Du kanske borde följa med honon till en psykolog och visa att du bryr dig om honom. Det vet han nog säkert innerst inne men när man mår så dåligt som han verkar göra så känner man sig ofta ensam och som man inte har någon, (det vet jag baserat på egna erfarenheter).

Sen det där med att ha en tjej och att han kommer må bra då är inte helt fel men inte helr rätt heller. Jag kom själv ut ur en depression när jag började prata med en kille som alltid fanns där för mig, vi blev tillsammans sen 😃. Dock så lär det ju inte bli så för honom (tror jag!) då han verkar ha inställningen att bara han skaffar tjej så löser sig allt. Det ligger mycket mer bakom än en tjej. 

Sen kan han ju skaffa ett jobb eller börja plugga, rutiner är alltid bra att ha! Att vakna sent och göra vad man vill är skönt de första 2 veckorna, men när alla i ens omgivning går tillbaka till rutiner på måndag morgon så är det inte lika skönt längre. Att hitta motivation till att faktiskt börja studera eller skaffa ett jobb är sjukt svårt men det går, och när man väl är igång så tänker man mindre på det negativa (t.ex att han är singel). 

Hoppas allt löser sig, tror inte jag skrev ett väldigt sammanhängande svar men hoppas du förstår poängen i alla fall, lycka till!

Hej, tack så mycket för ditt svar. Alltså han vet att jag bryr mig, det har han sagt flera gånger men det är ju snarare så att han inte bryr sig, om sig själv alltså…

Jomen precis.. Sen är han alldeles galen i att ha tjej, sen kvittar det typ vem han är ihop med. Ju desperatare han är desto längre bort försvinner tjejerna. Om han la ner samma energi på att hitta en tjej som att t ex ta tag i sitt mående skulle han må otroligt mycket bättre om något år.

Ingen utbildning är kul enligt honom och samma med jobb. Jag tänker att man ju kan skaffa något ströjobb nu tills man jobbar med det man verkligen vill jobba med. Men det vill inte han. Han vill helst bara jobba med typ fotografering. Dock letar han inga jobb eller något alls.. Så hur ska han någonsin kunna flytta hemifrån t ex?? Förstår inte riktigt hur han tänker :/

Din vän behöver växa upp och ett steg i rätt riktning är att finna en samtalskontakt. Sedan tror jag inte på att "gulla" med individer som gör sig själva till offer, utan var rak och tydlig. Han behöver själv ta de steg som krävs, men givetvis kan du finnas som ett stöd.

#3; håller med helt. Även om det är just det han vill, bli gullad med, få sympati osv så leder det ju ingenvart. Plus att jag blir förbannad på den där offermentaliteten även om jag såklart förstår att det kanske är svårt för honom.

Som sagt så vägrar han all form av terapi, så vad ska jag göra ? Är så trött på att få sms om att han vill skära sig, om jag inte ber honom att inte göra det säger han saker som att "varför är du så självisk?" och "jag trodde du brydde dig" m.m.

#4 Jag tror att du får inse att du faktiskt inte kan göra något så länge han inte vill ta tag i sitt liv. Jag vet inte hur gammal han är, men ett sätt kan ju vara att ta ett samtal med hans föräldrar om de har någon typ av bra inflytande. Du kan inte vinna här, så känns det. Du får helt enkelt säga att du finns som stöd den dagen han beslutar sig för att söka hjälp, men att du vägrar ljuga för honom eller vara hans mamma. Du ska fortsätta att säga sanningen, med kärlek, men jag kan ju tycka att hans familj borde agera mer kraftfullt här.

Han verkar tyvärr inte ta så mycket ansvar själv men förväntar sig att saker ska ske utan att han anstränger sig. Kan ju säga att tjejer sällan dras till någon som varken jobbar eller studerar. Var ärlig mot honom och säg hur det är, förstår att man känner sig elak när man ska göra något sådant men i längden är det det bästa. Var ärlig och säg att han inte tar något ansvar själv och att hur mycket du än bryr dig om honom så har du ett eget liv och dina egna problem att tänka på. Han måste skaffa rutiner och sedan kan han bygga upp sitt liv, just nu verkar han ju inte göra nånting alls för att ändra sin livssituation.

