Nätdejta är klurigt och fungerar definitivt inte för alla. Jag nätdejtar just nu mest för att jag bor i Tokyo och har ingen aning om hur annars jag ska dejta. Det har inte lett någonstans än, men jag ger inte upp. Tar det inte så seriöst heller dock, utan utgår nästan alltid från att det inte kommer leda någonstans men det är kul att lära känna nya människor, typ.

Men jo, jag vet att det kan fungera. Min mamma och hennes nuvarande man har varit tillsammans i över 10 år och de träffades via internet. Går, gör det. Men det tar nog tid också tror jag och ibland har man rejäl otur.

Joo.. det e klart att det fungerar med nätdejting.. ju äldre man är ju bättre fungerar det!

Är man ung fungerar det som regel att gå på krogen.. supa sig full.. oså blir man ihop med den man vaknar upp med nästa morgon!

#2 Nää det tycks ju inte funkat för dig iaf. Det står att du bor ensam i en stuga..

Jag har samma upplevelse tyvärr och har nu avslutat mitt dejtande på nätet sedan ett tag tillbaka. Även jag arbetar på en kvinnodominerad arbetsplats och tja krogen har inte givit utdelning hittills alls..hm och jag är inte ung ;) Jag har bestämt mg för att sluta bry mig om det just nu och hoppas på att livet visar mig vägen. Det är ju extremt mycket som ska "klicka" om det ska vara rätt, ibland är man helt enkelt på helt olika ställen i livet, så har det varit några gånger, så ta det lugnt ett tag och samla kraft. Jag personligen tänker strunta i allt jag borde, som en 30++ och vara mitt galna jag:)

Japp.. men det beror oxå på hur enträgen man är!

Nu trivs jag rätt bra med min situation så jag har ingen panik att lämna min stuga för något annat!

Det är knepigt hur som helst att få till en relation.. nu vet jag inte hur gammal du är.. men ju äldre man är.. ju mer sorteras bort direkt.. iomed att man redan är etablerad på jobb/bostadsmarknad/sociala sammanhang!

Därmed blir det kvar en kärna av presumtiva livskamrater/partners/tillfälliga bekantskaper!

Det brukar fungera bäst med personer som delar samma livssituation.. då har man inte allt för sällan oxå samma intressen/livsstil.. resten får man kompromissa om!

Hoppa i säng direkt kan fungera.. fungerade sisådär när man var ung ioförsej.. inte alltid allt annat stämde.. men då var man mer formbar.

Bästa sättet tycks trots allt vara det gamla hederliga.. iallafall ju äldre man är.. dvs träffa någon via bekanta/vänner.. då har man chans att lära känna varandra, delar delvis samma vänner/sociala kontext!

30+ är jag och vid den åldern "ska" man vara gift och helst ha 1-2 ungar på väg. Men ungar kan jag vara utan men klart man vill ha nån att dela allt elände med. Och även glädjeämnen.

Men man kan ju alltid skaffa sig en katt eller liknande sålänge.

30+ är ju rena rama barnet du har gott om tid träffa nån.

Testade internetdejta i ca 3år till och från och gisses vilka knäppgökar jag träffade under den tiden, trodde män i 30-50års åldern var mer mogna än de var. +Ofta hade de egentligen inte tid träffa nån förstod man när man pratade med dem, de jobbade, hade barn varannan vecka och en massa viktiga fritidsintressen som gick före det mesta. När man frågade hur de tänkt sig att lär känna nå att ev bli ihop med så fick man ibland svaret vi kan ju maila varann och sedan ses nån gång ibland för det fysiska.(?) Hade i stort sett bestämt mig för att lägga ner det hela och stänga ner mitt konto när jag fick ett trevlig brev från en kristen man som blivit singel efter ett långt äktenskap (hon valde alkoholen istället för deras äktenskap). Började sakta lära känna honom i verkligheten enbart som vän i början. Vi gifter oss nu i juni någon månad innan jag fyller 43år.

