Var i ett tre års förhållande och bråkade nästan aldrig.
Lite i början, och det var för att min partner verkade "störa" sig på mig, och ignorerade mig. Vilket hon senare skämdes för, allting ordnade sig och det blev jättebra, förutom att jag hade svårt att få känslor för henne igen efter det.
Istället var det hon som blev över öronen förälskad i mig.

Vi blev oense också en gång när hon pressade mig för att berätta något som jag hade svårt för att dela med mig med, vi hade varit ihop i mer än två år då och tyckte väl att vi inte behövde ha hemligheter längre.
Att hon pressade mig var det som sedan fick mig att göra slut.

Jag och min sambo har varit tillsammans i 5,5 år nu och vi har nog aldrig haft några stora svackor på det sättet. Sen är ju inte allt guld och gröna skogar jämt. Vi är båda ganska känsliga av oss - "övertolkar" saker och är lite långsinta och tjurskalliga så vi gnabbas en del och blir osams, men det varar oftast inte mer än någon dag. I början (första året ungefär) var jag väldigt osäker och rädd att han skulle vara otrogen/lämna mig vilket ställde till det en del, men det "växte bort" med tiden och nu är det inget jag oroar mig för överhuvudtaget. Det som varit ett stående "bekymmer" under åren har varit att min sexdrift är väldigt låg, något som varit jobbigt för min sambo att hantera. Men vi försöker båda två att bjuda till och kompromissa för att få det att fungera och för det mesta är det inget större problem längre. Nu väntar vi vårat första barn och jag kan tänka mig att vårat förhållande säkert kommer att sättas lite på prov när lillen kommit till världen, det kommer bli en stor omställning för oss.

Är i en 13,5 årig relation och kan se i backspegeln olika svackor som har en gemensam nämnare… Vi har periodvis haft så fullt upp med annat att "vi" inte fått så mycket tid/ energi. Exempelvis perioder med småbarn ( har 3 barn) med återkommande öroninflammationer, sömnbrist mm. Andra perioder med på tok för mycket jobb och gigantiska husrenoveringsprojekt. Vi håller på o lär oss att kunna göra stora projekt utan att det uppslukar en till 110% .

Upplever samma som #3. Nu har jag inte barn men jag och min pojkvän har haft perioder när vi helt enkelt uppslukats av annat- oftast, tyvärr, depressioner. Förra svackan som var stor för mig, var när jag blev deprimerad och övervägde att bland annat lämna relationen men vi fixade det. Nu är det istället han som är i en svacka men jag hänger kvar och stöttar honom på det sätt han behöver, även om jag inte känner att relationen är så jättekul just nu. Vi har ju varit ett par i 6 år, jag känner att han har utrymmet att också må dåligt och inte prioritera vår relation också- för jag var på samma ställe förut och han hjälpte mig igenom det.

Så länge vi inte är elaka mot varandra så tänker jag kämpa med relationen ^_^ Han är min bästa vän och den vackraste mannen jag haft. Då menar jag både fysiskt och som person. Jag tror svackor kan bero på förändringar, som såklart är oundvikligt i alla relationer någon gång- och det handlar om att man väljer sin partner om och om igen.

Tror en svacka kan vara otroligt svårt om det handlar om en utomstående som kommer in i bilden under en sådan period- det är nog sådana gånger man lätt tyr sig, och även …gör ett snedsteg. så har det varit i mina andra relationer som sällan hållt längre än 3 år. Men med mig och min nuvarande har vi undvikit sådant, inblandning av utomstående. Utom en gång :P Men det blev inget av det- utom förvirrade, sårade känslor och det är förlåtet och "glömt".

Men svackor kommer nog alltid att komma och gå under min relation, kanske just pga depressioner och att jag tenderar att hänge mig till olika projekt. Men dne här gången är det faktiskt min pojkvän som står för svack-bränslet och jag är ganska oskyldig ^_^

Tror man kan undvika svackor med tiden genom att man lär sig dem, eller minska dem, eller bara lära sig hantera dem utmed vägen…

Jag har efter 34 års förhållande inte upplevt några egentliga svackor.

Däremot hade vi en period på några år då min man arbetade utomlands i perioder och då träffades vi ju inte så ofta men det var ju ingen svacka mer en längtan när han inte var hemma.

