Att du inte vill uttrycka känslor för killar du inte är kär i är inget konstigt!

Eftersom du växt upp med en mamma som inte visar känslor är det inte konstigt att du tagit efter.

Tror du skulle må bra med samtalsterapi.  Diagnos baserat på bara detta är långsökt.

Jag har gått i familje terapi med mamma och pappa när jag var 15, 16 och nu är jag 18. 

Vi slutade för att dom inte tyckte det fungerade men jag tror snarare att dom bara inte ville gå. Jag har haft ett jättebra liv tills mamma och min förra låtsaspappa gjorde slut (Dom hade varit tillsammans sen jag var bebis tills 2009) Efter det spårade väl mycket ur. 

Min pappa är inte direkt kall som mamma. Han är 39 men beter sig som 20 snarare. Väldigt ungdomlig, festar och försöker dra ut mig och vill att jag ska dra på stan med mina kompisar hela tiden fast jag inte vill. Jag är snäll och trevlig men jag är nog inte så öppen och babblar på med vem som helst. Ärligt talat blir jag lite irriterad när man går i affärer och försäljare kommer fram och pratar och pratar fast jag inte känner dom. Önskar att man kunde vara en framåt och pratglad och öppen person mot alla. Känner mig ganska obekväm med nya människor. 

Ser hela tiden hur kompisar på facebook skriver ååå älskar dig ''bästis'' osv och jag har aldrig sagt så till någon av mina kompisar. Som sagt att prata om känslor eller nåt sånt gör att jag känner mig obekväm osv. 

Tack för svaret iallafall. :)

2 Många blir irriterade på försäljare som kommer feam till en, tro mig 😃

Dina egenskaper låter fullt normala. Men upplever du att du har problem i vardagen pga dessa och du tror att något beror på en diagnos kan du be om en utredning.

Jag tyckte från början att det inte varit ett problem. Jag är inte blyg eller vågar inte gå ut och så vidare. Började fundera när min familj kommenterar hur jag är också. 

Kan tillägga att min morfar är en ganska grinig finne också, kanske går i släkten haha :(

inte för att det hör till ämnet men för er som sett rederiet ''stavning'' där finns det en gubbe med vitt skägg och tror han jobbar i maskin rummet? Men han är jättelika morfar och alla jämför jämt dom med varandra haha griniga gubbar båda två.

Av det du skriver tycker jag inte att du låter så konstig eller onormal. Dock är det ju vissa situationer, speciellt när man blir äldre, som kan bli lättare om man är lite mer öppen och i kontakt med sina känslor. Den goda nyheten är att man KAN träna det. Man kan träna kallprat, som kan verka ytligt men som är jättebra för att föra konversationen vidare till lite mer intressanta ämnen. Man kan också definitivt träna att prata om känslor. Jag har inga perfekta exempel på hur man gör men ett sätt är att bestämma att "ikväll pratar jag med en person jag aldrig pratat med förut" och så vidare. Känslor kunde jag inte prata om ordentlig förrän jag var i ett förhållande där det var nödvändigt. Jobbigt i början men lättare nu.

Tack för svaret, jättebra skrivet! :) #6

Jag har också svårt för att prata om känslor. Jag känner mig inte bekväm i att tala om för en kompis att jag gillar den och är glad för att vi är kompisar eller liknande, inte heller har jag sagt att jag tycker om mina föräldrar till dem eller att jag har saknat någon som har varit borta/länge sedan man träffades. Vissa säger puss, kram eller jag älskar dig till sin partner eller familjemedlem när de pratar i telefon eller i sms, sådant skulle inte jag kunna göra utan att skriva det som ett skämt.

Ja, exakt så känner jag! #8