hela tiden för jag visste att han inte gillade att jag umgicks med killar (jag förstår honom, jag är hans yngsta dotter). Men när han skaffade en flickvän och hon flyttade in så passade jag på att berätta för pappa när hon var omkring. Han reagerade inte sådär jätte bra. Jag sa att jag träffat honom en gång tidigare och att han vill träffa mig igen i Karlstad, men hur mycket jag än tjatade så fick jag inte och ytterligare ett bråk utbröt.

Det var då jag kom på att jag kan ju ha ett online förhållande. Den första tiden var svår för jag minns ju än idag hur mysigt det var att ha en kille som kramar om en och myser med en, men jag sköt undan den tanken för jag visste att pappa inte gillade det. Så jag fick min första flickvän år 2010. Vi var ihop i säkert 2 år innan vi gjorde slut pga distansen (vi är vänner idag). Efter det tog jag en LÅÅÅÅÅNG paus från allt vad kärlek hette och spenderade mest tid med min bästis och min pappa. 

Från Oktober 2010 till April 2011 bråkade vi pga min depression och i April 2011 sa jag till pappa att jag skulle åka till mamma under sportlovet och väl hos mamma så bara vällde känslorna ur mig och jag grät i hennes famn i säkert 2 timmar. Pappa kramade mig aldrig. 

Min äldsta syster och min mamma bestämde sig för att jag skulle stanna kvar hos mamma och börja om gymnasiet där. Det var det bästa beslutet jag tog för sen dess har mitt förhållande med pappa blivit bättre och bättre. Vi kan tjafsa någon gång ibland för att vi är oense, men annars är det rätt bra mellan oss.

Min mamma är en alkoholist, så jag bossar väldigt mycket med henne. När hon ber mig att gå och köpa öl till henne så säger jag att hon inte ska dricka och så börjar vi bråka. Mamma är lika obstinat som jag är, ialla fall när det kommer till alkohol. 

Jag kan faktiskt säga att jag älskar mamma mer för hon ger mig fysisk närhet och hon ger mig emotionell kärlek, vilket pappa inte gjorde. En del av min hjärna kommer ihåg vad pappa tycker om att jag dejtar killar, så det är väl en anledning varför jag inte har fysiska förhållanden. Jag blev van vid att inte känna fysisk kontakt från det manliga könet, tillslut behövde jag det inte alls.

Jag är väldigt sexuellt upplyst. Jag kan ganska mycket om sex även fast jag aldrig har haft sex. Så ja… 

Blev lång text igen, haha. Men där har ni en rätt så bra bild av förhållandet till min pappa och även mitt förhållande till mamma.

Så bara ut och börja dejta på riktigt. :) Det är alltid läskigt och lite pirrigt för de flesta i början. Det är ju inte försent. Du verkar väl insatt i vad som kna orsaka dessa känslor hos dig och du verkar även försöka bearbeta dem? Vad hindrar dig egentligen, från att ruska av dig din pappas åsikter och förmaningar- och bara träffa folk irl? Som du vill? :)

Hur det går och fungerar för dig vet du först när du försökt. Eller vill du dejta dem över nätet i ett årinnan du träffar dem på riktigt? För det lät som i din Trådstart att du hade problem emd att du lessnar på relationer, men du har bara haft onlinerelationer. Många anser att det inte ens…är…relationer…som går att jämföra med den man har med en person som finns där, fysiskt, hos dig, iallafall ibland.

Lite som hur du faktiskt reagerade på att äntligne få bli kramad när du åkte till din mor. Beröring är en stor del av en relation och uppskatnting för många människor. Många skulle rent av säga att en relation utan beröring inte är en relation (många skriver jag, inte ALLA).

försökt möta någon på senaste, på tu man hand?

Den enda personen jag umgås med idag är min kompis sen 13 år tillbaka, annars umgås jag inte med någon. Jag skulle jätte gärna vilja träffa någon, men min Social Fobi hindrar mig. Jag blir OTROLIGT obekväm bland folk, det är inte för att jag är osäker och har dåligt självförtroende, jag blir bara väldigt obekväm bland folk och vill helst gå hem. Jag gillar helt enkelt inte att vara med folk, man kan väl säga att jag är en ensam varg. Har aldrig varit ett flockdjur. 

Vi brukar åka på middagar hos annat folk, och samma sak där, jag blir väldigt obekväm och det resulterar att jag går hem tidigare än planerat. Jag kan väl vara i en folkmassa i max 1 timme, sen är det nog.

Mina systrar har försökt matcha ihop mig med folk sen jag kom hit och det har inte riktigt gått bra. Killen är oftast intresserad i mig men jag är inte intresserad av honom. Jag kan inte bara bli ihopmatchad på det viset, klart att jag inte visar något intresse. 

Det krävs inte så mycket för att få mig intresserad men det gäller att trycka på dom rätta knapparna, annars går det inte. 

OM jag nu är i ett förhållande så kan det lätt hända att jag inte vill vara med min partner på ett par dagar eller veckor. Ibland föredrar jag att vara ensam. Föredrar till exempel att vara ensam efter skolan eftersom jag varit bland folk i själva skolan.

Jag vet liksom inte hur det här ska kunna funka, ibland känns det som att jag inte är ämnad att vara i ett förhållande.

Men hallå… vill du inte ha någon relation med någon man så ska du väl inte tvinga dig till det och ingen annan heller försöka tvinga dig till det! Det blir bara jobbigt för både dig själv, de i din omgivning som försöker para ihop dig och den stackare som de försöker tossa ihop dig med!

Tala bara om att du vill inte, är inte intresserad! Alla människor är inte det! Det finns de som är helt asexuella och inte heller är intresserade av sex ö h t heller ju!

Bara var dig själv och fokusera på att njuta av livet, tillvaron och kom underfund med vad DU tycker är kul och vad DU vill göra och hitta på här i livet!

Det andra kommer lösa sig av sig själv med tiden då! Man måste inte  "ha någon" för att vara en hel person! 

KRAM

När jag läser din text så känns det som att du har helt fel inställning. Det låter som att du är så säker på att du inte kan ha ett förhållande, att du vet att du kommer tappa intresset. Jag skulle vilja säga att det inte är så konstigt att det i slutändan har blivit så för dig också. Jag får känslan av att du, kanske omedvetet tycker att du inte får ha ett förhållande, att det är fel och otillåtet pga din fars åsikter. 

Går du in med tanken att "detta kommer misslyckas". Så lär det göra det också. Du behöver tro på dig själv mer och verkligen låta dig vara som du är. Låta dig känna det du känner. Du skriver att du ibland inte velat umgås med en partner under perioder. Det är inget som är bestämt att man måste umgås dygnet runt. Vissa lever som särbos eller har långdistansförhållanden, det verkar fungera det med. Det jag vill säga är att det finns inget som säger hur ett förhållande ska vara. Alla förhållanden är olika och det finns någon som passar dig också. Tappa inte hoppet på det. Du är fortfarande så ung.