Inte ens när jag var som sjukast för 3 år sedan hade vi någon egentlig svacka utan kom varandra nästan ännu närmre.

Vi har ett 4 årigt förhållande. Hela 2013 var jätte struligt till och från och vi var osäkra osv. Han var otrogen två gånger med två olika personer. Jag gav han förra chanser. Tillslut orkade jag inte mer. Jag gjorde slut, träffade en annan och det krossade honom. Gav han en sista chans och nu har det varit jätte bra i ett halvår. Förr bråkade vi aldrig (de första två åren) men vi har däremot haft det jobbigt med att han har jätte stor sexdrift och jag har nästan obefintlig…

Är i ett 10-årigt förhållande och vi har inte haft några som helst svackor, trots att 6 av åren var på distans och vi inte kundre träffas oftare än vartannat år.

Vi är väll i någon typ av svacka nu där jag vill ha tid med han men där han inte vill ha tid med mig, den lilla tid han är ledig efter jobb. Inkluderar då också helgerna… Han prioriterar spel (4-6h/kväll) eller sova.

3 årigt förhållande och vi har nog haft våra svackor. En del har nog berott på osäkerhet om hur vi båda vill se våran framtid (på både ett personligt och ett förhållande plan) samt på att vi formats ihop som sambos. Vi har pratat om dem och försökt att gömma så lite känslor som möjligt under matten och det har hjälpt oss. Sen tror vi båda at när vardagen kom emot oss första gången, vi hade en turbulent start av olika orsaker, så blev det lite svackor. Tur tt vi har för vana att prata igenom allt.

Efter snart 7 år har vi definitivt haft svackor. Mestadels har de berott på att vi varit trötta och slitna av livet runtomkring (för mycket jobb och sånt) och inte orkat lägga energi på varandra. Ibland är det lite för lätt att bara glida ner framför teven eller framför datorskärmen och försjunka i sin egen värld.

Sen försvinner ju glansen av nyförälskelse efter ett tag och man börjar lägga märke till de där irriterande vanorna (man slutar väl kanske anstränga sig lika mycket för att dölja dem också) och till slut ser man bara strumpor på golvet och tveksamt bordsskick och tånagelklippning på olämpliga ställen och disk som hamnar på bänken istället för i diskmaskinen… Just de sakerna slipper man ju med ett distansförhållande, när man väl träffas skärper man sig lika mycket som i början när det är nytt, och man får inte den där vardagsnötningen på samma sätt.

Men tröttheten är nog det farligaste. När man är så sliten att man inte orkar anstränga sig för att vara trevlig längre, när allting känns jobbigt och man bara vill fräsa åt allt och alla, inklusive den man älskar.

Absolut inga större svackor där vi varit på väg att lämna varann eller så. Det största var väl när vi flyttade ihop rätt snabbt och det blev en del diskussioner  om hur hushållssysslorna skulle skötas och vem som skulle göra det. Men annars har vi inte haft några svackor. 16 år som sambos nu.

Drygt fyra år långt förhållande.

Inga svackor, skulle jag påstå. Sedan har vi förstås haft kortare perioder då vi haft mycket med oss själva, då han har fokuserat på sitt och jag på mitt så att säga, men inte så att det har påverkat kärleken eller gjort att vi bråkat på något vis utan mer att vi kanske inte har varit så superplåstriga på varandra när vi i vanliga fall är rätt tighta.

Vi är duktiga på att aldrig gnälla och fräsa åt varandra vilket såklart gör stor skillnad. Är man irriterad, trött eller hungrig så låter man inte det gå ut över den andre, utan då vilar eller äter man istället. De där småproblemen som andra par verkar ha ang. hushållssysslor och sånt har inte vi, vilket jag är tacksam för. Ibland uppkommer det såklart dispyter men då tar vi upp dem då, löser dem och går vidare istället för att gå runt och sura.

