Kommunikation, tillit, ärlighet, öppenhet och kärlek. Större delen av vårt förhållande har varit på distans. Då är det extra viktigt att man litar på varandra och är öppna mot varandra, och att man kommunicerar. Vi har alltid kunnat prata om allt med varandra och vi har båda varit bra på att läsa av varandra. Om någon av oss inte kände sig på topp så märkte den andra det med en gång och vi pratade igenom det så att det inte fanns några frågetecken mellan oss när vi avslutade samtalet. 
Många säger att det är viktigt också att man får ha "sitt eget liv" och att man kan göra saker för sig själv utan att partnern måste vara med. Sånt tror jag är väldigt individuellt. Jag har alltid varit en väldigt självständig individ med ett stort behov att ibland få dra mig undan och bara vara för mig själv. Det behovet känner jag aldrig när jag är tillsammans med min partner. Vi gör allt tillsammans utan att tröttna på varandra. Jag minns knappt när jag ens gick och handlade själv. Det är så mycket trevligare att göra det tillsammans ju! 
Sen tror jag att det är ett stort plus om man har en ganska likvärdig syn på livet och på vad som är viktigt i livet.

Ett ord kommunikation! Om vi inte pratat ut om våra känslor och tankar skulle vi aldrig tagit oss så långt vi kommit. Nu är vi som tur är väldigt vokala människor som gärna tar upp vad som stör oss på än gång. Och det uppskattar jag riktigt mycket!

Vet inte varför vi fortfarande är tillsammans efter 6 år. Han kommunicerar nästan inte alls med mig. Men han har ett enormt tålamod med mig och mina påhitt. Han låter mig hållas i det mesta jag hittar på och vi är båda två väldigt självständiga. Jag hatar att handla tillsammans med honom- då slipper jag det för jag har inte samma tålamod som han har och han driver mig till vansinne i butikerna.

Pratar vi ut om saker är det till 99% jag som kände ett behov av att prata och är den som pratar. 

Kanske just därför ger jag inte upp på det om saker vi måste prata om och då måste han också göra det förr eller senare.

Nu har han mått dåligt i ett års tid ungefär så det är mest den perioden jag tänker på och det har varit jobbigt, men jobbigast är det nog för honom. Förr hade vi många gemensamma intressen, som att laga mat tillsammans,  gå långa promenader, vi vill båda resa och upptäcka nya saker, men just nu är allt han väldigt tråkig att vara omkring. Därför undviker jag det till viss del, och han vill också ha det utrymmet för att hitta sig själv.

Så nej, vi har det inte jättebra just nu men vi vet var vi har varandra och att vi vill vara ett par. Vi firade 6års dag nu i Mars. 

Så jag kan ge svaren på varför en relation blir knagglig istället? :D Man hamnar o o-synk.

Jag har haft jobb ett år nu,  börjat tänka på barn, familj, att skaffa ett hem, bli sambo. Min pojkvän har istället insett att han fortfarande studerar, inte vet vad han vill och kommer från sådana familjeförhållanden där misslyckande från just honom inte är ett alternativ, inte heller att prata ut om saker. Jag har en del uppslag till vad som kickade igång hans depression, då en del större saker omkring honom har förändrats- som inte har med relationen att göra. Bland annat att han nog var nära att bli "utbränd" för ett år sedan.

Allt jag kan gör är att samla det lilla tålamod jag har och ge honom allt. Precis som han gjort för mig. Att inte släppa taget. Och att hålla kvar av rätt anledningar.

Kommunikation, ömsesidig vilja att vara konstruktiva och utveclas och göra bra. Bra sex och mycket humor.

Att göra saker ihop + inte vara så egoistiska är nått som funkar för oss + ingen av oss är pedantisk utan lagom. Annars kan det ofta vara svårt för 2st 40plussare som bott ensamma i lägenhet att flytta ihop i en tvåa. Men ingen av oss är såna att vi måste ha det som det alltid varit förr det är ju inte så att nån möbel måste stå där den altid stått förr eller att en radiokanal måste vara inställd el dyl. +Vi har gott om egen tid, inte självvalt då det beror på att jag jobbar inom handeln och han jobbar kontorstid, men när vi är lediga båda samtidigt hittar vi på saker att göra ihop.

Håller med övriga här om att nycken är kommunikation.

Vi bor inte i samma land. Han bor utanför EU. Hans är muslim och jag är inte konfirmerad. Jag kommer från en familj som alltid haft det gott ställt. Han har överlevt krig, sovit många nätter under bar himmel och inte ätit varje dag.

Vi har varit tillsammans i ett år och vi har haft massor med diskussioner och det har funnits väldigt mycket smärta i allt. Vad har nyckeln varit hittills? Jag tor att det för oss har handlat om villkorslös respekt och ärlighet. Att alltid kunna lyssna och stötta varandra.