Jag skulle egentligen vilja vara lite mer privat just nu, men känner att jag vill dela en del av mig själv med dig nu.

Jag har också social fobi och diverse problem som hindrat mig väldigt mycket från att nå ut till människor. Jag trodde att jag aldrig skulle våga hitta mig någon. Men med min social fobi kom också någonting bra, dvs min sambo. Vi träffades på nätet då jag ej vågade gå ut och ragga som andra unga. Jag håller med dig om att nätet är bra på det viset, man kan verkligen lära känna en människas inre, tankar, känslor och värderingar. När vi väl träffades så kunde han mig innan och utan och visste precis allt om mina sociala svårigheter. Det var en otrolig trygghet att kunna vara sig själv på det viset och ändå bli accepterad.

Som senaste skrev, man kan hitta likasinnade över nätet- träffas irl. Du, TS verkar ju aldrig ha låtit dessa internetrelationer- gå vidare till en relation där ni umgås irl. Man msåte int eumgås utepå stan, gå på krogen osv. MEN…jag vet också att social fobi är ganksa missbrukat, och sen accepterar man det.

Att man är obekväm bland folk gör en inte socialt fobisk. Det kna handla om att man är ovan vid situationen, det kna handla om massa andra orsaker. Speciellt med tanke på hur du beskrivit din pappas kontroll av dig och sedan istället bli puschad av din "varma sida" av fmailjen.

När jag bodde och levde med min fmailj så trodde jag att jag var introvert och hade social fobi- gjorde nog även de. JAg var så olik dem och jag kände at tjag alltid var "kärringen mot strömmen" och gjorde tvärt om mot vad de förväntade sig. Eftersom alla bara var irriterade på mig eller verkade döma mig, och jag lätt upplever relationer osm ytligt krimskrams, så undvek jag dme istället.

Nu bor jag själv, har en pojkvän som jag träffar när jag vill- ibland en gång i veckan, ibland varje dag. Han är introvert men kämpar med det lite. Själv har jag upptäckt att jag inte är introvert eller socialt fobisk, jag blir bara på ett sätt bland "fel människor". Jag tål inte att bli pressad i vissa situationer, då slår jag bakut. Idagkna ajg sitta på tråkiga middagsbjudningar, för jag vet hur jag ska hantera det. Att jag inte kunde det förut var nog mest pga min diagnos. Idag kna jag göra saker som är obekväma, det kunde jag inte förut. Idag ser jag även till att lämna min bekväma zon då och då, för det tar neormt med energi- men det GER mig ockå så otroligt mycket i personlig utveckling.

Så om du har social fobi, gå till en psykolog och försök se om det finns stöd för dig där. KBT osv. Acceptera det inte bara, då du uttrycker en ganska tydlig önskan som går helt emot din egen självbild. Det är som att du har två sidor som bråkar med varandra.

Du känner till dina svagheter, då är det bara att undvika dem. Men låt det inte styra hela ditt liv. Det är därför du bör söka hjälp med detta. Sen ska man ju hitta en likasinnad, som man passar ihop med. Han måste inte vara socialt handikappad, men han måste kunna förstå och acceptera den sidan hos dig.

Det finns människor som inte måste ha sex, Det finns människor som är förmögna att älska dig trots att du inte vill gå ut bland människor i onödan. Men ja, sök hjälp för detta, reda ut vad som pågår och varför, kanske få verktyg att förbättra sin situation lite? Jag önskar att jag hade sökt hjälp tidigare för när jag väl fick det så förändrade det mitt liv enormt, ärligt, som från natt till dag, och då var jag ändå rätt nöjd med hur det var förut. Men idag…känner jag inte att något hindrar mig..eller jo…tiden ^_^

Jag är medlem på diverse nätdejtingsajter och jag skriver klart och tydligt i min text att jag är ENBART intresserad av folk som är något jämnåriga med mig, alltså vill jag inte dejta någon som är över 25 år för det känns inte rätt för mig. Men det dyker alltid upp typ 40 åringar som skriver till mig som vill lära känna mig, men jag har ju skinn på näsan så jag säger ifrån direkt att jag är inte intresserad.

Jag har accepterat mitt utseende (kan väl säga att jag ser mer udda ut än vissa andra och jag är definitivt inte smal) någorlunda bra, men sen är ju också det att killar är riktigt duktiga på att fejka deras intresse. Det har hänt mig ett antal gånger, även vuxna män gör så mot mig.

Ibland har det gått så långt att jag nästan vill kalla mig för lesbisk för jag vill inte ha med män att göra, men jag är bisexuell. Vissa män är helt okej, men vissa andra kan dra dit pepparn växer.

Jag har fel inställning pga mobbning i stort sett hela mitt liv - även här av vuxna män som mobbar mig för mitt utseende - och jag har försökt ändra mitt sätt att tänka men jag blir hela tiden manipulerad och mobbad av killar och män.

Men det här med att jag lätt tappar intresset, det har alltid varit så. Det var så när jag var väldigt liten och det har varit med mig i hela mitt 21 åriga liv. Det händer inte bara i förhållanden, det händer med vänskapen och allt annat i livet. Ibland vill jag, ibland vill jag inte. Jag velar omkring hela tiden, men det är inget jag kan göra något åt. Är jag inte intresserad så är jag inte intresserad och ingen kan tvinga mig att göra någonting om jag inte vill. 

Detta har skapat problem i skolan, där min koncentrationsnivå är lika med noll, då lärarna har gett mig en uppgift. Intresset ligger i sig i säkert 4-5 veckor, sen försvinner den totalt i några veckor, kanske månader, sen kommer den tillbaka. Det lärarna gör fel är att dom pressar mig, och ju mer dom pressar mig, desto mindre intresserad blir jag och motivationen flyger iväg.

Jag VILL träffa någon ( som sagt, velar fram och tillbaka ) och jag kan mer än gärna börja prata med någon online, men jag är en tänkande varelse, jag tänker HELA TIDEN. Tankar som "han gillar mig säkert inte", "han kanske tycker att jag är ful" och såna saker. Vissa har jag faktiskt haft kontakt med ett bra tag, men sen börjar dom ifrågasätta mig varför jag helt plötsligt slutar prata med dom och jag kan ju inte bara säga rakt ut att jag är inte intresserad längre? Det är ju bara elakt, men jag kan ju heller inte ljuga. 

Sen är det också så att jag är en negativ person ( det har jag alltid varit , såvitt jag minns ) och det kan komma i vägen. Vissa killar stör sig på det och slutar prata med mig helt, vissa andra frågar varför jag är så. Jag har depression för att jag inte har bearbetat vissa händelser i mitt liv ( sorgprocessen för min döde kompis år 2008 är t ex inte fullbordad för den blev avbruten av min far ), lever med en alkoholist och pga mobbningen i mitt liv. Det är också en anledning varför folk väljer att backa undan och sluta prata med mig. Så det är ju inte konstigt att jag har fel inställning. 