vi hade en stor svacka för ungefär 2,5 år sedan i vårt idag nästan 8 år långa förhållande. anledningen var att vi flyttade till annan stad långt ifrån hemma, och jag led av en fruktansvärd hemlängtan i ungefär ett år. det var en hemlängtan så stor att jag gick ner mig totalt och mådde fruktansvärt dåligt, övervägde att lämna min sambo för att komma hem igen. som om inte det var nog gick min enda kollega, tillika chef in i väggen på grund av en arbetssituation som var helt omänsklig. jag blev själv med jobb för fyra (utan att överdriva, det var just två tjänster utöver min och min chefs som saknades) och hade sådan ångest över mitt jobb att jag bara stod och grät i hallen på väg till jobbet i 3 månader, satt på min stol klockan 8 och satte mig i bilen hem kl 20-21 i stort sett varje dag. då hade vi en ordentlig kris…

i övrigt har vi inte krisat elelr haft svackor. visst, i perioder när vi båda har jobbat mycket, och min sambo haft skola plus jobb och vi knappt har sett varandra har det varit kämpigt, men vi finner alltid varandra i det där kaoset ändå på något vis. sedan har vi fått lära oss att det inte är något fel i att lägga mycket tid på annat vissa perioder, bara man försöker se varandra också. det kan dock vara tufft ibland.

jo just det ja! vi har faktiskt tonårskrisat en del med varandra. vi träffades trots allt när vi var 18. det var en del "tonårsdrama" i början. men det klarade vi oss igenom, tack och lov :)

#12 "Är man irriterad, trött eller hungrig så låter man inte det gå ut över den andre, utan då vilar eller äter man istället"

Låter som något en arbetslös person skulle säga. Men snart får ni ju barn så du får återkomma då. :) Ang "när man är trött, då sover man". ^_^

Jag och min pojkvän bor inte ens ihop, så våra svackor har aldrig handlat om bråk, eller om hushållsysslor. Det har varit våra egna problem. När man t.ex är depressiv så är det svårt att upprätthålla omtanke och kärlek för någon annan, man bryr sig ju knappt om sig själv. Som ett exempel. Ibland kan man däremot känna att man har en press på sig att en relation ska se ut på ett visst sätt, att man sviker sin partner och att omgivningen dömer en och göra slut/tvivla på relationen därför. Jag tror svackor ser olika ut för folk, och de upplevs oftast stärkande av vad jag hört och upplevt själv. Min kärlek till min partner har verkligen testats, men kärlek ska inte behöva testas, men så fungerar mina relationer.

Jag kan inte äta, sova eller ens vila när jag är trött. Jag jobbar, jag jobbar tidiga mornar och sena kvällar. Den enda "vila" jag har att se fram emot är under helgerna. Om min pojkvän inte tog hänsyn till detta så skulle vi nog fräsa och vara rätt irriterade på varandra. Men det är vi inte. Men jag kan helt klart förstå att sådana situationer kan uppstå periodvis.

Rena livssvackor har vi haft, men inte just bundna till förhålladet. 
Iallfall inte än, ta i trä =)

#14 Jag förstår inte riktigt vad du insinuerar. Varför är det alltid så, att när man berättar för folk att man var ett väldigt välfungerande förhållande så ska de in och le lite nedvärderande och säga att "Håhåjaja, det där går nog över, vi får se vad som händer när X eller Y händer, då lär ni få se hur vi andra har det!" Det händer dessutom aldrig någonsin med människor som faktiskt känner oss, utan alltid med folk på internet, klasskamrater, kollegor och andra ytligt bekanta. Vi har under våra år tillsammans fått gå genom eld och vatten ihop, har varit med om saker som många inte ens kan föreställa sig och vi har trots det alltid haft det väldigt bra som par. Troligen eftersom vi har hittat strategier för att se till att alltid behandla varandra med ömhet och respekt oavsett yttre omständigheter. Att ta över rodret när den andre inte orkar och plocka upp den som faller. Varför är det så viktigt för dig som total främling att uttrycka att du tror att vårt förhållande säkert kommer bli sämre, "vänta bara"? Kan du kanske hjälpa mig att förstå, varför människor tycker det är viktigt att andra inte lutar sig tillbaka efter ett "job well done" och njuter av det de skapat, utan vill att man hela tiden ska gå runt och förvänta sig att allt kommer rasa?

