När man blir lämnad.
Jag bor i Tokyo, Japan, för tillfället och det har ju alltså betytt att jag lämnat mina vänner kvar i Sverige/England/USA/osv. Men har fått nya vänner här, speciellt två stycken. En kille från USA som bodde i mitt hus tidigare men nu bor 20 minuter bort. Vi har klickat ordentligt och spenderar rätt mycket tid ihop och han är så otroligt lätt att prata med och jag älskar hans sällskap. En riktigt bra vän. Och en tjej från Sverige, som precis som jag har asperger och alltså förstår mig till punkt och pricka.
Fick reda på för en vecka sedan att han flyttar i början av april till norra Japan för att arbeta över sommarhalvåret. Jag förstår varför såklart, men det känns riktigt jobbigt ändå. Ändå har jag liksom, hanterat det rätt bra.
Fick för några minuter sedan reda på att min vän från Sverige, som går i samma skola som mig, och vars sharehouse jag ska flytta in i nu i slutet av mars flyttar också inom Japan. Väldigt snart. Slutet av mars. Det har knäckt mig helt otroligt. Jag förstår varför hon flyttar också, för hon mår inte bra i vår skola. Jag respekterar såklart det, och hon måste ju göra det som känns bäst för henne. Men jag är så otroligt ledsen. Jag kommer sakna henne så mycket. Liksom, hon förstår mig så perfekt, för vi har samma diagnos, och vi är så otroligt lika. Ibland behövs inte ens ord för att uttrycka hur vi mår. Vi kan typ befinna oss i samma rum och plugga och det känns… stabilt, på nåt sätt. Jag lider mycket av typ panikångest och dylikt och har väldigt svårt för förändringar. Detta kom… inte från ingenstans, för hon har funderat på det, men då skulle det ske i juli. Det är stor skillnad på en månad och fem månader.
Är jätteledsen och vet inte hur jag ska hantera det faktiskt. :(
"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"
Jag förstår problemen som ni som har Asperger har. Min dotter har det också. Det är svårt med förändringar och ändå är livet en enda förändring…..hur gör man? Man accepterar?
Jag tror att det bästa sättet att acceptera det är att tillåta sig att faktiskt vara ledsen och skriva och prata om det, men även inse att de faktiskt finns, även om det inte är i din direkta närhet.