bästa mina föräldrar nånsin kunnat göra och hade jag inte vart så liten hade jag firat det. 

även om de dolde det så kände man av det att de "stod ut" pga oss en längre tid, men de förstod inte hur mycket deras negativa "energi " faktiskt gjorde saken värre än bättre att de försökte snarare än att inse faktum att de mådde bättre åtskilda och att vi mådde MYCKET bättre av dem åtskilda

#1 skönt att höra att det inte blir just tvärt om och att det blev mycket bättre! Pratar de något med varann,eller har de brutit kontakt och är helt ''ovänner''?

som pappa sa när mamma flyttade till samma by "kommer hon närmare bygger jag en vallgrav med krokodiler runt huset" 😂

och ärligt så skulle de börja tala så är vi många syskon som skulle se till att stoppa det då de bara skulle sluta i katastrof. Eller så säger jag upp kontakten med dom om de börjar snacka med varann.
Visst drömmer jag om en kärnfamilj, där allt är röda rosor med rosa moln, jag kan bli avis på de som har sina båda föräldrar tillsammans som en stark kärna MEN jag är himla glad att just mina inte är det pga jag vet hur olyckliga och hemska de blir när dom är tillsammans. 

men låter som du hatar din mors sambo mer för att du har han som en "förstör chansen att din mor och far blir tillsammans igen" mer än för att han är med din mor? 
En kurator kanske vore bra, om inte för att acceptera nuet mer och lära dig hantera det som är än att leva i det förflutna?

#3 Nja,jag hatar honom inte för att han förstör för mamma och pappa om dom skulle bli tillsammans igen för det vet jag att det no way in hell skulle hända! Varför jag hatar honom är för att han är en sån himla dålig människa,spelar ingen roll om han är mammas sambo eller inte,jag skulle hatat honom i vilket fall pågrund av den usla människan han är.Jag trivs helt enkelt inte alls med att spendera varje dag med han inblandad.Han kunde gärna vara mammas sambo för mig,men då får han fan beteé sig och sluta vara så extremt negativ vilket bara får alla i hans omgivning att må dåligt.

Ja,jag tror jag ska testa gå till kuratorn,jag tror också det att jag helt enkelt får försöka leva med nuet och inte tänka tillbaks så mycket även om det kan bli tufft ibland.

Nu har jag aldrig skilt mig men när sonen växte upp så var det en hel del av hans kompisars föräldrar som skilde sig.

Min uppfattning är att det tar hårdare på vuxnare barn än små barn. Små barn har lättare att anpassa sig medan en tonåring ofta kan må riktigt dåligt av att familjen spricker och går skilda vägar.

Föräldrarna tycks på något sätt ha väntat med skilsmässa i det längsta "för barnens skull" medan jag är ganska övertygad om att det vore bättre om de skilt sig tidigare.

Vi hade en del "nattgäster" hemma som sov över för att komma hemifrån en stund.

Mina föräldrar skildes när jag var väldigt liten, så jag vet inte så mycket annat. Det hade varit mycket sämre att fortsätta leva med en periodare…

Visst har jag ibland saknat att ha en pappa närvarande i mitt liv, men då är det ju en hypotetisk pappa som skulle finnas där och vara pålitlig jag saknar, inte den personen han faktiskt är. 

Jag tror också att det på sätt och vis kan vara värre om man är lite äldre, och har en bild av hur ens familj "ska" vara. Man måste kanske tillåta sig att sörja den familj man hade velat ha (fast i den skulle det ju också ingå att föräldrarna skulle vara nöjda och lyckliga med varann), och acceptera att det blev något annat, innan man kan rikta in sig på att se hur det ska kunna bli så bra som möjligt där man är nu.

Om det verkligen inte funkar med din mammas nya sambo verkar det viktigt att ni försöker få det bättre hemma. Det ÄR svårt att komma in som styvförälder i en familj, och det är inte alltid man hittar bra roller på en gång. Min mamma träffade en ny man som är en bra person men som inte alls förstod mig som tonåring. Han ansträngde sig faktiskt för att vi skulle ha en bra relation, men det funkade inte alls att bo i samma hus. Det var mycket därför jag flyttade hemifrån som 17-åring (men inte bara). Nu när jag är vuxen och bara kommer och hälsar på går det däremot hur bra som helst.

Jag tror din tanke om att träffa en kurator är bra! Fördelen med att prata med någon utomstående är att de inte har några egna privata känslor kring din familj utan kan se det från ett annat perspektiv. Om du vill och vågar kan du också föreslå för din mamma att ni ska kontakta kommunens familjerådgivning. De kan hjälpa er att fungera bättre ihop som familj.

