Jag känner med dig och skickar kramar. Min pojkvän gjorde slut med mig för sju månader sedan och jag gråter lika mycket över honom idag som jag gjorde då. Jag vet med mig att jag aldrig någonsin kommer komma över honom, han är min livs kärlek. På något sätt är det fint, att en människa kan sätta såna spår och känslor hos en, samtidigt är det rent för jävligt fram tills den dagen man inte är lika ledsen längre. För den dagen kommer, det lovar jag dig. Jag tror också man kan ha fler av sin livs kärlek, så än ger vi inte upp! 

Jag har omgivit mig av vänner och roliga saker. Samtidigt har jag verkligen tillåtit mig själv att vara ledsen, gråta och skrika, det är så himla viktigt. Jag har försökt köra 50/50 av de två "metoderna". Man ska minnas de fina minnena med människan man inte längre har kvar, samtidigt så är åtminstone jag expert på att inte minnas de saker som var mindre bra. Det är så lätt att försköna en relation när den inte längre finns kvar. Man måste liksom tänka på allt, ingen relation är helt felfri och egentligen är väl det tur. 

Jag har också försökt se det som om jag lärt mig någonting. Under tiden vi var tillsammans växte jag så himla mycket. Han var den första pojkvän jag talade om för att jag älskade, jag lärde mig att hantera min svartsjuka så mycket mer än jag tidigare kunnat gjort. Jag lärde att värdesätta mig själv, andra och att kompromissa. Efter allt jag lärt mig och utvecklats tänker jag, lyckos nästa kille som får mig! 

Det kommer ta tid, det ska ta tid och det får ta tid. Det man alltid ska minnas är dock att det kommer inte alltid kännas som att livet är i dimma, det kommer inte alltid kännas som hjärtat ska explodera av sorg och det kommer inte alltid kännas som om vardagen aldrig blir sig lik igen.

❤️

Jag lider med dig över att det ska ta sådan tid att komma över någon, om man nånsin gör det. Jag hade önskat jag hade träffat honom om några år istället för att hela mitt liv är en röra, jag är väldigt trasig och varit med om mycket/är med om mycket, hela mitt liv och hela jag är ganska komplicerad. Han har satt sina spår och mina känslor kommer aldrig försvinna. Jag kan känna att efter det tog slut så tänker jag bara på de bra stunderna, då han och jag var som lyckligast, de stunder då han visade kärlek och alla fina ord han jämt sade. Jag tänker inte på samma sätt nu på de problem som fanns, och fortfarande skulle finnas, de gräl vi hade och så vidare. Jag har egentligen inte gått från alltid varit lycklig till sorg, jag har varit deprimerad största delen av mitt liv och var bara lycklig de månaderna jag var tillsammans med honom, så jag var i total sorg och blev lite lycklig och sedan tillbaka till sorg.

Jag trodde att mitt liv skulle vända på något sätt när jag mötte honom, allt flöt på så bra då men sedan ändrades allt.

Jag har alltid varit en trasig person, när han kom in i mitt liv kändes det som att jag skulle bli hel nån dag men efter att det tog slut känns att bli hel ännu längre bort.

Det går inte förklara den extrema tomheten som kommer när man förlorar någon, det känns som att nån sliter ut ens hjärta och stampar på det, som att hela känslosystemet blir knivhugget av en kniv som aldrig slutar huggen, den kniven har huggit mina känslor oavbrutet sen dess nu. 

Jag hoppas jag kommer över det någon gång, jag hoppas du kommer över det, jag hoppas vi tar oss igenom det, och alla som går igenom något jobbigt för jag vet hur hemskt det är att ha det svårt, allting har varit svårt för mig hela livet och det bara fortsätter :(

Vi alla som känner känslan vi behöver någon måste nog lära oss att vi klarar oss på egen hand, att den enda person vi egentligen behöver är oss själva ! <3