#16 jsutav samma anlending som du svarade Det jag citerade i mitt inlägg du svarar på. Enbart därför. Inte någon illvilja. Du får det att låta enkelt, varför vill du få folk att må dåligt? Kan jag skriva då. "äar man hungrg, ja då äter man"" är man trött, ja då sover man". Som sagt…

Berätta gärna hur den taktiken gick när ni fått barn, båda har jobb och ett socialt liv. För mig innebär dock inte bråk eller tjaffs som kommer pga sömnbrist eller lågt blodsocker något som skapar svackor. Men fakta kvarstår att det är väldigt påfrestande att ha barn, eller lever med någon med en diagnos osv. Vill inte vara jante mot ditt perfekta förhållande där man kan äta, sova och vila när man vill ;)  men du lät lite för "åhåh vi har det så bra, såhär löser man era problem" med ett recept som inte är speciellt lätt att baka ihop, ens i ett bra förhållande.

Jag räknar min relation som stabil, pålitligt, full av kärlek, annars skulle jag itne stanna kvar i 6 år -så tycker jag trots att vi haft svackor. Att ha svackor ser jag inte som ett misslyckande. Men jag motsäger att det är en enkel sak att äta alltid när man är hungrig, eller sova så man alltid är på gott humör… men som du säger, det finns ju strategier man kan utarbeta för att komma vidare. Det är det svackor är. Man tar sig över problem, löser dem- istället för att göra slut.

Jag tyckte att du förenklade problemet som andra upplever. "vänta ni bara…" 😎

#17 Vi har båda sysselsättning, socialt liv och oerhört krävande hobbys på det. Ändå klarar vi av att hålla humöret uppe gentemot varandra, genom att aktivt planera för det och ha strategier för att ta oss genom vardagen. Har jag varit i stallet och arbetat åtta timmar och känner mig grinig på vägen hem, då tar jag en banan eller två innan jag kommer innanför dörren så att jag klarar av att vara trevlig tills vi ätit middag. Har han jobbat sexton timmar på sin flytt och kommer hem och är hungrig och trött, då säger han det: "Fy fan vad jag är hungrig, usch vilken dag jag har haft!" och då säger jag "Gå och lägg dig en sväng så fixar jag middagen!" Har jag legat en hel dag med ångestattacker och mår skit, ja, då tar han över den dagen. För oss är det enkelt, för vi har lyckats göra det enkelt, och det är jag väldigt stolt över. Jag har full förståelse för att det inte är lika enkelt för alla andra, men ska jag för den sakens skull inte få glädjas över att jag har lyckats väldigt bra i just det här området av mitt liv? Gärna utan att du försöker trycka ner mig?

Varför se det som ett hot och något att sätta på plats? Att mitt liv är bra innebär väl inte att ditt liv per automatik är sämre, eller att jag tror att det är det? Jag vill absolut inte att folk ska må dåligt, eller tycker att andras relationer är dåliga, var i hela världen har du fått det ifrån? Jag säger bara att vår är väldigt bra. Jag jämför inte mig själv med andra, varför skulle jag göra det? Jag har inget behov av att känna mig bättre än någon annan, eller att trycka ner mig själv för att det går bättre för någon annan.

Jag ser din typ av missunnsamhet överallt. Förra veckan satt vi ett gäng och pratade om våra sysselsättningar. Min vän, som jobbar extremt hårt, sa att hon fortfarande efter flera år cyklar till jobbet med förväntansfull glädje, att hon trivs oerhört bra med sina kollegor och att arbetet är stimulerande och utvecklande. Genast skulle en annan person hoppa in, le nedlåtande åt henne och säga: "Du, det går nog över, vänta bara tills du får ett jobb som är verkligt krävande…" Varför gör man så? Varför säger man inte bara "Wow, grattis, vad lyckligt lottad du är!" och gläds med sina medmänniskor? Eller när en tjej på skolan gått ner massor i vikt och vi andra peppar henne, medan en tjej vräker ur sig "Det där har jag också gjort, vänta bara, snart går du upp allt igen!" Varför? Är det verkligen ett så stort hot att se andra människor lyckliga att man bara måååste sätta dem på plats lite?

Våra strategier är ingen magi eller någonting som gör oss till bättre människor, det är en livsstil som vi skapat för att fungera för oss och som gör att vår vardag flyter på. Det har krävt en hel del arbete under fyra års tid och det kräver fortfarande att man kämpar och håller sig i skinnet ibland, men vi mår bra.

Och varför ska jag återkomma till dig när vi har fått barn? Varför ska jag bevisa någonting för dig? För att du ska kunna trycka ner mig ännu lite mer, och känna dig som en större människa? Jag vet vad jag har och att det jag har håller väldigt väl för yttre påfrestningar. Är helt övertygad om att ett barn kommer att innebära nya utmaningar och testa förhållandet på nya sätt, men är också fullt övertygad om att det kommer gå jättebra.