#5 Vad värdefullt det måste ha varit för kompisarna att ha en trygg familj att "fly" till ibland!

Nu var jag vuxen (27 år) när mina föräldrar skilde sig men jag tänkte ändå dela med mig av mina erfarenheter då det varit omtumlande för mig. Plus att jag nu har en stor och glad familj. Mina föräldrar var på G att skilja sig 2 gånger under min uppväxt, när jag var 12 och 16. Det var hemskt och jag mådde fruktansvärt dåligt över det, jag hade så svårt att föreställa mig ett liv där mina föräldrar inte levde tillsammans. Dom var aldrig osams eller så, vilket gjorde att det på ett sätt kändes ännu jobbigare, jag kunde inte förstå varför dom inte ville leva tillsammans. Men bägge gånger löste dom det på något sätt och fortsatte att leva tillsammans och det har aldrig varit några problem, min familj har alltid varit väldigt harmonisk. Så kom chocken för snart ett år sedan. Mamma meddelade att hon och pappa skulle separera. Jag blev verkligen helt paff, jag som hela tiden gått runt och trott att dom hade det jättebra. Och det har dom också - som vänner. Det är där skon klämde, dom kände ingenting för varandra längre mer än vänskap. Och då dom är 50 resp 55 år gamla och har många år kvar så ville dom inte nöja sig med det. Även om mamma var drivande den här gången så var det ett gemensam beslut och båda två mår idag väldigt bra. Mamma flyttade väldigt snart ihop med en ny man. Dom träffades i samma veva som mamma tog beslutet att dom ville skilja sig, och då han också låg i skilsmässa blev det mest naturliga att dom skaffade gemensam bostad. Jag har inget emot mammas sambo, han är trevlig och lättsam och mån om hur jag och min syskon mår. Han har själv två barn som är 15 och 21. Pappa bor kvar i huset och har ett distansförållande med en väldigt trevlig kvinna som passar honom som handen i handsen (mina föräldrar var egentligen ett rätt omaka par). Dom träffades också ganska snart efter skilsmässan, men har gått lite mer långsamt fram. Det var först i höstas som alla vi syskon hade träffat henne. Även hon har barn, 5 stycken om jag minns i rätt, i åldrarna 8 till 25 eller nått sånt. Mina föräldrar är nära vänner som kommer jättebra överens. Pappa driver ett eget företag där mamma fortfarande jobbar deltid. I höstas åkte vi (syskon + mamma&pappa) på en resa till Budapest tillsammans (50års present till min mamma som vi barn hade ordnat innan skilsmässan) vilket fungerade kanon! Och senaste veckorna har vi haft två födelsedagsfirande där alla (minus pappas sambo) varit med. Pappa och mammas sambo känner varandra sedan tidigare (han är kund på pappas företag), vilket till en början kändes lite knepigt. Men dom satt ner och hade ett långt samtal väldigt tidigt så nu är det inga hard feelings. Jag blev förkrossad när dom skilde sig. Återigen - det var så svårt att tänka sig att mina föräldrar inte skulle leva tillsammans längre. Jag är en väldigt familjekär person.. Jag mådde jättedpligt och var väldigt arg och ledsen (jag betedde mig mer som en tonåring än en snart 30 åring, haha), men det släppte successivt och nu är detta inget jag tänker på längre. Mina föräldrar mår bättre än på väldigt länge och det är det som viktigt för mig.

Mina föräldrar separerade när jag var 18 och det var verkligen på tiden då jag växte upp mitt i ett krig. Förstår inte varför dom någonsin blev ihop till att börja med så jag var glad att de separerade. Båda har nu många år senare träffat nya sambos som jag tack och lov tycker om och allt är för det mesta frid och fröjd. MEN trots det så kan jag ändå tycka att det är jobbigt ibland. Just den där känslan du beskriver att det inte finns något riktigt hem längre. Jag bor ju inte hemma längre men kan verkligen avundas mina vänner som kan åka hem till sin familj som bor kvar i huset de växt upp i. Att de har den där oerhört stabila och tillförlitliga punkten i sitt liv. Ibland drabbas jag av en stark känsla av rotlöshet… Tror det går över när jag själv bildar familj dock.

