Du behöver inte bli sårad för att han är konflikträdd. Att skapa konflikt och göra en grej av det kommer inte bättra det. Men det lär komma av sig själv ju tryggare han känner sig, att ingen konflikt kommer uppstå.

Angående hans bror så kanske inte brodern vill att han ska berätta för alla? Min man jobbar med barn inom autismspektrat (högfungerande autism och asperger), och många av dem vill inte vara offentliga med sin diagnos. De blir dömda av människor och samhället tillräckligt ändå.

#1 Vi har vart ihop i snart 4 månader tror jag och det blir ingen bättring. Jag blir sårad av oärlighet. Jag är hyperallergisk mot lögner. Han har även ljugit å sagt att hans längsta förhållande vart 1 år och hon var otrogen. Tydligen va det inte alls så. Han har sagt till mej att han röker ibland men varje gång jag frågat om han vill ha en cigg tackar han nej. Så när jag frågade han om han verkligen rökte å då så höll han på å säga " jag vet inte varför jag sa så" sen sa han "jo men jag röker ju visst". 

#2 Ingen aning. Självklart kan jag förstå att det är känsligt men man vill ju gärna veta lite innan man träffar dom vad man ska vänta sej typ… Han sa inte ens till mej att hans bror skulle följa med, utan han sa bara att hans mamma skulle komma tills typ sista minuten då sa han att brodern skulle komma också. Såklart gör det absolut, sjävklart ingenting att han skulle följa med, ännu mindre att han verkar ha nån autism. 

När han kom hem till mej första gången så sa jag till honom att min lillsyrra har nån autism så han vet varför hon gör ditten och datten och säger si och så. Och vi har pratat om henne många gånger men ändå har han aldrig tagit upp det om sin bror först jag frågade han när dom åkte hem igår.

Han låter väldigt osäker.

#3 Men det faktum att du berättar om ditt syskon med autismstörning har ingenting med hans brors eventuella autismstörning att göra. Det är ingen solid grupp vi pratar om, det är individer som alla är väldigt olika. Man kan inte prata om personer med diagnoser som om de vore allmänhetens egendom, att man har rätt att veta allting om dem.

Vad gör det egentligen för skillnad, för dig, att hans bror eventuellt har en autismstörning? Du kommer ju förmodligen inte träffa honom ensam om du inte vill, och hans bror och mamma vet väl hur han ska bemötas? Är man bara trevlig så bör man inte stöta på några problem.

Och sen kanske inte hans bror hade bestämt sig innan din pojkvän sa det till dig?

På det stora hela verkar ni ha kommunikationsproblem, men detta tycker jag är ganska irrelevant…

#5 Somsagt det spelar ingen roll om han har autism eller inte. Men det kan ju vara bra att veta så man slipper undra när man ser personen. Och jag tycker att när vi väl har pratat om autism varför har han inte sagt till mej att hans bror har det? Det är ingen big deal. Men jag tycker ju ändå att han borde nämnt det faktiskt. Om jag får säga vad jag tycker för att visa att han kan vara ärlig och öppen mot mej. Men det är han ju inte. 

Men det är inte det som är problemet. Det är att han inte pratar med mej som är problemet. Man kan inte hålla en vanlig konverstation med honom. Man kan inte fråga honom något för svaret blir ALLTID "vet inte". Man kan inte planera något med han för han för kommer hans kompis och säger om dom ska hitta på något den dagen så skiter sej dom planerna VI hade.

Det låter som en osäker kille som är lite konflikträdd och det är nog så att han inte behöver en dominant tjej som blir arg på honom hela tiden för vad han tycker eller inte tycker. Ska ni verkligen vara tillsammans? Det låter faktiskt inte som att du är en särskilt positiv del i hans liv nu. :-/

Som andra sagt låter han snarare väldigt konflikträdd och osäker än direkt oärlig. Varför säger du "guud va fiiin!" om du inte menar det? Må vara att du bara ville testa honom, men det ju faktiskt du som är oärlig när du säger så. Om du faktiskt ville ha en ärlig åsikt, fråga istället vilken han tycker bäst om, ge inte ditt svar direkt. Kanske han av nån orsak är osäker på din reaktion om han säger sin åsikt om nåt som du redan uttryckt en åsikt om, om den avviker från din?