#5; Han är 20. Jag har faktiskt sagt att jag inte kan ha honom i mitt liv så länge han inte vill ändra sig. Då hade vi ett uppbrott på några månader.. Men när jag sa det första gången lovade han att ändra sig, han bönade och bad så jag stannade. Såklart var det bara tomma ord för snart var han samma som vanligt. Så då bröt jag helt. För någon månad sedan återupptog vi kontakten och han verkade så glad och jag tänkte att saker började ändras. Men då var det ju bara så att han hittat en ny tjej.. Sen sket det sig med henne och nu är han åter deppig. Hans familj, han har inga syskon och hans föräldrar lever ihop trots att de vantrivs. De har skulder, ekonomiska problem, bor trångt och mamman verkar ha stora psykiska problem. Mycket av hennes problem har ju uppenbarligen påverkat honom. Han har berättat att hon har sagt att hon har gett upp om livet :/ Därför borde han försöka flytta därifrån, en sån miljö är knappast stärkande liksom.

#6: Jag har varit brutalt ärlig ibland.. Då blir han antingen sur, ledsen eller förnekar/tror mig inte. Känner mig kluven mellan att välja mig själv eller att vara en god vän. Han har ju många bra sidor, och har ställt upp för mig med. Som i höstas när jag blev dumpad och han var den enda jag kunde prata med. Ältade hur mycket som helst och han lyssnade osv.. Hur kan man bara lämna en vän för att hen mår dåligt? Det låter så själviskt i mina öron :/

Säger absolut inte att du ska lämna honom för att han mår dåligt, tycker dock att du borde ha ett seriöst snack med honom om att han inte kan förvänta sig att saker ska bli bättre när han själv inte gör något åt det. Om ni har gemensamma vänner kanske du och ett fåtal (1-2 pers till) andra vänner borde sätta er ner och berätta att ni gärna finns där för honom och hjälper honom söka in till någon utbildning eller ett jobb men att han då måste lägga ner energi på det och faktiskt vara seriös då det är ni som gör honom en tjänst och inte tvärtom. Självklart vill man vara en bra vän, inte minst mot någon som funnits för en vid ens egna svåra tider, men det finns en gräns för allt och det är tid för honom att inse det också.

Man kan inte hjälpa någon som inte vill ha hjälp, så enkelt är det. Tycker själv att det låter gryt att lämna någon för att dom mår dåligt. Och det tycker jag inte att du ska göra heller. Men gör klart för honom att du finns där när han vill ha hjälp och stöd att hjälpa sig själv. Erbjud dig att följa med honom till en psykolog, arbetsförmedligen, ut och leta jobb eller hjälp att hitta bostad. (Bor han hos sina föräldrar utan jobb så kan soc hjälpa en med bostad. Tror dock att han är för ung för det…)

Finns där för honom. Men gör klart att du inte tänker lyssna på och hjälpa honom med hans problem om han inte själv tänker göra nånting. När han säger att han vill skära sig så säg bara att det är synd att han känner att han mår så dåligt. Men att skära sig kommer inte lösa hans problem, det kan bara hansjälv göra.

Vad gäller hans besatthet att hitta en tjej så verkar han ha fått för sig att han behöver någon annan för att kunna känna sig hel. Det funkar tyvärr inte så. Allt han känner och gör kommer från honom själv. Och det är bara hansjälv som kan göra honom till den han vill vara.

Jag är hans enda vän, den enda han pratar med bortsett från sina föräldrar (och tjejer han försöker dejta). Så försvinner jag försvinner en stor del av hans vardag och han blir betydligt mer isolerad.

Nu har vi pratat om det och han sa sig förstå lite mer hur jag upplever det och att han ska försöka att inga tynga ner mig hela tiden. Han har även hittat en utbildning han är nyfiken på och förhoppningsvis ska söka till så han börjar nästa vår. Sen kanske han ska gå KBT igen i höst (han började med det förut men det avbröts pga att psykologen där slutade så han ville inte börja om med någon ny).

