Har varit tillsammans med min pojkvän i ett år snart och vi har varit med om en del. Jag har varit sjukskriven ett halvår pga en psykos, han har sett mig i knallpsykotiskt tillstånd, följt med mig till akuten för att sy ihop mig efter att jag skadat mig själv, varit ett stort stöd osv. Vi har även varit med om mycket trevligt, bl a semestrat ihop. Han är en snäll kille, men jag har börjat se brister hos honom som jag inte lagt märke till förut och som gör att jag varje dag funderar på om jag ska göra slut. Från att älska hans små egenheter som t ex inte vilja följa med ut på någon aktivitet till att i det närmsta se dem som oerhörda problem för vår relation. Till att börja med har han börjat klaga en del på mig, t ex att mina djur tar upp för mycket av min tid, att jag inte förstår hur jobbigt han har det med sina studier (har själv akademisk examen, han har 1,5 år (minst) kvar av sin utbildning). Han plockar inte undan efter sig (iofs har jag när jag mått dåligt varit duktig på att stöka ner jag med), han öppnar (utan att fråga innan) min post, han stänger inte av datorn efter att han använt den och han tål inte kritik. Däremot kan han säga sårande saker till mig som han iofs efteråt ber om ursäkt för, men då är skadan redan skedd. Till saken hör den att det brukar vara såhär, jag träffar en kille på våren, är tillsammans med honom hela året och sedan brukar jag dumpa honom under vårvintern igen. Och jag tror alltid att det är drömkillen jag träffar, men sen kommer verkligheten ifatt en. Som det känns nu funderar jag allvarligt på att göra slut med honom, då jag den senaste veckan har tyckt att det varit jobbigt att träffa honom, eftersom han jämt och ständigt tjatar om att mina djur tar för mycket tid (jag har nu börjat jobba igen, visserligen halvtid, men tänker gå upp i heltid innan sommaren) från mig och att jag bör fokusera på jobbet i första hand. Det gör jag givetvis, och ligger "före" den plan som jag, arbetsgivaren och FK satt upp. Och jag känner att jag måste få ha mina djur, de är min tillflyktsort efter stressiga arbetspass och tillfredsställer även mitt sociala behov (han är som sagt vääääldigt introvert och vill sällan göra något socialt). Vidare säger han även ogenomtänkta saker om mina föräldrar som givetvis sårar. Att han dessutom vägrar träffa dem (också beroende på de asociala drag han har) gör inte saken bättre. De är nyfikna på honom och har flera gånger bjudit honom på middag som han (via mig) tackat nej till. Jag tycker inte heller att det är jäääätteroligt att spendera en helt ledig dag hos hans föräldrar, men jag gör det för att jag vill ha en fin relation med mina svärföräldrar och av ren artighet. Jag vet just nu varken ut eller in vad jag ska göra. Å ena sidan tål jag inte att han klankar ner på mitt favoritintresse och mina familjemedlemmar, djuren, men samtidigt kanske jag överdriver? Och kanske är det så att det här bara är "som det brukar bli" på våren för mig, och går över om jag ignorerar tanken på att dumpa honom? Ledsen för ett rörigt inlägg, jag är splittrad och full med tusen tankar, men nu vill jag gärna höra er - kloka människors - syn på saken. Tacksam för svar!