Min mamma säger ganska ofta att man gör misstag i livet och man träffar fel människor, men det är bara att bita i det sura äpplet och fortsätta försöka. Jag önskar att jag vore mer som min mamma för hon utstrålar självförtroende. Samma sak med mina syskon. 

And then there's me… Jag kan utstråla högt och lågt självförtroende på samma gång, vilket förvirrar folk. 

Jag har gått hos en psykolog för diverse problem som jag har nämnt sen jag var ungefär 13-14 år gammal, och ja, det har gått snett ett antal gånger för jag exploderar när folk gräver för djupt. Det är något jag inte accepterar och jag vet att det är fel. Jag har försökt många gånger att vara tålmodig och låta personen gräva i min historik, men ibland sätter jag stopp och vägrar berätta mer. Jag vet inte vad det kallas, men man kan väl kalla det som en "säkerhetsmur" som flyger upp så fort extrema känslor står på spel t ex känslor som kan få mig att gråta eller bli arg.

Hos den psykologen jag har nu så blev jag så arg ( om det var på henne eller på mig själv vet jag inte ) att jag kastade ett glas i väggen. Hon menade att det var bra att jag gjorde så?

Söta rara vän, det låter som att du haft mycket emot dig som gjort dig så negativt inställd och de sätter käpparna i hjulet för dig. Jag tycker det är bra att du sökt hjälp hos en psykolog, men för att bli hjälpt måste man också vara helt öppen med sina känslor och faktiskt låta dom få gräva djupt. Skyddsmuren är precis vad din psykolog försöker komma förbi för att kunna hjälpa dig. 

Denna skyddsmur som du slår upp håller tillbaka dina känslor. Du går och bär på ilskan och tårarna för allt som hänt. Släpp ut allt och låt det försvinna någon annanstans! Hos dig gör det ingen nytta!

Det var kanske bra för att det är en känsloyttring. Beteende tär inte bra i sig om du gör så alla gånger du blir arg- men en del har svårt att ens tillåta sig BLI arga och uttrycka det. Recis som att man uppmuntrar någon att skratta och därmed visa glädje så är det även att uppmuntra känslor som ilska.

JAg har gått hos psykolog och KBT, men knappt behövt prata om mina "innersta känslor" eller historia, men jag känner igen mig otroligt mycket i det du berättar och vi kommer från en liknande bakgrund.

För det första så är "män" inget man bör slänga ihop i en hög- men ja, det finns "dåliga människor", både bland Kvinnor och män. En gej med dejtingsiter är att nästan ingen verkar LÄSA det som står på ens profil.

Du kan skriva att du inte vill att någon mailar dig, och ändå få 40 mail om dagen, lovar. :) Räcker att du har en snygg bild.

Jag har nätdejtat men bara gjort det en gång över dejtingsidor. För att hitta en kille/tjej med samma intresse är ju att söka folk på t.ex forum. Jag har egentligne aldrig SÖKT dem där, utan mer varit aktiv där och mött dem- och varit öppen för en relation. Det är också ett alternativ. JAg upplever att rötäggen är för många bland nätdejtingidorna.

Det är jättebra att du har skinn på näsan och inte gör något du inte egentligne vill göra. Däremot får man skilja på vad man gör för att man inte vill det (t.ex dejtar en man som det känns fel med,eller inte äter mat man hatar osv), och vad man låter bli att göra för det är obehagligt (pga att situationen gör en osäker)- som t.ex att umgås bland folk/betala i kassan och liknande saker.

Gällande att låta relationer du tappat intresset för att rinna ut i sanden- JA, de tär elakt att bara säga rakt ut att man har tappar intresset men det är ännu elakare att bara skita i det och låta personen fundera, undra, kanske vänta och hoppas på dig i flera veckor eller månader, att aldrig få ett avslut. Då slipper du konfrontera det hela, du slipper höra vilken skit du är. Så ja, det är det snällaste du kan göra mot dig själv men det värsta du gör mot din partner. Säger du rakt ut "jag har tappar intresset för dig, hejdå" så klart kommer den perosnen att kunna reagera väldigt negativt, kanske bli elak tillbaka men det kommer även att gå över bättre för den personen och du slipper dåligt samvete. Lite som att välja mellan att dra av plåstret fort eller långsamt, båda tar ont men det ena är aningen mer utdraget.

Försök leva dig in i vad du själv skulle föredra. JAg föredrar att plåstret slits av snabbt, både att göra så mot andra och att folk visar mig den respekten. Du får fundera på det.

Nu är jag en borderliner så allt jag säger är inte helt friskt, men jag kan känna igen mig mycket i det du beskriver.

Jag har alltid äcklats utav tanken på män, det ändrades dock när jag väl blev av med oskulden. Nu tänder jag inte på en naken mans kropp, men jag har gärna sex med dem om det nu finns känslor med i bilden och så vidare. Då blir det mer än sex, det blir något som man bara delar med en person i hela världen liksom.

Har i övrigt alltid varit mer för Kvinnor, men det är väl lite olika.

Jag faller väldigt mycket för personligheter och förmågan att föra sig i skrift och tal är för mig oerhört viktig, kanske något utav det viktigaste, vilket kan göra mig oerhört petig. Jag kan chatta med någon och fatta ett intresse, men en särskrivning senare vill jag inte ens se människan, än mindre konversera med denne.

Alla har olika syn på vad attraktion är, det är inte bara sex och nakna kroppar. Attraktion sätter sig ända in i hjärtat!

Det låter för mig som att du inte har lyckats bli riktigt kär ännu, och du är ju inte heller särskilt gammal så det är inte alls konstigt.

Är man riktigt kär/förälskad så tröttnar man inte på personen i fråga. Det har nog varit andra, förvirrande känslor som du har upplevt.

Du kommer garanterat att finna ditt riktiga förhållande, men det kan inte tvingas fram. Att din familj tjatar på dig gör ju inget bättre direkt, du kan inte bli kär bara för att du vill det. "It takes two to tango". :)

Nu har det hänt en del sen jag skrev mina inlägg. Jag fick kontakt med en kille för några dagar sen, men igår så avled min morbror och jag tappade kontakten med den här killen. Han ifrågasatte mig varför jag ignorerade honom och jag sa som det var, att min morbror hade gått bort och att jag inte är intresserad längre. Dock så förstod han varför jag slutade prata med honom.

Så ja… Jag kommer nog inte ge mig in i ett nytt förhållande ialla fall det närmaste året. Om jag träffar någon så får den personen se till att acceptera mig för den jag är och acceptera mina brister och att jag har problem, annars kommer det nog inte bli något.

Jag är fortfarande ung, men jag har ångest för att JAG känner mig gammal, jag har åtminstone 50-60 år kvar att leva, men det känns redan nu som att tiden börjar ta slut för mig.