#7 En nyfiken fråga. Har ni träffat varandra?

Skriver under på kommunikationen, plus att vi helt enkelt har bestämt oss. Nu är det vi två som gäller, och med det följer ett ansvar för att tänka på vad vi gör och säger och vad vi gör för att vi ska ha ett bra liv tillsammans.

#7 Ja, varför skulle vi inte ha träffat varandra? Vi har bott ihop i Sverige och just nu bor vi ihop i hans land.

#10 Eftersom du skrev. "Vi bor inte i samma land" så blir det lite märkligt.

#12 Men hallå….????

Jag var bara nyfiken som jag skrev.

Åh ja, jag håller verkligen med er alla att kommunikation är något av det viktigaste. Vi har varit öppna och ärliga mot varandra sedan dag ett. Haft långa konversationer och diskussioner som pågått fram tills att vi förstått varandra och är med på varandras noter. Jag älskar att vi är likadana på det sättet. Och det är sällan med sura miner utan vi har förstått att vi inte förstår varandra och då har vi pratat tills vi gjort det. Superskönt och man går aldrig i säng oroliga. Det är som en gemensam överenskommelse; att man inte skiljs åt "otalade". :)

Tack för era fina och nyttiga svar!

#12 Jag är också nyfiken eftersom du skriver som du gör. Vill du svara på min fråga nu, eftersom jag svarade på din?

#15 Jag är ganska säker på att det inte var något påhopp. Vi kan väl strunta i det ett tag och gå vidare, så slipper vi diskutera det här. :)

#15 Det är många som har förhållanden men som i själva verket aldrig har träffats och det är jag nyfiken på.

Att du kopplar min fråga till rasism eller bitterhet är ta mig fan inte klokt….

#12 tråkigt att någon kör "är du rasist-kortet" när det uppenbart INTE handlar om rasism. Det är MÅNGA här på forumet som är nyfikne/tycker saker  om distansförhållanden, och för det krävs det inte ens att man bor i olika länder. Menar inte att trasa sönder tråden men jag kunde inte hålla tyst om detta då jag finner det absurd och om någonting motverkar den kamp som förs mot rasism. Så sluta missbruka ordet om du inte vet vad det egentligen innebär, för i den här tråden har ingenting som indikerar på rasism blivit uttryckt.

Svårt att bara räkna upp några grejer.

Som många av er säger så är kommunikation en jätteviktig nyckel. En annan har för oss varit att inse att man inte kan ändra andra människor, inte ens sin partner. Den enda man kan ändra är sig själv, det enda beteende man kan ändra är sitt eget. Blir båda två medvetna om det och kommunicerar kring det samt är beredda på att göra förändringar för varandra, så tror jag att man kommer oerhört långt. Sedan är det viktigt att ta ansvar för sig själv, för sitt beteende, för sina handlingar och för sitt humör. Att inte bete sig illa, speciellt inte i onödan, men också att be om ursäkt om man misslyckas med det.

För just oss, som båda är oerhört närhetssökande, är den där fysiska ömheten i vardagen jätteviktig också. Att smeka sin partner över håret eller kinden när man går förbi. Att hålla om varandra ofta. Att pussas och kyssas varje dag. Att kramas och gosa tillsammans i soffan i alla fall en stund varje kväll. Det där är förstås väldigt olika och beror helt på hur man är som person. Det finns gott om människor som hellre visar kärlek på andra sätt, men för just oss är det superviktigt.

För oss funkar det för att vi visar varandra respekt och låter den andre vara precis som den är. Sen kan man anpassa sig helt klart men man måste vilja göra det och inse behovet av det själv. Man är ju ändå två egna individer så viss anpassning kommer alltid krävas om vardagen ska fungera. Men tjatar man så blir det ju sällan bra. 

Sen är vi inte långsinta någon av oss, jag har varit det men har jobbat mycket på den fronten och kan nu lägga saker och ting bakom mig fort. Blir vi oense tar vi itu med med, pratar ut, löser problemet och sedan är det ur världen. Även om det inte faller ut precis som man önskar så lägger man det bakom sig, nästa gång är det kanske den andre som får vika sig. 

Och något jag tror har påverkat vårt förhållande väldigt positivt är att vi kramas och pussas mycket varje dag. Små rörelser, som att stryka varandra över ryggen, bara för att visa att man uppskattar den andra och att man är där tror jag gör mycket.

Era svar är för mig helt klockrena. Jag håller med helt och hållet. :)

Precis som alla andra säger, så: kommunikation. 

Jag förväntar mig inte att mina partners ska vara tankeläsare och förstå/se mina känslor/behov om jag inte berättar för dem vad jag känner/behöver. På samma sätt så förväntar jag mig att de berättar för mig om sina känslor/behov.