Jag håller med dig 18# . Just för att man har ett bra förhållande, så vill folk gärna påpeka att ditten och datten kommer att hända och bla bla bla. Precis som om de känner mig och min sambo och därför har mer erfarenhet av oss än vad vi själva har. Äsch, inget att bry sig om. Man brukar kalla det avundsjuka.

#18 jag är inte svartjsuk (som #19 verkar insinuera) eller så, och var inte ute efter att trycka ner dig- men du upplever det så, så då ber jag om ursäkt. Jag kände snarare att DU var den som var nedlåtande, då andra uttryckt att just det är ett problem- trötthet, tidsbrist osv. Men jag missförstod kanske dig och tolkade som fan läser bibeln. Jag fräser ibland åt min pojkvän, på grund av trötthet, men det medför inte svackor- tex. Men för andra gör det det. Så jag står fast vid att "ät då, sov då" inte är en lösning för alla. Det var mest det jag ville ha sagt- och att barn förändrar. Du ska återkomma just för att berätta om det påverkade er eller inte. Det är såklart valfritt.

#20 Men medlemmen har inte skrivit om ANDRA utan om sitt eget förhållande. Att DOM äter och sover då det behövs.

Ser ut som du tagit åt dig utan anledning.

#21 ja precis :)

Jag läste det faktiskt ungefär som Gur4m1, även om jag inte iddes reagera på det just då. Det står ju faktiskt inte "vi ser till att vila när vi är trötta" utan "Är man irriterad, trött eller hungrig så låter man inte det gå ut över den andre, utan då vilar eller äter man istället." Så jo, det är faktiskt formulerat som en generell regel som ser ut att vara riktad till alla, och som om man inte gör en välvillig läsning skulle kunna tolkas som en tillrättavisning till oss som just skrivit att vi blir griniga ibland när vi är trötta och hungriga.

Man skulle alltså kunna läsa så här:

A: Ja, vi bråkar ibland när vi är trötta

B: Är man trött går man och lägger sig. Man bråkar inte med den andre.

Ser ni nu hur man kan tolka det som en näsknäpp till oss som är så dumma att vi inte kan hantera vår trötthet/hunger? Det behöver inte betyda att man vare sig misstror eller avundas Praefatios förhållande, utan bara att man själv känner sig tillrättavisad efter att ha blottat en svaghet i sitt eget.

#23 Fast ärligt talat så ogillar jag att bli påhoppad för att jag råkar skriva "man" istället för "oss". I en enda mening. Där jag dessutom tycker att jag gör väldigt klart att jag menar "I min familj/i vårt förhållande gör man så här".

23 Nej jag ser faktiskt inte att man kan ta det som en näsknäpp om man läser hela inlägget. Fast det kan bero på att vi inte har dom problemen och jag då inte är lika känslig för det.

Men som alltid ska man utgå från att den som skriver inte är negativ.

#24 Och jag tycker inte du gör det väldigt klart att det är så du menar. Det handlar inte bara om ett litet ord, utan om hela kontexten. Ditt inlägg kom efter att flera personer skrivit om att olika omständigheter kan få dem att tjafsa ibland, och i samma stycke som den meningen gör du en jämförelse med andra par och hur ni inte har såna problem. Därför är det inte jättelångsökt att göra tolkningen att du hade tidigare inlägg i åtanke när du skrev den meningen.

Jag håller med om att man alltid ska utgå från att ett inlägg är skrivet i välmening och försöka tolka det positivt om man kan, eftersom det är så lätt att något låter mycket hårdare än det är menat. Men det är också så att om någon missförstår det man skriver bör man åtminstone ett ögonblick stanna upp och rannsaka sig själv och fråga sig om det man skrivit gick att läsa på ett annat sätt. Och självklart bör man själv läsa ev. svar på sitt inlägg med samma välvilliga tolkning.

Du blev inte "påhoppad" pga att du "råkade" välja ett visst pronomen. Jag tycker faktiskt inte att #14 är ett påhopp alls. Det är ett tämligen milt ifrågasättande från någon som upplevt ditt inlägg som nedlåtande mot alla som ibland tjafsar - vilket inte var vad du menade, men det var hur tydligen minst två personer läste det.