Beklagar det som hänt. Försök att fokusera på dig nu och bli lite positiv. Du kan om du vill och livet är långt ännu. Tänk så mycket du har hunnit vara med om redan, och lika mycket ryms i framtiden. Sköt om dig!

Är alla dina förhållanden på nätet? Har du aldrig träffat dem?

#14 en fråga, varför sade du upp kontakten enbart för att din morbror avled? (folk säger inte upp bekantskaper över sådant, man säger att man vill vara ifred-) Killen verkade ju, enligt dig, förstå varför du "ignorerat" honom- När du väl förklarade det för honom. Om någon pllötsligt bara blir tyst och inte längre pratar med mig så skulle jag också bli förvirrad och ledsen. För att vara nära så måste du också ge dem en chans till det. 

Beklagar att ni miste din morbror.

#17 tyckte oxå att det var konstigt. 

I mina ögon kan man inte ha en relation med ngn man inte träffat. Jag förstår att du, TS, har en hel del att brottas med, men de här relationerna du har är bara konstiga. Det är inte konstigt att man tappar intresset om man aldrig vågar träffa ngn. 

Tycker inte heller att det låter som social fobi, bara ett försvar mot att låta ngn komma nära.

#16, än så länge har alla mina förhållanden varit på Internet.

#17, det är sånt jag gör när saker händer, jag säger upp kontakten helt. Händelser som den här kan lätt få mig att tappa intresset för folk oavsett om vi är vänner eller inte. Låter dumt, jag vet, men det är så jag fungerar, tyvärr. Jag kan nog ändra mitt beteende, men i så fall måste personen ha väldigt mycket tålamod. 

#18, jag har mina anledningar varför jag inte låter folk komma nära mig. Jag har blivit mobbad i hela mitt liv, jag ÄR mobbad än idag, jag har blivit sviken tusentals gånger, så det är inte konstigt att jag inte vill att folk ska komma för nära mig. Nära kan dom komma, men blir det för nära så sätter jag ner foten och stoppar dom. Jag vill inte riskera att bli sviken igen, sist jag blev sviken var det så illa att jag började planera min egen död.

Överreaktion? Nä, definitivt inte. På den tiden var jag trött på livet, massor med skit hände under den perioden och det sveket var sista droppen enligt mig, det var liksom ett tecken på att jag dög inte och jag borde inte finnas. Fick dock hjälp för mina självmordstankar. 

Men som jag skrev tidigare, inga fler förhållanden på ett bra tag, hur desperat efter närhet som jag än blir så tänker jag inte ha ett förhållande just det här året.

Det är inte konstigt om du tröttnar när ni aldrig har träffats. Du hinner ju inte få seriösa känslor och det är ju inte verkligt över nätet. Den dag du träffar någon fysiskt och faktiskt älskar någon tror jag inte du tröttnar så här.

Du ahr gått hos psykolog och verkar ha fått hjälp med självmordstankarna. Nog borde det finnas hjälp även här?

Jag har också blivit mobbad, mer eller mindr ehela mitt liv har jag varit en outsider mycket pga odiagnostiserad ADHD och det faktum att jag bodde i en skithåla (i norrbotten) med mycke trygghet men även många, inskränkta, oförstående, Svenssons- knows it all- normativa människor som dömde ut ungefär 99% av allt jag tog för mig.

Men så flyttade jag och idag har jag både en älskvärd partner och min egen släkt kan ta till sig mig på ett helt annat sätt från "avstånd" ;) och jag har fått nya vänner, folk som inte får mig att känna mig som jordens avvskräde, bara för att de inte alltid känner, tycker eller tänker som mig.

En fråga bara- du menar att du fortfarande blir mobbad? Hur kommer det sig, vilka är det som mobbar dig? Det är en situation som bör lösas. Mobbing är inte okej på något vis. Däremot kan vissa beteenden vara nästan helt oförenligt med social samvaro också, bland fel människor.

Om du reagerar med att bryta kontakter när någonting hemskt händer, istället för att förklara att du inte kan prata just nu- så kan jag förstå att du blir väldigt ensam. Det är inte andra osm bör öka sin förståelse för ditt (dåliga)beteende i det fallet, det är du själv som kanske måste försöka öka din tolerans och tålamod? Att även om du tappat intresset (för ja, hemska händelser ,trauma osv påverkar känslor) ändå vänta ut det som hänt- och sen se om dina känslor inför en person förändats.

Jag ser själv ingen som helst koppling mellan din släktings död, och att du tappade intresset för en vän och var tvungen att säga upp bekantskapen. 

Kom att tänka på det jag läste om på wikipedia om borderline:

"Personer med Borderline har ofta ett mönster av instabila sociala relationer. Medan de kan utveckla intensiva - men stormiga - förhållanden, är deras attityd till familj, vänner och partner ofta instabila. Synen på andra kan växla snabbt mellan absolut idealisering och total nedvärdering. På så sätt kan ett intensivt förhållande, med stor tillit, snabbt uppstå. Men när separation hotar, inbillad eller verklig, kan förtroendet mycket snabbt övergå i ilska eller ett totalt avsägande av relationen. Detta kan förvåna den person som drabbas, eftersom de ofta har svårt att förstå vad personen upplever som ett hot om separering. Denna rädsla för att bli övergiven kan ha att göra med personens svårighet att knyta känslomässiga band med närstående, något som särskilt visar sig då den viktiga personen inte är direkt fysiskt närvarande. Frånvaron av denna närhet skapar en känsla av tomhet, och att vara värdelös. Om personen känner sig övergiven eller sviken kan risk för självmordsförsök eller annat självdestruktivt beteende inträda."

#20 Nu blev jag väldigt upprörd över denna kommentaren. Vilket jag inte gillar alls då jag helst inte vill skriva negativt låtande inlägg här eller vara kritisk. Jag tycker att du skriver väl utförda uttal, bra råd och information här på forumet men detta var långt ifrån det… Jag själv träffade min kära sambo över nätet. Vi pratade med varandra dagligen i 3 år innan vi träffades för första gången. Och vi var aldrig någonsin oseriösa med varandra sedan vi fick tycke för varandra. Jag har andra bekanta som också träffats på det här viset, min kusin tex hade kontakt med hennes nuvarande sambo i flera år innan de träffades.

Under tiden vi hade kontakt men inte hade träffats, så kallade vi oss själva inte som ett par utan som singlar. Trots att vi var väldigt fästa vid varandra. Varken han eller jag kunde på några villkor inleda andra förhållanden eller ens intressera oss för andra under denna tid. Så visst kan man få seriösa känslor, och visst kan det vara verkligt! 

Däremot så förstår jag att detta inte är för alla och möjligtvis är du en sådan typ som inte skulle kunna inleda en relation på det här viset. Men alla är inte så.

#22 visst är det så, men samtidigt har man fått uppfattningen av att TS aldrig fört någon relation till "IRL", och det är väldigt lätt att slå bort någon man inte bundit band till mer än att man pratar på nätet och tydligne väldigt lätt bara slutar prata med när det passar en själv. 