#5 #6 #8 #9 Tack för kommentarerna,det känns bra att höra på vad andras erfarenheter är! Jag tror också starkt på att det kan vara mycket lättare för små barn som kan lätt anpassa sig och inte förstår så mycket ändå.Själv var jag runt 11-12 år vilket inte är så gammalt men som jag sa kände jag ingen större sorg just då,det kom med åren och nu när jag är 15 så svider det mycket mer. Som #9 sa så håller jag med om att man kan bli starkt avundsjuk av andra kompisar som har sina hem de har växt upp i och deras hela familj.Jag tror inte riktigt dom förstår att dom har det jäkligt bra,deras familj är hel och har sitt barndoms hus liksom.Själv blir jag väldigt lätt avundsjuk på min bästis som ändå har sitt hus hon har växt upp i och där de har skapat minnen,det kan bli väldigt jobbigt ibland..Dock har jag en annan kompis som har skilda föräldrar men som går långt tillbaka när hon var väldigt liten,därför kan hon inte relatera till det här med att man saknar familjen och minnena då hon knappt kommer ihåg det.

10 Det är dock inte alltid man har det bättre för att föräldrarna bor ihop. Det kan vara väldigt hemskt faktiskt.

#11 Ja det är klart,jag menade ju att de personer jag ser har det bra med sina föräldrar och deras liv kan vara jobbigt,då man bara längtar tillbaks till då man själv var en familj.Sa inte att det alltid är bättre att bo med föräldrarna,det var det inte för mig heller då man märkte att mina föräldrar inte kom överens och grälade en hel del.Men alla minnen och tanken på att ha min familj,det är de jag saknar.

12 Okey. Kan förstå att du saknar det. Vet din mamma hur du känner kring hennes nya?

#13 Ne,hon vet inget, mina två syskon hatar honom lika mycket så ibland tycker jag att hon borde förstå.Han har till och med vart otrevlig mot henne i vissa situationer då jag har märkt att hon kan bli lite små arg eller ledsen på honom efter det,ändå säger hon ALDRIG ifrån,de gör mig riktigt arg.Jag vill gärna berätta för henne hur jag känner angående honom men jag vet att det inte skulle göra nån skillnad och så fort jag tar upp något dåligt han har gjort så blir hon bara arg på mig och därmed orkar jag inte diskutera saken längre.Dessutom om hon lämnar honom sen pågrund av att vi syskon inte trivs så skulle hon aldrig klara ekonomin eftersom hennes lön är väldigt dålig,det var knappt så hon kunde fixa ekonomin innan vi flyttade ihop med hennes sambo.

Mina föräldrar skilde sig när jag var 1 år. Jag kan inte säga att min uppväxt har varit dålig och jag har aldrig önskat att mina föräldrar skulle bli tillsammans igen. Dom har hållit sams för det mesta och inte direkt bråkat. Vilket jag är superglad för.
Men det är så jobbigt att åka fram och tillbaka hela tiden. Samtidigt som man vill hinna med att vara hos pojkvännen eller kompis. Vill inte att någon av föräldrarna ska känna att jag "dissar" dom. Sen att jag inte får den där "hemma känslan" någonstans. Det känns som jag bor i en väska och bara flänger runt och måste planera vart jag ska ta vägen nästan dag.

Min pappa skilde sig även från min förra styvmamma för 2-3 år sedan. Dom var tillsammans i 10 år nästan och det var hemskt. Ingen var nog gladare än mig när dom skildes.  Det enda jobbiga var att det tog ju ett tag innan pappa hittade ny lägenhet. Stämningen hemma var inte den bästa. Skönt att det är över nu och pappa har träffat en ny mycket snällare kvinna.

Nu ska jag  flytta hemifrån till hösten och det ska bli skönt att få ett hem.

#7 Tack🙂

#15 Jag hade samma känsla när pappa och mamma bodde bara ett par mil ifrån varann ungefär,när jag bodde hos dom varannan vecka.Det kändes så jobbigt och krångligt att man ska åka fram och tillbaka,som du sa så vill man ju inte att föräldrarna tror att man dissar någon av dom.Dessutom hade jag alla mina grejjer och ett riktigt rum hos min mamma vilket jag inte hade hos pappa eftersom hade bodde hos farfar ett tag innan han flyttade till Stockholm (40 mil bort från mig).Så det kändes precis som du sa så känns det som att man bor i en väska som ska fram och tillbaka och måste dessutom planera allt man ska göra för att det ska funka.Nu när pappa då bor 40 mil bort så träffas vi inte alls lika ofta,så på så sätt är det ju skönt att man slipper pendla så.

Mina föräldrar skiljde sig när jag var 17 men hade redan flyttat hemifrån då så det berörde mig inte så mycket. Tyckte det var väldigt skönt för båda att de äntligen gick vidare med sina liv. De bodde skilda tills jag var 4 då flyttade de ihop igen och gifte sig när jag var 7. 