Med vissa flickvänner jag haft har det känts som att man dragits som i ett hundkoppel efter tjejen och man hinner inte stanna upp och reflektera över nånting förrän man går vidare till nästa sak. Tjejen säger sin åsikt och frågar min förrän jag ens hunnit tänka på saken. Jobbigt, och de relationerna blev ganska kortvariga. Det låter som du också bildligt talat drar honom som i ett koppel efter dig, på grund av att ni har ganska olika personligheter. Om han är av den mer osäkra typen blir det inte lättare för honom att du verkar väldigt självsäker och spontan.

Om du tror att det är värt att fortsätta relationen - bara du kan svara på det - prova varva ner lite grann, lämna mer öppna frågor och försök styra honom att vara minst lika stor drivande kraft för era gemensamma åtaganden som du är. Be t.ex. honom hitta på nån aktivitet istället för att föreslå en, eller fråga vad han tycker om en idé du har. Kanske han blir öppnare och börjar uttrycka sina verkliga åsikter så småningom…

#8 Jag ville testa honom eftersom han säger att han ska sluta hålla på så men inte gör det. Tycker det är stor skillnad på att skoja å ljuga. Bara för jag råkar vara väldigt ärlig av mej å säga vad jag tycker så betyder det inte att jag inte kan skoja. Å jag har sagt till han att för att vårat förhållande ska kunna funka MÅSTE han börja vara mer öppen och ärlig och fortsätter han såhär så gör jag slut trots att jag inte vill inerst inne. Och det är just mot mej han är sånhär. När han har sina vänner här ljuger han inte och är ärlig och ganska blyg. 

Jag förstår inte riktigt vad du menar?

Tack för tipset.

#9 Fast det där tycker jag inte har med oärlighet att göra utan att han verkar vara väldigt konflikträdd och osäker, precis som dom andra säger. 
Om man är osäker kan det vara jättesvårt att ha egna åsikter, och speciellt att uttrycka dom! Försök att få honom att känna sig trygg i din närvaro istället så ska du se att det där förmodligen försvinner om ett tag när han känner att han kan lita på dig.

Och att han inte berättat att hans bror har autism är ingenting som du har med att göra faktiskt. Min lillebror har asperger men det är inte något jag berättar för alla som träffar honom, oavsett om vi pratat om ämnet eller inte.

Vilken sak var det som du inte förstod?

Klart att det är skillnad på att skoja och ljuga, men om han inte förstod att du skojade så kändes det kanske rätt olustigt för honom. När du pekade på det fulaste du såg och sade att det var fint så utgick han väl från att du faktiskt tyckte det, och försökte se det fina som du uppenbarligen såg i det? "Skojar du, eller?" kanske hade varit det sundaste svaret om det faktiskt såg så förj*vligt ut, men annars är jag inte förvånad att han höll med. Det är enklare att hålla med än att hamna i en konfliktsituation.

Det är klart att han måste börja vara mer öppen och ärlig, men det verkar som att han helt enkelt har väldiga problem med att vara sig själv när ni är tillsammans, tyvärr. Han är både konflikträdd och osäker, och det låter som att det också förhindrar kommunikationen mellan er. Det bådar inte så gott för framtiden, men det kanske går att styra det mot det bättre. Det kräver dock vilja och tålamod av er båda.

#6 För dig är det kanske ingen big deal att hans bror har autism, men för din pojkvän och hans familj kanske det är annorlunda, och av olika anledningar är något man inte pratar om. Bara för att du berättar någonting ger det inte dig automatisk rätt att få liknande information tillbaka.

#9 För mig låter det som att du är ganska bestämd av dig och han är ganska osäker, att han gillar dig och gärna vill vara till lags och är rädd att säga något fel. Det är inget man kan ändra bara så där över en dag. "ok, nu ska jag inte vara sån mer som jag har varit i hela mitt liv". Det krävs en del jobb och trygga omgivningar. 

Det låter som om det kunde vara bra för honom att bli lite mer självsäker men ett förhållande handlar ju heller inte om att en person ska forma den andra som man vill ha den.

TS, jag håller med om att det är svårt att leva med en människa som är så konflikträdd att hen hellre ljuger än svarar på en fråga. Det är extremt respektlöst att jamsa med på det sättet. MEN du kan inte får honom att bli tydligare bara genom att säga åt honom att han måste vara det - han kommer bara att hålla med om det också, som om allting annat, och sedan följa minsta motståndets lag i någon ny riktning. Han behöver mer säkerhet. Det kommer med åren - eller inte. Men det kan inte tvingas fram utifrån.