Lät ju inte osm att ni blev ett par Över nätet, bara att ni fattade tycke och var öppet intresserade av varandra?

Jag mötte också min fd sambo över nätet och vi pratade i flera år innan vi slutligen sågs och blev kära på riktigt. Att träffas i vekrliga live,t utanför datorn tillför ju en helt ny dimension, inte minst kemisk (fysisk och visuell kontakt), som inte går att "fejka" över nätet. Över nätet är det däremot lätt att man förvillas in i relationer med människor man inte alls passar ihop med. Precisosm i vekrliga livet.

Jag och mitt ex fattade tidigt tycke för varandra, men vi dejtade andra, jag hade två relationer under de 3 år som vi chattade- trots att jag var attraherad av honom- så var han även en värdefull vän och aldrig ett hinder för mina "Irl" relationer. När vi slutligen blev singlar samtidigt så slog vi slag i saken och passade på att träffas och det blev vi.

Beror på vad man värderar högt när man söker en partner. Hur man kan knyta an till personer. Jag förstår TS och att behöva knyta an till någon, visa vem man är, innan man träffas. Men om TS aldrig träffar folk så uteblir också viktiga saker… 

Ibland pratar man med någon bara för att de råkar visa intresse för en och är en person som det är lätt att prata med- när man väl ses inser man att den personen för sig på ett helt annar sätt, är omöjlig att prata med, har en skitjobbig röst, är oattraktiv till tusen och luktar illa. ;)

Eller tvärt om. Personen uppfylle alla förväntningar och bättre därtill =  relation, förhoppningsvis.

#22 Uppenbarligen är TS en av dessa.
Och du har rätt, jag skulle aldrig kunna bli kär i en illusion.
Det är först när jag träffar folk IRL som jag kan börja få känslor.
Känner många som trodde de älskade personer över nätet. Tills de träffades 😎 Du vet inte vad det faktiskt finns fören man träffas fysiskt. Du hade tur och andra har tur. Men långt ifrån alla får det de skapat en bild av i huvudet genom nätet.

Inget du behöver bli upprörd över. Oc inget du kan sopa under mattan heller.

Ja det beror absolut på vad man värderar och vad man attraheras av. Ts nämnde att sex inte var av intresse och äckligt. Det kan vara en orsak som gör att ts söker sig till nätet. Där får man uppleva en personlighet framför den fysiska biten. Många attraheras inte av den till en början utan behöver ett tilltalande inre först.

Jag skulle säga att det är lika lätt på nätet, som i verkligheten att avsluta en väldigt ny relation. Att avsluta alla relationer är vad jag fått uppfattningen från ts att vara problemet. Jag tror inte det beror på att det är nätrelationer, aboslut inte. Snarare faller mina tankar på uppfostran och inställning. Ts tar ofta upp att fadern säger att det är Fel för h*n att ha en kärleksrelation med någon. Ts har själv sagt sig vara mycket negativ och har ingen tro på sig själv när det gäller att hålla en relation. Jag är ingen psykolog eller utbildad inom psykologi men samtliga orsaker är varningsklockor för mig.

Om man Vet, att man inte kan hålla en relation, att man kommer tröttna. Så är det ju inte konstigt att man gör det. Speciellt inte om man har trycket och stämpeln också att det är fel.

#24 Ja det finns de som ljuger och ställer till med förödelse men varför ska dessa fall lyftas fram då det finns så många positiva också? Ger man sig ut på nätet får man lita på att man har tillräckligt mycket skinn på näsan, det är precis som att gå ut i världen. Det finns lögner där med. Där kan man också bli sårad och förd bakom ljuset.

Alla på nätet är inte illusioner utan verkligt levande människor.

Att jag stötte på min nuvarande sambo på nätet, ja. Det var tur. Men det låter som på dig att du menar att det var tur att jag inte blev lurad. Det håller jag absolut inte med. Det var inte tur.

Att bli lurad på nätet är att lura sig själv.

Jag blir väldigt upprörd över detta känner jag :/

26 jag syftar inte på lögnare. Jag syftar på kemi. Man kan trivas över nätet för att sedan sakna all kemi irl. människor är inte illusioner. Bilden av den dock. människan är väldigt bra på att göra egna bilder av människor. Ännu mer över nätet.

Jag är mobbad pga mitt utseende. Jag är ingens ideal kvinna om man ska säga så. Jag har och är mobbad pga att jag är skelögd, mullig, liten näsa och utåtstickande ögon. Dessa drag har jag fått av min pappa, vilket jag har hatat sen jag kom in i tonåren. Jag måste hela tiden tänka på vilken vinkel jag använde när jag tar kort på mig själv för jag kan ALDRIG ta en bild i profil, för då ser jag bara ful ut. Jag har sagt flera gånger till min mamma att om jag hade tillräckligt med pengar så skulle jag fixa min näsrygg för den är liksom platt, ungefär som hos asiater, den existerar liksom inte.

En gång i tiden hade jag VÄLDIGT sneda tänder, vilket jag fixade under högstadiet och mitt självförtroende stärktes lite när jag äntligen fick raka tänder för då såg jag åtminstone normal ut. Men nej, jag blev fortfarande mobbad för jag såg annorlunda ut. Detta höll på under hela grundskolan, de 2 första åren på gymnasiet (2009 - 2011) och det har även pågått under de 3 åren på nya gymnasieskolan. Så får jag ihop tillräckligt med pengar så skulle jag ändra så många saker med mitt utseende för jag gillar inte hur jag ser ut i ansiktet.

Resten av min kropp är jag faktiskt nöjd med (halleluja efter 5 år). Jag gillar att vara mullig och jag har hört att vissa killar gillar mulliga tjejer. Visst, jag kanske inte har världens hälsosammaste vikt, men jag är nöjd. Det är bara ansiktet som är fel. 

Om jag träffar någon på Internet så ser dom bara mitt ansikte från en vinkel hela tiden, skulle jag sen träffa den här personen IRL och han/hon skulle se mig i profil, jag är rätt säker på att denne skulle ändra sig ganska snabbt. Jag har fått höra många gånger att jag är jätteful, jag är annorlunda och att jag inte är attraktiv.

Så jag säger ännu en gång; inte undra på att jag inte vågar gå ut och träffa någon. Jag är inte den personen som bara glömmer allting och går vidare. Jag minns varenda litet ord och jag minns hur ont det gjorde att höra de orden. 

Jag vet att det är jag som sätter stopp för mig själv genom att tänka tankar som "han tycker säkert att jag är ful" och "han tycker säkert att jag är jätte konstig", men har man varit med om det som jag har varit med om så är det fullt förståeligt varför man tänker så. 

Ingen får mig att känna mig vacker. Mamma säger hela tiden att jag måste lära mig att älska mig själv innan jag kan älska någon annan, men jag kan inte älska mig själv. 