Som sagt, jag är inte särskilt brydd över det hela, men jag ville försöka förklara hur din text kunde missförstås eftersom du tydligen inte alls såg det själv.

#26 Kan inte säga så mycket mer än att jag inte håller med dig. Den som "känner mig" genom det här forumet vet att jag alltid håller god ton, är hjälpsam och trevlig och aldrig försöker trycka ner någon. Så har ej heller varit min mening den här gången. Om ni två uppfattade det som så så är det ledsamt, men jag hävdar fortfarande att reaktionen var oerhört orättvis: att "Låter som något en arbetslös person skulle säga. Men snart får ni ju barn så du får återkomma då. :)" är två väldigt personliga saker att ta upp i ett och samma inlägg, och fastän ingen av dem går att applicera på mig så var det väldigt uncalled for och verkligen inte relevant för ämnet heller, för den delen.

Personligen brukar jag vid liknande tillfällen fråga den som skrivit, om denne menade på det sätt jag uppfattade det. "Nu kändes det som att du nedvärderade alla andras förhållanden, skulle du kunna förtydliga vad du menade?" Svaret blir i princip alltid nej och tonen kan fortlöpa på ett oerhört mycket trevligare sätt än om jag istället skulle skriva att äh, det går nog över, du får bevisa för mig senare :)

Ska vi verkligen gå ner på nivån "Så här många höll med mig"?

Om vi ska gå ner på nivån "så här många höll med mig"? Jag utgår nu från att det inte var en retorisk fråga (dvs en förtäckt kritik) utan att du verkligen vill veta, så nej, jag tycker inte att vi ska gå ner på den nivån. Fick du det intrycket på något sätt?

Vad jag som sagt ville göra var att peka på vad jag tror det var som gjorde att ditt inlägg kunde missförstås på det sätt som Gur4m1 (och jag) gjorde.

Nu har jag gjort det, och du kan välja vad du vill göra med den informationen.

Vi har varit tillsammans i 2,5 år och haft flera svackor. Några mindre som gick över, någon som var så stor att det var nära att jag lämnade förhållandet. Vi är lite dåliga på att kommunicera med varandra, delvis pga att jag är otroligt konflikträdd och är dålig på att ta upp saker jag tror kan leda till hetsiga diskussioner eller bråk. Denna brist på kommunikation leder ibland till missförstånd, en gång gick det så långt att han trodde jag var otrogen och det hade vi båda svårt att komma över. För inte så länge sedan planerade vi att flytta ihop och till en annan stad. Jag sökte därför till universitetet där och förberedde allt inför flytt, men två-tre veckor innan vi skulle flytta säger han att han inte kommer flytta med mig. Ekonomiska skäl… Det ledde absolut till en svacka, jag flyttade själv och kände mig sviken, och och även om vi är på väg ut ur svackan nu vet jag att jag kommer ha svårt att lita på att han håller sådana "överenskommelser", även när det handlar om så stora grejer som att flytta ihop.

#27 så kort sammanfattat så missförstod vi varandas inlägg (eller läste dem mer negativa än de var menade). Att jag tog upp arbetslöshet är för att jag själv varit arbetslös så gott som hela mitt liv och nu när jag inte är det- då ser min egen tillvaro drastiskt annorlunda ut.
Jag kan inte äta eller sova när jag vill- vilket är synonymt med min arbetslöshet t.ex så ingen ska tolka det annorlunda än att jag menar att någon har "en del fritid" på sin hand när man är arbetslös, även om arbetslösäven innebär begränsningar och stress på andra sätt. Det var aldrig ett HÅN mot arbetslösa eller den jag tilltalade.
Jag kunde dragit till "Du är kanske är miljonär" men arbetslös ligger närmre för min egen del. Du kanske bara har ett helgrymt jobb som ger dig friheter och den energin. Obstitant beskriver den känsla jag upplevde rätt bra (och då har jag själv inte direkt de problemen speciellt ofta, men kan absolut relatera till hur stress kan göra relationer av alla slag lite jobbigare i vissa situationer). Men jag bad om ursäkt och menar det också, även om jag står vid att det var så jag uppfattade det- så om det inte var menat så så finns det ingenting att diskutera om 😃Tycker jag.