MEN såklart börjar han deppa igen, just i skrivande stund skriver han till mig på chatten att han är deppig, att han oroar sig för framtiden, att han inte vet om han vill gå den där utbildningen, att han inte orkar kämpa mer.. Frågade vad han vill att jag ska göra och då svarade han "fixa en flickvän åt mig och så skulle jag inte ha något emot om du ville vara intim med mig för pengar" (för längesen när jag hade det svårt med ekonomin skojade vi om att jag skulle prostituera mig, varpå jag sa typ att vem kommer vilja köpa mig? och då svarade han "jag skulle göra det!" *skratt*) Alltså jag vet inte, när han mår sådär säger han helt bisarra saker ibland, jag känner mig lite chockad… Han var seriös nu med det han sa också, vem säger ens så till sin vän? Speciellt när han vet att jag inte ens tänder på killar..herregud. Desto mer han håller sig hemma och isolerad från omvärlden, desto konstigare blir han.

Nu fick jag nog och skrev att vi inte kan ha kontakt varje dag eftersom han får mig på dåligt humör alldeles för ofta med allt sitt deppsnack. Såklart svarar han med "om du lämnar mig såhär, vet inte hur jag ska orka det :(" Herregud jag vet inte vad jag ska säga/göra längre.

Sätt ner foten! Det är jobbigt men han beter sig verkligen fruktansvärt, med tanka på sms:et..har han ingen insikt alls? På vilket sätt känner du att han är en vän till dig?

Ibland känns det som att han säger vissa grejer enbart för att få en reaktion från min sida, ibland tror jag att han gillar att bråka. Och jag dras oftast med, eftersom han fortsätter trycka på mina känsliga knappar tills jag blir arg. Hur som helst sa jag att vi inte kan ha kontakt varje dag, han började babbla om hur han ska ändra sig osv. Vad svarar man på det? När jag sa att jag finns här som stöd när han bestämt sig för att ändra sig/sitt liv sa han bara att "jag ska göra det också, jag lovar". Då säger jag "ja men hur många gånger har du inte sagt det då?" och då svarar han "jamen det var DÅ, nu är jag annorlunda". Typ. Vad svarar man på det?

I alla fall så skrev jag att vi inte behöver höras mer på ett tag, då skrev han "fattar inte vad det är med dig idag". suck. Vet inte om jag gör rätt men någon måtta får det väl vara :/

Jag har en vän som betedde sig liknande. Ibland behövs "tuff kärlek" jag tror inte man gör någon tjänst att oja sig med någon som inte tar tag i sina problem. Min pappa säger alltid "man kan leda hästen till vattnet men inte tvinga den att dricka". Alltså du kan visa honom vägen men tar han inte tag i det kan du inget göra. Då borde du tänka på vad du får ut av det. Jag ställer alltid upp för mina vänner men tillåter inte att dom drar ner mig. Jag gör det så bra själv och behöver ingen hjälp. Dock är jag öppen med det och säger som det är. Om en vän kommer till mig och behöver mig finns jag där men jag tänker inte vara någon psykolog. Och det där med att det blir värre av psykolog är sant. Men det blir bättre. Man måste möta det jobbiga för att bli bättre. Säg till honom att du gärna är där för honom men att han får skaffa sig en psykolog för du är hans vän, inte terapeut.

Det där känner jag igen…. Jag hade en vän under gymnasietiden (nästan 9 år sedan) som var precis likadan.

Så snart det var en ny tjej i bilden så var han sååååå kär och lycklig och bla bla bla, sen när hon inte var intresserad (vilket de nästan aldrig var, det var för det mesta väldigt ensidigt) så vart han deppig igen, ville ta livet av sig, skulle skära sig osv.

Till slut så sa jag till honom som det var, att jag inte orkade mer, att jag tyckte att hans sätt var patetiskt och att han skulle sluta hota med att ta livet av sig för minsta lilla, för jag tyckte verkligen inte synd om honom.

Vi har haft lite kontakt till och från de senaste åren, men jag har fått veta av gemensamma vänner att han fortfarande är likadan. Hans liv kretsar kring tjejer, och han går under varenda gång de inte vill ha honom. Därför säger jag alltid nej när han frågar om vi ska ses, för jag orkar inte ha någon som drar ner mig så pass igen.

Du ska inte behöva vara en barnvakt åt honom, dalta med honom för att han ska ha det lite mysigt i sin självömkan..