Men som någon sa, jag är fortfarande ung. Jag kommer nog träffa någon senare under mitt liv. 

Tack för att ni tog er tid att försöka hjälpa mig.

Mobbare kommer att hitta något att mobba en för oavsett hur man ser ut. Man kan inte använda deras omdömen som måttstock för hur ful, dum eller värdelös man är - de har helt enkelt dåligt omdöme och är inga man ska lita på. Tyvärr sätter mobbning djupa spår i en person och i ens självuppfattning, och det kan ta mycket tid och ibland terapi att komma över såna erfarenheter och få en realistisk och välvillig inställning till sig själv.

Ett annat problem är att man riskerar att sätta käppar i hjulet för sig själv om man är övertygad om att ingen kan tycka om en för att man ser ut som man gör. Jag dejtade faktiskt en på kille från nätet en gång. Och jag menar EN gång (IRL), för han var skitkrånglig att lära känna pga att han tolkade minsta lilla kommentar till något helt annat och bara försvann istället för att fråga vad jag menade. Ok, han var inte särskilt snygg, det hade han faktiskt rätt i. Men det brukar för mig inte vara så svårt att se förbi om jag gillar personen bakom utseendet, så jag kunde absolut tänka mig att träffa honom några gånger och lära känna honom och se om något växte fram. Tyvärr var han så fixerad vid sitt utseende och att jag var "out of his league" enligt honom (helt obegripligt för mig) att han inte kunde släppa det och bete sig på ett rimligt sätt. Så jag tröttnade - på hans undvikande beteende, och hans ständiga självförminskande. 

Så kanske borde du hitta ett sätt att jobba med dig själv tills du kommer till punkten att du utgår från vad du vill och tror är bra för dig, att du visar dig så som du är (både fysiskt och personlighetsmässigt) och tar attityden att "ja, så här ser jag ut, och det är helt ok om du väljer att inte träffa mig pga det för då vill inte jag träffa dig heller. Din förlust. "

Märkligt sånt där TS. Du har komplex för en patt, "asiatisk" näsrygg (som jag hade dödat för att få ha) och jag hade enorma komplex för min stora näsa (som är helt normal btw) för folk kallad emig för "häxan" osv när jag var tonåring. Men vet du vad, jättemånga killar har sagt hur snygg, söt och sexig jag är, också.

Ett knep för att slippa hör av folk hur ebsvikna de är på hur man ser ut- när man väl ses, är att faktiskt vara ärlig om sitt utseende från början. Att INTE ta vinklar där ens midja blir mindre, brösten större eller t.ex en speciell näsa som säkert många också kan tycka är väldigt söt, inte syns. För målar man upp en viss bild för att man vill bli någons idealkvinna och sedan inte levererar den bilden när man ses- så är det ofta ganska kört.

Men det jag undrar är, vilka mobbar dig nu? Uppfattade inte att du går gymnasiet nu. Blir du utsatt av släkt, vänner eller totala främlingar på nätet/bussen? Vem mobbar dig.

Jag blev mobbad i grundskolan men när jag väl slutade där så har jag aldrig mer blivit mobbad- de skulle ju kunna försöka. Det finns därmeot tjejer osm försökt på olika sätt, genom utfrysning och baktalande. Jag är en sådan person som en viss typ av personer har väldigt svårt för. Känner att jag fått en perosnlig vendetta mot mig rätt ofta och att dessa personer försökt "singla ut mig" och slå ner på mig- trots att jag varit omtyckt eller neutral inför de övriga i gruppen. Kanske för att jag framstås om ganska svag och mesig, harmlös och därför lätt blir en måltavla om någon vill samla poäng.

Folk mognar och växer upp och mobbingen blir nästan läskigare ju äldre man blir. fick för mig att du är 22? Du är vuxen, därför undrar jag vilka som mobbar dig- och vikten av att faktiskt sätta stop för det. Inte se dig som ett offer som förtjänar det, att mobbingen är ett öde omöjligt att undkomma- för så är det inte!

Ingen förtjänar att bli mobbad!

Jag är 20 år, blir 21 i September och jag går fortfarande i gymnasiet (gick om gymnasiet från början 2011). Folket i min klass mobbar inte mig särskilt mycket men dom är jävligt bra på att slänga elaka kommentarer och sen när lärarna konfronterar dom så beter dom sig helt oskyldiga. 

Mina syskon har många gånger sagt att jag är inte särskilt söt (dom säger ofta att jag var söt när jag var liten) och att jag inte ser ut som alla andra. Jag har sagt till dom flera gånger att jag inte tycker om när dom säger så, men dom menar att dom bara berättar sanningen. 

Jag längtar tills jag är färdig helt och hållet med skolan (ska börja universitet till hösten) så jag kan skaffa ett jobb och flytta hemifrån så jag slipper dom ett tag. Jag har inte växt upp med mina syskon så deras sätt att skämta är inte mitt sätt att skämta och det sårar mig något fruktansvärt. 

Mamma säger till dom när dom säger såna saker men dom bara skrattar, säger att dom skämtar och fortsätter säga såna saker. 

Ibland slänger dom ut saker som "om du går ner i vikt så kanske det blir enklare att skaffa pojkvän/flickvän" och det sårar mig ännu mera. 

Så det är både utomstående folk och mina syskon som håller på sådär.

Att gå ne ri vikt gör det nog enklare att skaffa flickvän/pojkvän. så ser det tyvärr ut och det ska du inte bli sårad över- de försöker motivera dig till att förlora kilon- även om du är bekväm med dem- är du bekväm med dem inför andra?

JAg är själv överviktig, men jag tränar en hel del och äter nyttigt. Har en pojkvän som vet det och jag är glad och sådär, mår bra, jobbar. Så jag skiter i vad andra tycker om min vikt och därför är jag helt okej  ute bland folk också- för jag vet att jag mår bra, har god hälsa osv.

Folk dömer ofta ut en som ohälsosam om man bär på övervikt. Om du mår dåligt av den så får du väl öra någonting åt den. Men gör det inte FÖR andra. Finns absolut kilalr som gillar större tjejer, själv skulle jag inte viljadejta en kille med fetish för tjocka Kvinnor för jag vill inte vara ett sexobjekt. Jag vill bliomtyckt för att jag är jag, inte för att jag råkar uppfylla en viss kriterie som jag kanske inte ens kan upprätthålla.  Men det finns även killar som gillar överviktiga tjejer också. Att de inte störs av det eller dömer dig för det, men kanske inte heller älskar det?

Elaka kommentarer i skolan av dina klasskamrater. Elaka hur då?

det låter som mobbing i mina öron. Tyvärr är sådant svårt att bevisa när folk inte vågar stå upp för det. Du får förklara för dina syskon att du inte vill veta "sanningen". Det är trots allt deras sanning. Men som storasyster själv så vet jag att man ibland säger lite elaka saker på skämt för att provocera, för det är det enda sättet man når fram till det syskonet. Man är egentligen orolig och försöker motivera men det kan bli helt fel och såra istället.