Önskade under hela min uppväxt att de skulle skilja sig för de bråkade ständigt, det var bland annat därför därför jag flyttade hemifrån redan vid 16 års ålder. De håller fortfarande kontakten och pratar med varandra i telefon flera gånger i veckan och vi firar fortfarande jul och andra högtider tillsammans. 🙂 

Min sambos föräldrar är också skilda och vägrar veta av varandra vilket jag tycker är jätte struligt att hela tiden vara tvungen att ha en massa olika firanden och julaftonar. Tycker verkligen synd att två vuxna individer som ändå haft en relation tillsammans vägrar prata med varandra. Tycker ändå man kan ställa upp för barnens skull!

#18 håller med dig.Mamma och pappa är ändå vuxna som borde kunna sköta sitt beteende,för våran skull.Dom kan knappt smsa med varann utan att det blir ett helvete,hur svårt kan det vara att upprätthålla sin ''klass''.Dom sjunker till och med så lågt att om tex mamma har något att fråga pappa så frågar hon MIG om jag kan fråga pappa,de kan inte ens smsa varann,så himla löjligt!Och det som irriterar mig mest är ämnet pengar,de bråkar så inåt helvete när de gäller mina underhålls pengar.Åååh,ibland tror jag fasen att två 5 åringar skulle kunna hantera saker bättre.

Känns som jag är en tickande bomb,om de fortsätter såhär så kommer jag sprängas! Jag tror inte heller att dom förstår hur deras bråk påverkar mig,man blir olycklig av att se sina egna föräldrar hata på varann.Det ända bra jag får utav detta är en livsläxa.Om jag någonsin genomgår en skilsmässa och har barn,så ska jag se till att avsluta skilsmässan på goda villkor och inte hålla på å bråka.

På mig låter det inte som skilsmässan är grunden till problemet. Det är din mammas sambo. Eller har jag förstått saken fel?

#20 Där sa du något i och för sig..Det kanske blitt jobbigare pågrund av honom och att mamma har blivit argare på mig för någon jäkla anledning.Det kan ju vara därför jag saknar att inte ha det där..Jag ska fundera på det,bra att du sa det!

Jobbigt läge för din mamma också. Hon sitter mitt emellan två personer som hon älskar.

#22 fast hon vet inte hur jag känner angående hennes sambo så hon har igen aning.Sen kan man faktiskt börja tvivla ibland på om hon faktiskt älskar oss barn,känns inte så iallafall

#19 

Jag vet precis hur det är! Precis som min sambo förklarade så kan knappt mina föräldrar prata med varandra. Jag fick alltid stå emellan dem när jag var yngre, och det får jag fortfarande. De pratar skit om varandra och försöker få mej att vara på deras sida. 

Jag har inte bott hemma sens jag var 16, så de sista åren har det varit bättre men vid jul och födelsedagar är det jätte jobbigt. 

Är så rädd att när jag tar studenten i år, eller när jag dansar bal att de ska förstöra min dag pga deras agg mot varandra. Och när jag ska gifta mej om ett år, hur kommer det bli då? 😐

Hur länge har dina föräldrar varit skilda?

#23, Föräldrar brukar normalt älska sina barn över allt annat. Det kanske inte stämmer på alla men om de är mer eller mindre normala så är det så. 
Jag sitter nämligen själv i samma sits just nu och insåg att det finns inget annat val än att välja barnen. Det var helt givet. Det är nog från sådana här situationer uttrycket "blod är tjockare än vatten" har kommit.

Mina föräldrar har alltid bråkat (om pappas spritvanor och pengar oftast), och innan dom skildes bråkade dom väldigt mycket. Jag ville vara säker på att dom inte bråkade om mig (trots att jag visste att dom inte gjorde det), så jag satt alltid och lyssnade när dom bråkade. Jag har därför aldrig trott att det var pga mig, eller tagit på mig skulden, för jag vet att det inte var mig dom bråkade om.

Så jag tyckte det var väldigt skönt när dom separerade. Jag slapp gå runt och vara orolig att dom skulle bråka, och den spända stämningen hemma försvann. Jag gick i fyran när dom skildes, så jag var ju hyfsat stor ändå och förstod varför dom skildes. Sen tror jag att mamma stannade kvar lite längre pga mig, och jag tror det hade varit bättre om dom separerat tidigare. 

Jag fick dessutom bättre relation med pappa. Innan så umgicks vi nästan aldrig, men då började jag vara hos honom varannan helg. Nu pratar vi då och då, men jag är nästan aldrig där (pga pengar).

Sen var jag väldigt noga med att inte prata om pappa när jag var med mamma, och vice versa, i början. För då blev det genast stelt och dålig stämning. Men efter ett tag lugnade det sig, och nu kan dom prata med varandra om dom måste, utan att bli osams.