Visst var det speciellt. Det var ju första gången. Men klaraste och finaste håller jag inte med om.

Första kärleken kommer nog alltid vara nostalgisk och varm. För mig har det gått över 20 år sedan första kärleken och vi är goda vänner ännu. Idag skulle jag aldrig fallit för honom mer än vän.

Första kärleken är speciell. Det håller jag med om men att det skulle vara finast eller bäst  tror jag inte på alls.

Mja, första kärleken var nog väldigt speciell. Och den var väldigt fin, MEN inte finare än den jag har nu :)

Vet inte vem "min första kärlek" är, så, öh. Kan inte alls relatera till det här med att det skulle vara så himla fint och speciellt.  😃

Håller inte alls med :) Den bästa kärleken är när man hittat sig själv och vågar vara trygg med en person. När det kommer har inte med vilket nummer det är på kärleken.

Jag tror jag måste hålla med. Det var då som man var som mest oskyldig och trodde på sann kärlek. Det var en viss oskyldighet som man aldrig kan få tillbaka. Det känns väldigt tragiskt, men jag lär nog aldrig hitta samma sak eller något som var minst lika fint som det jag hade tillsammans med min första pojkvän. Trots alla bråk och problem man hade - så var han min första och jag var hans. Sådant händer inte mer än en gång i ens liv..

7 Jag visste redan då hur verkligheten med kärlek ser ut och levde inte i en illusion om att det aldrig skulle kunna ta slut.

Jag håller med dig TS, träffade min riktiga kärlek när jag var 15 år:) Vi är tillsammans än idag, har haft 7 lyckliga år med min sambo<3:)

9 härligt att ni är tillsammans ännu. Men du har inget att jämföra med. Är ju ganska självklart att du känner så ;)

#10 Har ju en del nära vänner och sett vad dem gått igenom så förstår ju såklart att vissa tycker olika, är inte alltid en saga. Den första riktiga kärleken behöver inte alltid vara den första man blir tillsammans med, kan vara senare i livet med. Men jag vet att min alltid kommer finnas i mitt liv:) Är både ris och ros att vara ihop länge men är värt det när man älskar en person:)

Min första kärlek var heelt fantastisk, vi hade ett distansförhållande. Vi kunde sitta i timmar och skriva långa texter till varandra om hur mycket vi älskade varandra. Jag var 15 år. Det var helt magiskt och inget skulle någonsin kunna sära på oss.

NOT. :p nemen till slut så började han bestämma över hur jag skulle klä mig och vilka jag fick umgås med så till sist så orkade jag inte mer. Men just då trodde jag att det var det bästa förhållandet en människa kunde ha! Nu har jag en pojkvän sedan snart 3 år tillbaka och även om vi inte sitter och skriver långa kärleksbrev så känns det som ett mycket bättre förhållande än mitt första :-) kan ju bero på att man är lite äldre men.

Första kärleken präglar en alltid.

Min första kärlek var inte bra, men då lärde jag mig vad jag vill ha och inte. Ingen av mina kärlekar har varit dåliga, fast det finns dom som det har varit mer känslor in och de med mindre känslor i.

Ibland funkar det och ibland inte.

Njae…

Min första kärlek var visserligen omtumlande, och ja, jag har fortfarande en speciell känsla för honom trots att det gått snart 25 år. Men själva förhållandet var kort, förvirrande, med usel kommunikation och generellt kasst hanterat från båda håll. Jag visste nog helt enkelt inte hur man gjorde! Och jag tror det är delvis därför det har hängt sig kvar. Jag har varit besviken på mig själv för att jag liksom fick chansen men sjabblade och inte visade mig från min bästa sida. För SÅ märkvärdig var han inte även om han är en schyst kille med många bra egenskaper.

Efter det hade jag ett par helt ok pojkvänner innan jag träffade någon som helt vände upp och ner på min tillvaro. Det var det mest omtumlande jag varit med om, jag kastade mig in handlöst i det och förlorade mig själv fullständigt, och det slutade i katastrof eftersom det faktiskt inte är sunt att gå så helt upp i en annan människa. Det och det faktum att han inte var direkt sund och balanserad heller.

Spola framåt ytterligare ett antal år, och nu har jag en mogen, vettig relation med en person som förstår mig, utmanar mig intellektuellt och mestadels gör mig till en bättre människa. Och vice versa. Det är varken dramatiskt och stormande eller "rent" och oskuldsfullt, det bara är. Och jag skulle nog säga att den här kärleken är den av alla jag haft som är den mest äkta.

Min första kärlek har jag kvar. Haft honom i 11 år och hoppas man får bli gammal med honom. Älskar honom lika mycket nu som i början, om inte mer.

Första kärleken gjorde mycket stort intryck och avtryck. Krafter jag inte visste fanns mötte jag för första gången. Tog många år att smälta såpass att det blev helt och hållet historia.  Men nu är det definitivt historia sedan ganska många år tillbaka. Och inte var det den största kärleken! För varje kärlek har jag lärt mig nytt, både om mig själv och om kärlek. Och mitt livs största kärlek både på längden och djupet är definitivt den med min nuvarande man.

Min första kärlek träffade jag runt 13 :p åh jag va så kär i honom. Fortfarande idag kan det pirra lite när jag ser honom på typ Facebook. Första kyssen osv :). men måste säga att min nuvarande får mig att känna på ett sätt jag aldrig gjort tidigare. Han kanske inte är min första kärlek men min utan tvekan största kärlek.

Jag har vart kär o riktigt förälskad i en innan men min riktiga kärlek som jag träffat är min man. Det var helt annan nivå på känslan det var bara helt rätt.