Tycker du har en bra plan. Du får försöka börja värderaom ditt eget utseende. Man måste inte se ut som normen för att vara söt, vacker eller snygg. Ibland är det det där lilla som gör oss annorlunda från mängden som gör oss så speciella och omtyckta också. Ingen har nåognsin kommit fram till mig och sagt "Fy fna vad NORMAL och SNYGG dina ögon är!!" :D "Din midja är så NORMAL och VANLIG, jag vill krama om den!!" Ditt hår är så normalt råttfärgat så jag bara vill taaaaa på deeeeeet!!!" :)

Nej…det är oftast det som gör oss annorlunda som kna få folk att tycka att det är intressant. Sen kanske inte ditt intresse faller majoriteten i smaken men det är väl inge problem? du ska väl inte bli superstjärna, fotomodell osv kanske? Det finns folk som tycker att jag är APFUL och sagt det i mitt ansikte, men då tänker jag istället på alla gånger killar knappt kunnat slita blicken från mig, förklarat hur jävla snygg jag är, vilka vackra ögon  jag har, vilken sexig röst,  läckra ben etc. Men så har jag levt många år längre än dig. vid din ålder hade jag knappt haft sex, eller någon relation att räkna med. Jag gick också på gymnasiet när jag var 20. 

Men en sak vet jag, för att folk ska kunna uppskatta en så måste man vistas bland dem. Sen får man inte tillåta folk att slå ner på en. Tyvrr är det lättare sagt än gjort. Men efterosm du verkar ta väldigt illa åt dig av "elaka kommentarer", eftersom du säger att du har bra självförtroende osv- mendu helt klart har tagit till dig av vad _andra_ säge roch tycker om ditt utseende- så kanske det är detta du behöver jobba med. din självkänsla och självförtroende. Att man är så mycket mer än sitt utseende och att normen är fan inget hinder.

Jag tvivlar starkt på att jag helt plötsligt skulle få EXTREMT mycket självförtroende om jag gick ner i vikt. Nej. Min kropp är inte problemet, det är mitt ansikte. Jag HATAR mitt ansikte och som jag skrev tidigare, får jag chansen att förändra mitt ansikte så kommer jag göra det. 

Jag är inte motiverad att träna. Jag är inte deprimerad nog för att få antidepressiva (det har en läkare redan sagt till mig) och jag har inte råd att gå till en psykolog längre. Jag vill gå ner i vikt åtminstone lite grann, men jag är inte motiverad. Min pappa sa att om jag lyckades gå ner 20 kg på ett år så skulle han bjuda mig på en Japan resa. Vem som helst i min klass skulle fixa det, men jag gjorde inte det.

Varför fixade jag det inte? För jag var under press. Jag tänkte hela tiden "hur många månader är det kvar?", "hur många kilon har jag gått ner?" och jag utvecklade någon sorts ätstörning pga min besatthet att gå ner i vikt. Jag räknade mina kalorier i detalj med hjälp av diverse appar på min telefon och jag tillät inte mig själv att äta något med socker för då går jag upp i vikt. 

Jag gick ner 12 kg på 6 månader, sen blev jag mer och mer deprimerad och jag började träna mindre och mindre. Min pappa tjatade mer och mer på mig att jag skulle ge fan i socker och börja träna. Men jag bara la av. Jag kan inte träna när jag är under press. Jag slår bakut när någon tjatar på mig. Jag tål det bara inte. 

Just nu är det väldigt stressigt i och med det att min morbror nyligen har gått bort och vi ska på begravning nästa vecka samt att mitt gymnasiearbete måste vara inlämnat vecka 9 vilket jag är långt från klar med. Jag har gått upp i vikt för jag har ätit mina känslor och jag är helt enkelt tillbaka där jag startade, dock så har jag inte gått upp fruktansvärt mycket, kanske 5-6 kg sen i Januari.

Men varje gång jag börjar träna och går ner i vikt så blir jag besatt och beroende. Jag börjar kontrollera vad jag äter, hur mycket jag äter och jag tittar hela tiden på innehållsförteckningen på saker innan jag köper den. Så en vanlig shoppingrunda på COOP tar 10-15 minuter för min mamma och mina syskon medan det tar upp mot 1 timme för mig.

Det är jobbigt. Det är jävligt jobbigt. Mamma blev glad när det visade sig att jag inte hade någon fysisk sjukdom bortsett från mitt öga, men jag fick allt det psykiska istället.

JAg  räknar kcal och kollar vad jag stoppar i mig- ser inte det som en ätstörning, utan medveten :) Saker jag redan känner till behöver jag ju inte kolla på- men en del människor har lättare att gå upp i vikt och kna inte moffa i sig vad som helst. Alla har vi "en vän" som kan äta pizza dag ut och dag in utan att gå upp ett gram, jag hör inte till den gruppen. JAg brukar skämta om att jag kan äta 500 gram chips och går upp 5 kg  -_-

Vad har du för sjukdom i ögat? :)

Du skulle bli förvånad hur självkänsla och förtroende kan öka för vissa människor bara genom att gå ner i vikt- precis som att en dle blir besatta av att operera en viss kroppsdel för den är SÅ fel, och sedan när det är gjort- hittar de bara en ny sak att fixera sig på. 

En viktnedgång förändrar en hel del även i ansiktet. Sen får du jobba med din självbild helt enkelt. det är ibland svårast. Att förstå att folk inte ratar en pga utseendet utan för att man kanske inte är så rolig som person. Useendet är sekundärt.

Då får man jobba med det. Jag blev mobbad i grundskolan  men då kunde jag inte heller hantera en konflikt. Kan väl inte säga att jag är så superbra på det idag heller men jag kan iallafall låta det "rinna av" mig bättre.

Så om du ska fortsätta tro att folk ogillar dig pga en näsa, så varsågod. Jag själv tror inte att en näsa kan påverka någons liv så mycket. Det ligger hosdig, det är du som låter det bli så. Det är det du får jobba med. Angående träning och motivation- alla gillar inte att träna. Eller så har du inte hittat den träningsform som är rolig/känns bra :D

En bra hållning, "normalvikt" -  utstrålar positiva saker. Motion är oftast hjälpsamt mot depressioner. En timmes promenad i ljuset varje dag- det är bevisat. Rent kemiskt. 

Nåja, iallafall. Önskar dig lycka till! :)

Jag är född skelögd, men ska få det opererat någon gång det här året eller nästa år för jag orkar inte med det längre. Det här med att motion är hjälpsamt mot depression tvivlar jag på. Under sommaren var jag ute och promenerade varje dag, men jag var fortfarande deprimerad utan att jag ens tänkte på det. 

Jag var smal när jag var runt 13-14 år och redan där var mitt självförtroende på rock bottom även fast tjejer i min klass skulle dö för att ha min kropp. Jag gillade inte mig själv. 

