Jag tror ni båda insett att ni egentligen inte passar ihop, den avgörande faktorn har då varit att du ljugit för din pojkvän för att sedan tvingats berätta allt. Din pojkvän eller Nr 2 är fortfarande sårad, du som Nr1 är troligtvis relativt arg att det kom fram att du ljugit. Detta behöver inte vara något ni tänker på utan det sker snarare undermedvetet.

Jag tror det är dags för er att gå vidare för jag tror inte ni kan reparera detta.

En sak som du bör fundera över är om det är kärleken som är slut eller förälskelsen. Det är ju som vi alla vet (?) så att de intensiva känslor man har i början av en relation oundvikligen tar slut efter en viss tid, som kan variera. Det kan kännas tomt och trist när "ruset" lägger sig och man ser verkligheten och sin partner med helt nyktra ögon.

Jag håller just nu på och läser Kärlekens ACT av Russ Harris, den är faktiskt inte så dum och har en del intressanta perspektiv på vad livslång kärlek är. Helt klart är det inte samma sak som livslång förälskelse. Det finns också en del om att hålla fast eller släppa taget om gamla oförrätter, och om konceptet "den rätte". Kanske kunde vara nåt för er?

Först o främst att ljuga om sina gamla förhållanden osv är onödigt. Men att  bli förhörd om vad jag gjort o inte gjort så ber om om må dåligt över få veta allt. Sen skulle inte jag vilja veta vad min man har gjort tidigare med gamla sexpartner eller ex. Så där förstår jag inte varför man ska grubbla om sånt?! Det har ju redan varit och det är över gammalt förbi… 

Jag tror helt som 2 är inne på nu börjar förälskelsen avta och vardagen rullar in i livet. Ingen kan svara på vad du ska göra o inte göra det är upp till att du funderar på klarar du av att vara utan din sambo? Skulle du orka med att bara vara vän om han träffar en ny? Fundera ut hur du känner sen låter det som att det kan vara bra att gå till kunnig person för samtal då du är lite nere

Det började med att jag för sa mig om någonting han inte visste. Så då började han ställa frågor, jag svarade ärligt istället för att ljuga och han fortsatte fråga. Sen sa jag allting, dagarna som kom och han frågade väldigt detaljerat (vilket han ångrar väldigt mycket).
Egentligen ville jag inte berätta allting, visst ångrar jag att jag ljugit. Hade jag sagt det från början hade det nog inte blivit så här. 
Iallafall svarade jag, detaljerat som han verkligen då ville och han fick svar. Jag rättade alla lögner jag dragit men frågorna fortsatte, vilket vi båda mådde väldigt dåligt över. 
Om vi gjorde slut och jag såg honom med en annan så skulle jag nog bli väldigt ledsen, men huvudsaken är att han mår bra. 

Ibland känns det som att han verkligen förtjänar någon bättre någon som är glad och sprider mycket positiv energi. Vilket jag inte gör, är djupt deprimerad och har dagliga självmordstankar (får hjälp), och självklart smittar det av sig på honom. Jag vill bara att han ska ha det bra, jag vet inte om han kan få det så mycket bättre med ett psykfall som mig. Innerst inne vill jag inte göra slut, och om så skulle vara skulle jag nog få ångra det i resten av mitt liv. Men nackdelen är att jag inte vet vad jag känner. Vänskap, kärlek, vänskap, kärlek..

Alltså min spontana känsla när jag läser det här är att ni faktiskt älskar varandra, men kanske inte som i förälskelse och jag skulle vilja säg att det är fullt naturligt. Ni mår båda väldigt dåligt, med depressioner, att då förvänta sig att man kan vara berusande kär skulle jag vilja påstå är extremt galet. Jag skulle vilja säga att det här r en del av livet och min känsla säger starkt att ni ska fortsätta kämpa tillsammans och sluta analysera sönder varandra just nu. Bara lev på och acceptera at man har mindre bra stunder i livet och i förhållandet. Jag tror dessutom att #1 Har alldeles fel, men vad vet jag…

TS nr 1,

har ni övervägt att gå i parsamtal? En familjerådgivare eller samtalsterapeut skulle vara en bra bollplank.

När man har något "i bagaget" kan det finnas behov av att lyssna på varandra "med andra öron" än då man är tillsammans utan något vittne. Det är min erfarenhet. Med rätt hjälp kan man lära sig att förstå varandra bättre.

Jag läser mellan raderna att Du lastar dig själv så obarmhärtigt att Du lider av självmordstankar. Sluta med det. Du gjorde så gott Du kunde med de verktyg och det förstånd Du hade. Idag ser Du längre. Det är viktigt att kunna förlåta sig själv, inte bara andra.

Tror att nu när du mår dåligt då sänks ditt självförtroende+ att man får mindre energi över. Du har säkert dåligt samvete för att du ljugit för honom men det känns ändå som ni kan komma vidare. Det är inte jättebra att fatta viktiga beslut som din relation när du inte mår bra väldigt lätt att man fattar fel beslut. Din kärlek till honom verkar väldigt stark jag tycker ni ska göra saker ihop som er relation stärks av. Njut av varann det är bara du som vet innerst inne vad ditt hjärta vill. Njut o försök hitta varann så tror jag att du snart vet vad ditt hjärta vill stort lycka till

Tack så otroligt för era svar! Vi ska redan idag (måndag) boka tid för en familjerådgivning. Har pratat mycket nu, var nära ett tag att det tog slut men jag känner verkligen att det här är ingenting man bara kastar bort. Han är ändå en så stor del av mitt liv och har förändrat mig positivt som människa (självmordstankarna hör till många andra saker). Mitt självförtroende har aldrig riktigt varit på topp, så det sänktes rejält när jag ljugit för honom och även medvetet. Jag har själv fått en massa lögner uppkastat i ansiktet och sedan att jag ändå ljög själv gjorde mig otroligt förbannad/arg/ledsen på mig själv. Det är inte så man behandlar en människa och lögner hör inte hemma i ett förhållande eller någonstans för den delen heller. Tack från oss båda för att ni tar er tid och bryr er, det värmer verkligen! ❤️