Herregud måste man vara gift och ha 1-2 barn efter 30 så är många av mina vänner sena. Själv har jag sambo och barn på G men det är jag ensam om i min krets. Idag är ju 30 det nya 20 så du har gott om tid. Jag tror att när man stressar över sådant så kommer man ingen vart.

#8 nä jag stressar inte men du borde väl ändå kunna förstå att det känns lite tungt att vara 30+ och ofrivilligt singel och sökande sedan ÅTTA år tillbaka. Lätt att säga för dig som väntar barn och allt

Jag som nu närmar mig de 40, gulp, förstår absolut, men känner att man måste försöka leva här och nu.

#10 Ja och 30+ betyder inte att jag är 30 år. 30+are kallar jag mig fram till min 40 års dag.

Bara för att man bor ensam i en stuga i skogen så betyder det inte att livet är ensamt… /bor ensam i en stuga i skogen, har ett rikt liv och är förlovad. 

TS, vilken idiot till karl, eller idioter kanske man ska säga. Många i min vänskapskrets (30+) har träffat sina partners på happy pancake.  

Förstår att det är väldigt tråkigt att vara ofrivilligt singel så länge. Du låter bitter över situationen. Bitterhet sprider sig, det påverkar ditt agerande, ditt sökande och de människor du träffar. Man fokuserar på det negativa och det lyser igenom allt. Ta vara på glädjeämnena. Kanske blev det inte som du hade tänk dig, men säkerligen har du annat som gör dig glad. Om inte, skaffa dig ngt annat som gör dig glad. Då kommer det kännas lättare och förmodligen blir det lättare att hitta en partner.

Jag är "bara" 21, har provat allt för jag är så sjukt ensam och är trött pådet.. Men ärligt talat så har jag noll förtroende för nätdejting. Tveksam på att det fungerar och ja, jag har sett massor av folk som är i min ålder som också är på dejtingsidor.. "/

Träffade min sambo Christoffer via badoo, har du snart varit tillsammans i två år och planerar förlovning :) Ibland fungerar det, ge inte upp!

Jag vet inte riktigt hur jag ska gå tillväga längre.. Får liksom panik, vill.. Vill bara ha någon att ha det där lilla extra med. Hålla handen, mysa framför en solnedgång och allt det är underbara! Men men :(

Jag är också 30+ och har varit singel i stort sett 5 år. Har provat nätdejting lite till och från då jag arbetar hemifrån större delen av tiden. Jag har lyckats hitta någon vettig kille men tyvärr så var det annat som inte stämde. 

Men man får definitivt sålla igenom en hel del oseriösa och för mig ointressanta killar för att hitta de bättre.

Sedan är jag väldigt petig, vilket jag vet, vilket gör att jag sållar ganska hårt. 

det bästa är ju att vara ärlig och rak redan från början. Det här är mina förväntningar och det här letar jag efter. Det minimerar missförstånd.

#15 Ju mer panik du får desto svårare blir det tyvärr. Inte medvetet, men omedvetet brukar man ge ut de signalerna och det skrämmer mer än det gör nytta. Jag vet vad du menar, jag är "bara" 25 men har längtat efter familj (partner+barn) i hela mitt liv och mår sjukt dåligt för att jag fortfarande är ensam. Å andra sidan vet jag ju också att jag kan inte trolla fram ett förhållande. Så jag nätdejtar lite, men tar det inte jätteseriöst utan ser det mer som något roligt och leder det till något så gör det annars så gör det inte det.

Men jag vet som sagt vad du menar.

Jo.. Men min ork börjar liksom ta slut! Hittar liksom ingen energi att göra saker, komma framåt liksom!