Men som jag sa tidigare, blir inget förhållande på ett tag, men tack för hjälpen ialla fall. Är inte riktigt intresserad av förhållanden just nu.

Motion botar inte, men motion är bra och kan hjälpa en på vägen. Motion är bra för allt. Mående, sömn, hälsan osv.

#35 relationer är ju inte allt. Enstaka saker gör en sällan lycklig.

#36 nä precis. Det finns ett ämne som utsöndras i tarmarna som en del får mindre av- men ökar om de motionerar- som är viktigt för att inte hamna i ett tillstånd (som liknar eller ÄR depression?). Allting är ju en kemi i kroppen. Kärlek, lyckorus och även depression. Eftersom både matne vi äter och motion påverkar kemin också så är det även något som kna hjälpa lite på vägen. Motion stärker både psyket och kroppen men oftst behövs det ju _mer_.

Skelögd, det är inte hela världen men förstår att du vill åtgärda det om du mår dåligt över det. Räknas skelögdhet som en ögonsjukdom? Visste jag inte. Kanske beror på hur mycket man skelar iofs. Hindrar/försämrar dne din syn på något sätt?
En kille i min klass fick operera för skelögdhet på båda ögonen mins jag, i mellanstadiet. Han hade mått väldigt dåligt över det, men vi andra i klassen brydde oss inte speciellt mycket om det, han hade ju "alltid skelat" och det var så man var van att se honom. Hoppas det går bra för dig och att det för dig fram en bit på väg att må bättre ( alltså, känna dig mer bekväm ute bland folk och kanske någon gång få ha den där relationen du funderar på).

Det klassas som en ögonsjukdom eftersom det är nerver (eller muskler?) i ögat som är typ halvt förlamat. Jag fick ha lapp för ögat när jag var mindre för att jag skulle träna upp mitt öga, så jag kan ju styra mitt öga så att jag tittar rakt, men nu får jag extremt mycket huvudvärk, är trött hela tiden (är trött i ögonen) och har dubbelseende 50% utav tiden jag är vaken. Jag måste få bort min skelögdhet om jag ska få ta körkort, kan ju liksom inte ha dubbelseende om jag kör bil…

Jag har en fråga som är rätt så enkel faktiskt… Låter det konstigt att en 21 åring träffar en 30 åring? Jag är medlem på HappyPancake.com och det är en kille där som flirtat med mig och jag har ingen aning om hur jag ska reagera.

#38 Skulle inte du sluta "DEJTA"?

#40 jo, jag har varit medlem på den sidan ett tag nu, och jag gick bara in för att kolla om jag fått några mail

#41 Kan du inte kolla mejl utan att börja "dejta" borde du nog inte vara med på sådana sidor. Låter verkligen som du behöver en paus.

Man har ett val då det kommer till sitt utseende. Antingen går man runt och mår skit för att man är missnöjd, och vem mår bra av det? Eller så accepterar man hur man ser ut och skiter i vad andra tycker. Man kan må dåligt av det också, men i det långa loppet, om man lägger ihop allt dåliga mående, så mår man sämre om man går runt och nojjar sig. Hade den diskussionen med en vän med ätstörningar, antingen gick hon runt och mådde dåligt över att hon gick upp i vikt och vad folk kanske tyckte, eller så gick hon runt och mådde dåligt över vad hon gjorde mot sin egen kropp och vad hon inte tillät sig själv. Tillslut valde hon att skita i vad andra kanske tyckte, började tillåta sig själv saker och först då kunde hon släppa in ngn i sitt liv ordentligt. 

Summa summarum är att antingen mår man dåligt över det ena eller så mår man dåligt av det andra. Om du redan går runt och straffar dig själv för ditt utseende och mår dåligt pga av det så kan du lika gärna skita hur du ser ut, ge dig ut bland folk och sen må dåligt över vad de kanske tycker istället. Må dåligt som må dåligt, eller hur? Bara att det senare kommer att visa att folk inte bryr sig om hur du ser ut och du kan slappna av efter ett tag. 

Vidare borde du nog säga upp dina medlemskap på dejtingsidor, börja träna och vara snäll mot dig själv. Man har den kropp man har och det finns inget att vinna på att gå runt och straffa kroppen. Först då är snäll mot dig själv kommer du kunna ha en ordentlig relation. En klyscha som stämmer ganska väl.

Jag har redan konstaterat i något annat inlägg att jag inte känner någon motivering att träna över huvudtaget. Folk måste muta mig för att jag ska göra saker, annars gör jag det inte. Nu senast erbjöd min pappa en resa till Japan för 55 000 kr om jag gick ner 20 kg på 1 år, men förra månaden så sa jag upp det erbjudandet (hade då gått ner 12 kg på 3 månader, erbjudandet började i Maj 2013, tränade inte ett skit under Juni, Juli, Augusti och September. Gick ner 12 kg från Oktober till Januari) för att jag mådde skit och att det var stressigt i skolan.

Nu är gymkortet utgånget och det är en lättnad för mig. Får ångest bara jag ser en räkning, får ångest när jag ser att jag har pengar på kontot, får ångest av att veta att jag tar studenten det här året och att jag ska börja på Universitet, får ångest av att veta att jag måste jobba i resten av mitt liv. Mina "social skills" existerar nästan inte, vill inte träffa folk. Jag är alltid tyst i skolan tills någon tilltalar mig. Har stora koncentrationsproblem i skolan och även på de få jobb som jag har haft. Min vilja att leva över huvudtaget försvann när jag var 14-15 år gammal (min kompis som var 12 dog i självmord Augusti 2008). 

Min mamma har äntligen förstått att någonting är fel, men jag kan inte prata med henne för hon lever fortfarande i förnekelse. Hon vill inte inse att jag mår dåligt. Hon har sett att jag skurit mig ett ex antal gånger och hon har bara bett mig att sluta och hon vet ingenting om mina självmordsförsök. De enda som vet är mina två systrar och min pappa, även dom lever i förnekelse och vägrar inse att jag mår dåligt.

Den enda som lyssnar på mig och vill hjälpa mig är min kurator på skolan, henne går jag till ibland när jag mår riktigt uselt och jag känner att hon faktiskt förstår mig. Min husläkare vet att jag är deprimerad och att det är en utav anledningarna varför jag har magkatarr början till magsår idag. Folk vet att jag mår dåligt men det är bara 2 personer i min krets som hjälper mig och faktiskt lyssnar. 

Jag har fått tid för gastroskopi som mamma ska följa med mig på (får ångest av det också), så vi får se om jag ialla fall blir kvitt magkatarren/magsåret. Ska fortsätta gå hos min kurator även efter jag har tagit studenten (hon är i samma byggnad som min husläkare).

Jag tänker inte prata med min mamma mer om mina problem för hon tror mig aldrig och hon förnekar hela tiden att jag mår dåligt, säger att jag är löjlig och massa annat. Konstigt att hon inte tror mig när hon ändå fått bekräftat att jag inte är helt frisk.