Då och då läser man i kvällspressen om par som varit gifta i 60 år. De blir ofta intervjuade om hur de lyckats hålla sin kärlek vid liv under så många år.

Svaren som ges är att man måste prata med varandra, ofta. Och det har underlättat att man antingen har gemensamma intressen, eller att man låter varandra utvecklas på varsitt håll. En del av paren påstår sig aldrig ha bråkat, somliga säger att de munhuggs dagligen och bråkat ibland. När de bråkat går de på varsitt håll för en stund och sedan är det viktigt att båda kan ta steg till försoning.

Jag tycker inte detta låter som något särskilt märkvärdigt, egentligen. Så här är det väl mer eller mindre för alla?

Vissa par lyckas hålla ihop, andra inte. Somliga påstår att det är en generationsfråga, att vi har en annan syn på förhållanden och partnerskap idag än för femtio år sedan.

Vad dödar då kärleken?
När både mannen och kvinnan stressar runt i vardagens slit och glömmer bort att koppla av, att nära och vårda vad man har tillsammans. Man arbetade och slet förr också, men när kvällen kom var man närvarande tillsammans på ett annat sätt än idag.
Idag har människor fler intressen, man springer på gym, aerobics och kvällskurser. Eller så sitter man vid datorn eller ser på teven. Hur ofta gör man saker tillsammans? Vi skjuter upp all samvaro hela året, för att ta igen allt under fem veckor på sommaren. Då ska man vara tillsammans, oftast med barnen men också på tu man hand. Detta är bäddat för prestationsångest och misslyckande. Därför att man också ska boka upp och hinna göra allt på huset, i trädgården och annat som man måste göra under ledigheten som inte blivit av under året.

Jag tror inte på att man ska göra det till en "grej" heller, att man ska tända levande ljus på fredagarna för att ta sig tid att vårda varandra. Jag tror man måste ändra sin inställning till vardagen. Att varva ner mer på vardagskvällarna, att sitta tillsammans och att prata mer.

Kvinnor tycker ofta om att prata om relationen medan män inte tycker att det finns någon anledning. (Generaliserar igen)
Men man kanske inte behöver prata så mycket om själva relationen, det är väl bättre att prata om de drömmar man har, vad man har för önskningar, om livets djupare frågor. Vad vet jag?

Sen är det, precis som jag skrivit i en av mina artiklar här på sidan, viktigt att hålla på sin intimitet. Man behöver inte känna till varenda skrymsle och vrå på sin partner i alla situationer.

Jag tror att man glömmer bort att se varandra som de människor man är, den som man var när man träffades, även om man förändras gradvis med åren. Man tar varandra för givna i alltför stor utsträckning.

Vad vi borde säga till varandra är:
Se mig! Berör mig! Låt dig fortfarande fascineras av mig som du gjorde i början!

Vad tror du om det här? Hur gör du för att ditt förhållande ska vara levande och växa?