Tack alla som svarat

#12 Det var inte min mening att låta negativ om att bo ensam i en stuga. Ber om ursäkt för det. Ja jag har nog blivit bitter tyvärr

#13 I din unga ålder tycker jag dock inte det finns anledning att känna panik. Många runt 20 har inte ens "lekt av sig" klart än. Du har verkligen många år på dig

#16 Ja naturligtvis är det jätteviktigt att vara ärlig ifrån början och jag har varit väldigt tydlig med att jag inte bara söker en sängkamrat utan hela kittet med allt vad det innebär. Ändå kan vissa fälla så dumma kommentarer fast jag berättat vad jag vill med ett förhållande

#17 Jag önskar att jag kunde göra som du; inte ta det så jätteseriöst. Själv så går jag all in och satsar 110% för att sedan (ofta) bli besviken. Det var lättare när jag var i din ålder också att ta det lugnt, tänka att jag hinner. Men ju fler år som går känns det jobbigare tyvärr.

#19 Jag förstår vad du menar, men samtidigt är åldern faktiskt helt irrelevant. Jag är lite less på att jag avskrivs pga min ringa ålder (inte av dig direkt då, utan i allmänhet). Jag har längtat efter familj i hela mitt liv, velat ha barn t:ex sedan jag var 10-11 år. Jag skulle helst fått barn för flera år sedan och jag kan gråta, gråta, gråta, gråta i timmar vissa dagar för att jag är ensam och inte fått min allra högsta dröm uppfylld: att bli mamma. Så att jag är 25 är faktiskt helt irrelevant enligt mig. Att jag har "massor med tid på mig" gör inte att jag mår mindre dåligt av att vara ensam. Detsamma gäller faktiskt LosGinos. Längta kan man göra hur ung man än är, och det är inte mer rätt eller fel.

Däremot tror jag det ligger mycket i mitt inlägg #17 också. Ju mer bråttomt man har och ju mer seriöst man ser det desto svårare blir det i längden för folk brukar känna det på sig. Jag har också varit så, och haft folk som erkänt att de känt av de vibbarna och blivit skrämda. Det är först nu senaste månaderna som jag börjat tagga ner gällande nätdejting då. Men min längtan är lika stor ändå.

Låter mer som 30årskris.. ja vi har väl alla varit där.. iallafall jag!

Jamen.. 30++ år, åren rinner iväg.. man borde ju.. osv!

Snart kommer 40årskrisen.. man borde ju ha.. osv!

Nätdejtandet innebär att man träffar en uppsjö av mäniskor.. tokar som helt hyggligt folk.. sen så handlar det nog mer om att man är en tok i andras ögon själv.. och jag står för det.. jag är vad jag är.. det handlar väldigt mycket om min sociala kontext.. tex så trivs jag i mín stuga på landet.. trots att jag är ensam i den!

Jag var med på MP ett tag.. behållningen var när någon gjorde en promenadklubb.. några gick på Göteborgsfesten tillsammans.. dvs vi var några i nästan samma ålder som gjorde något.. då lär man känna dessa mäniskor lite bättre/umgås!

Diskobowling var en annan aktivitet.. allt för att få komma ut och träffa andra.. singlar!

Annars så är det fortfarande att träffa någon via bekanta som är bäst.. men flera av oss som är singlar har av någon anledning tappat många av de kontakterna.. de är ju par/de gamla vännerna.. och umgås med andra par!

Å nu har jag träffat på en som är polyamorös. Hej å hå. Han har några flickvänner.

Inget fel med det, men jag passar nog inte in i det livet. Bra att han sa det i tid iaf.

Såklart man kan träffa rätt person genom nätdejting. Jag tycker man bör ta det lugnt och inte ha för höga förväntningar på de människor man får kontakt med och eventuellt går på "dejt" med, eller vad man vill kalla det. Jag nätdejtade till och från under ett par år och träffade på diverse "typer", allt från den superseriöse killen som var helt fokuserad på villaliv och att skaffa familj, till killen som var ute efter ett snabbt ligg😃Sen finns ju t.ex de som låtsas att de är seriösa men sen när man ses är de bara ute efter en sak. 

Jag träffade min man på en dejtingsida. Vi blev vänner först och så var det i några år. Han blev dock kär i mig från start! Sen började vi umgås allt mer och jag föll för honom. Man kan hitta kärleken i alla möjliga situationer och på alla möjliga ställen, tror jag!