Ni verkar dåligt kompatibla, tyvärr. Du kan inte göra om honom, så lev med det eller gör slut.

Jag har inte läst alla andra svar här nu, men jag tycker att det verkar som att han är rädd att du inte ska tycka om honom om han har någon avvikande åsikt. Han försöker vara den han tror att du vill att han ska vara. Därför försöker han (kanske omedvetet) anpassa sig till dig. Tror inte att det har med oärlighet att göra, utan som andra här skrivit, han är osäker och vågar inte vara helt sig själv.

Nu vet jag inte hur gamla ni är, men jag känner igen där från när man var yngre (typ under 25) och man ännu inte hade hittat sig själv. Det är nog olika för olika människor. Men jag har haft förhållanden där jag i efterhand insett jag inte var mig själv med killen utan försökte vara den han ville ha.

Ett bra förhållande bygger mycket på ömsesidig respekt, att man kan acceptera varandra trots olikheter. Och det är väldigt mycket något man får lära sig genom livet :)

4 månader är ingenting för en person som är konflikträdd. Testa mer ÅR. Testa även med att sluta försöka förändra honom, eller gör slut. Sluta även upp med att göra saker som inte handlar om dig- att handla om dig.

De tär några riktlinjer jag kan ge, från en dominant tjej till en annans som är tillsammans med lite konfliktskygga killar. Acceptera hur han är och låt han ta saker i sin takt, du kan inte tvinga fram hur han ska vara och din irritation och frustration och krav förvärrar det hela faktiskt. Det är såhär han är, och såhär du är- det enda du egentligen kan göra är att välja att förändra dig själv och acceptera istället för att bli irriterad- att inse att ibland handlar det om honom, inte om dig och dina tidigare erfarenheter med olyckliga relationer, svek och misär. Det kanske handlar om en kille som är kär men inte gillar tjaffs. 

En kille som oftast är nöjd med att ta saker som de kommer och som inte har något emot att du eller vännerna styr skeppet.

Han är den han är, du är den du är. Kanske ni inte passar ihop eller så måste du(och  om han vill) acceptera varandra/ändra er genom att börja hos er själva. jao. Krav på varandra, att ständigt klaga på hur den andre är och beter sig… leder sällan till speciellt bra saker/känslor.

Men du, Lycka till!

Jag har varit i ett liknade förhållande en gång men där saknades initiativ. Det gjorde att det tog slut tillslut men vad jag åren efter lärt mig är att jag hade stor del i det hela. Jag var för dominant och bestämmande till den grad att den andra personen helt enkelt gav upp.

Därför vill jag tipsa dig om att istället för att ställa krav och vara hård. Var nyfiken och peppande! Mer ros än ris. Berätta hur mycket du uppskattar hans åsikter och om han nån gång säger nått eller tar ett initiativ uppmuntra det. Se det inte som att han är oärlig se det som att han är osäker och behöver trygghet i att du vill ha honom att han är den enda för dig. Med tiden kommer det att bli bättre och han vågar anförtro sig till dig och se då till att lyssna.

I mitt fall gick det för långt innan jag kom på detta så det tog slut men lärdomen har jag med mig i mitt nuvarande förhållande. Det gäller att båda anpassar sig till varandra. 

Lycka till

Om du är så missnöjd med killen kanske du ska fundera på varför ni är tillsammans?

 Det funkar inte att först bli tillsammans med en någon, och sen kräva att h*n måste förändra sin personlighet efter dina önskemål.

Jag förstår vad du menar man måste ju kunna få ärliga svar om man ska kunna lita på varandra. Annars kommer du alltid fundera på varje svar han ger om det är sant eller ej, omöjligt bygga tillit o ett fungerande förhållande. Tyvärr verkar det som vissa individer inte vet vad sanning är. Svårt att förstå varför han komplicerar det så genom att dra till med lögner.

Hej å tack för alla svar :)

Det är egentligen inte så att jag vill ändra på honom. Jag har alltid varit emot att ändra folk typ. Men precis som #19 säger så vill jag att han ska sluta ljuga så jag kan lita på honom. Jag tror inte det är så svårt. 

Vi är väääldigt olika har jag insett och har sagt till han att detta nog inte kommer funka. Han är för oärlig och jag är för ärlig. Jag ÄLSKAR djur och vill ha massa djur (allt ifrån råttor till kossor haha) men han verkar inte tycka om djur alls. 

Jag bor ju nästan hos han nu och jag har ofta min systers hund med mej som jag passar åt henne. Han blir jätte avis när jag gossar med hunden å säger hur fin å gullig han är. Och hunden måste typ ligga på sin plats hela tiden! Så fort hunden går nånstans säger han "gå å lägg dej" å jag blir skitarg! Jag accepterar att han inte vill ha hunden i soffan osv men att hunden inte ens får gå omkring är ju tokigt. Kan lägga till att denna hund är väldigt lydig. Den skäller aldrig och lyssnar direkt när man säger till. Djur är ett måste i mitt liv å det har jag sagt till han. 

Jag känner att vårat förhållande inte kommer funka då jag ständigt är irreterad på honom, har ingen sexlust och massa grejer. Känslorna finns knappt kvar.. På onsdag - fredag ska jag vara kattvakt så då kommer jag va själv å då ska jag tänka över detta. Kan ju kanske vara att vi bara behöver komma ifrån varandra lite.

Har du frågat om det är okej att att du tar med hunden? Han kanske har sagt ja men samtidigt kanske han visar med sitt beteende att han inte trivs med att ha hund hemma hos sig. 

Sen tycker jag det är lite fult att kalla honom oärlig och dig själv för ärlig. Är det inte så att han är osäker och du är dominant som alltid säger vad du tycker? Det är i alla fall ett sätt att se på det från ett annat håll.

Hoppas att du, om du lämnar honom, gör det med värdighet. Det är inget fel på din kille och han förtjänar inte att tryckas ner. Förklara bara att ni är för olika och att du inte ser en framtid med honom.

#21 Japp, det har jag frågat och han har sagt att det inte är några problem. Sa han ja och egentligen inte vill får han skylla sej själv.

Jag tycker då inte det är fult att kalla någon som ljuger för oärlig? En lögn är en lögn och enligt mej ska man inte skylla på sin osäkerhet för att man ljuger. Säger man "Jag röker" för att verka tuff eller något, och sen inte gör det, då ljuger man. Säger men "mitt senaste förhållande varade ett helt år" och det inte gjorde det, så ljuger man. Det är lika fult å ljuga oavsett om man är självsäker eller osäker.

Men i relationer behövs också förståelse, förlåtelse och ödmjukhet.

#22 Fast nu blandar du ihop vita lögner som kommer från osäkerhet med regelrätta lögner där personen medvetet vill och tycker om att föra någon bakom ljuset. Det är faktiskt skillnad på lögn och lögn. Men jag tror du gjort klart att du och han inte är kompatibla för hans skull och din borde det egentligen ta slut.

Så pass dominant som du verkar vara hjälper nog inte din kille att öppna sig. Som andra skrivit, det är en jäkla skillnad på att ljuga och att vara osäker. Han verkar ju vara rädd för att säga emot dig. Du hänger upp dig på små och oviktiga saker. Tillit byggs inte på så kort tid och det kommer absolut inte fram om man blir pressad. Tillit handlar om att vara trygg i relationen, att känna att den andra inte kommer att skada en. Det handlar inte om att tvinga fram svar på skitsaker. Hans tillit till dig måste vara väldigt låg. 

Ni verkar absolut inte fungera ihop, din kille behöver nog en mer ödmjuk person som han vågar öppna sig för, inte en dominant tjej som pressar honom.

Har inte läst hela tråden i detalj, men ang autistiska brodern så har väl inte det med erat förhållande att göra på det sättet. Brodern kan mycket väl ha bett att familjen inte går och berättar för alla dom träffar. har själv asperger och blir arg som ett bi när nån "outar" mig utan att fråga mig först, ok att det inte är hemligt men det ju fortfarande personligt och nåt man själv kanske helst vill ha kontroll över vem som har rätt att veta.

Baserat på vad du tidigare skrivit på iFokus men framförallt hur du uttrycker dej så känns det som att du har problem med sociala koder och kanske integrering med andra människor.
Jag misstänker att du är väldigt ung och då är det inte alltid så lätt att tänka nyanserat men ett tips i all välmening är att du kanske funderar över om du har någon del i att skapa vissa situationer.
Överlag har jag alltid varit väldigt social och empatisk men just när det kommit till förhållande har jag gjort ganska stora misstag, nu i efterhand vet jag att jag sårat flera personer genom att vara på det viset. Det skulle kunnat vara jag som skrev den här tråden som tonåring…

Framförallt, det är nog bäst att ni går vidare utan varann för det är uppenbart att ingen av er mår bra i den här relationen.